på tal om plywood

När jag lägger spindelharpan måste jag alltid gå ut på spader. Det är en fix idé jag har. Jag gillar inte hjärter, förmodligen eftersom jag är en äkta kärlekshatare (läs;bitter snarare än äkta). Det är samma sak när det gäller alla kortspel, jag samlar hellre på de svarta valörerna än de röda.

Mitt personliga pusselläggarrekord är 1h och 43 minuter på ett 1000-bitars pussel. Detta rekord satte jag för cirka 10 år sedan. På den tiden la jag väldigt mycket pussel och förfinade ständigt pusselläggarkonsten till det yttersta. Systematiserade och effektiviserade hela proceduren tills dess att jag helt enkelt inte kunde bli snabbare. 1h och 43 minuter, det är liksom en bit i sekunden (tror jag, har aldrig haft någon större tilltro till mina matematiska kunskaper). Sedan dess har jag inte varit tillräckligt deprimerad eller isolerad för att lyckas komma ens i närheten av ett sådant engagemang för pussel. Jag tycker fortfarande att det är trevligt att lägga pussel men jag tävlar inte längre mot klockan.

Jag får panik när saker står snett. Jag kan ha hur stökigt som helst utan att bry mig men om soffbordet står snett eller mattan ligger på sniskan börjar det liksom klia i hela kroppen på mig. En sån där känsla som får en att vilja skrika och sparka på något. 

Jag är inget vidare förtjust i barn. Fast det kanske ingen är egentligen? Visst jag gillar de barn som jag har någon typ av personlig koppling till (min bästa väns lilla flicka är ungefär sötast i hela världen), men alla de andra är mestadels ett stort irritationsmoment i vardagen. Barnet som skriker på ICA, barnet på tåget som sjunger om bockarna bruse (om och om igen i över en halvtimme), barnet som äter glass med hela ansiktet och händerna, barnet som ätit för mycket socker och hoppar omkring i bussen som en annan liten apunge, barnet som kladdar på godisarna i lösvikten, barnet som glor på en så mycket att en till slut är helt övertygad om att en har en stor snorlobba mitt i ansiktet, barnet som får säga vad som helst till vem som helst eftersom det är så himla sött.... and so on.
Jag vet inte om jag vill ha barn. Jag både vill och vill inte. Nu när mina bästa vänner och mina kusiner börjar få barn börjar jag fundera allt mer över det.. men det handlar inte om någon biologisk längtan, eller någon biologisk klocka som tickar på. Det handlar om en längtan att ha det som de andra har, om att passa in. Och på ett sätt tror jag också att det handlar om en rädsla för vad det skulle innebära att vara den personen som inte skaffar pojkvän, barn, hus, hund och volvo. 

Mina framtidsvisioner inom detta område är skrämmande få - de existerar knappt. Jag kan ibland tänka att jag kanske inte vill vara ensam hela livet men jag gör absolut inget åt det. Eller jo, jag köpte en katt och så kändes det ganska bra så. Ensamheten blev inte lika ensam. Om män var mer som katter kanske......... till salu på blocket. Näe. Det är nog rätt bra att jag är singel, jag skulle nog inte bli någon vidare bra flickvän :P