vad heter huvudstaden i Irank?

Herre gud. Har sett ett av de mest underhållande "vem vet mest" på riktigt länge. Visst, det är ett underhållande program i sej men idag satt jag fanken och asgarvade.
Finalen har just dragit igång. De två första frågorna besvaras av samma tjej.. något man måste förstå för det gör det hela så mycket roligare. Här har ni frågorna och svaren;

"I vilken land är Bagdad huvudstad?"
"Irank"

"Vilken del av jätten Argos kropp pryder, enligt grekisk mytologi, påfågelns stjärtfjädrar?
"....bakdelen!"

Hahahaha. Så fantastiskt roligt. Måste helt klart ses. Från och med nu kommer jag alltid veta att Iraks huvudstad heter Badgag(annars är det ju lätt att blanda ihop) och att jätten Argos ögon pryds av påfågelns stjärtfjädrar.. hahaha. Allmänbildning är fan kul.

guld

Började dagen med att träffa upp Christian(ja, kors i taket, det blev av). Vi satt oss, för att plugga gemensamt, på Le pain francais vid Vasaplatsen. Blev inte mycket pluggande men en hel del intressanta diskussioner. Han är inte dum den där killen.!
Det sköna med att umgås med honom är att han inte gör mej nervös. Det känns otvunget, på något sätt. Ja. Bra. Och han är så öppen och intressant. Tror det är det jag gillar med honom, det faktum att man verkligen kan prata om allt.

Nu sitter jag på KTB med Anna och Felicia och försöker våga inse att min tenta är klar. Lättare sagt än gjort. Men helt ärligt så är det ingen idé att gå in och börja ändra på saker. Förhoppningsvis har jag med något som inte är helfel så att jag i alla fall klarar mej. Aoouh. Vet inte. Får se.

SKA lämna in den idag i vilket fall. Så är jag ledig imorgon.
Tentaöl. Fanken vad gott det kommer bli.

Jag vet att jag gnäller och grinar en del på den här bloggen men jag måste bara tillägga att det är väldigt mycket i mitt liv som är bra också. Jag är helt kär i Göteborg. Jag har helt underbara klasskamrater, vissa av dem har jag även börjat kalla mina vänner. En sån här dag, när vi gemensamt sitter och våndas över en tentainlämning, slår det mej hur mycket jag trivs. Trivs med det faktum att jag lyckats hitta en gråzon i mitt liv... att det inte alltid behöver vara svart eller vitt. Utan att det handlar om att hitta något litet varje dag som ger en den där varma känslan inombords... om det så är att sitta med nära vänner och klaga över en tenta, halvsovandes ta sej igenom diverse föreläsningar eller då man efter en hel dag i skolan får sjunka ner i soffan med en varm kopp te.

Ja. Jag gillar ändå mitt liv. Det är bara mej själv jag har lite problem med ;)

frustrerande vana

Jaha. Då har jag använt upp mina 2400 ord. Får inte skriva mer. Faaaaan-tastiskt.
Sitter och surar. Är klar. Men det är ju bara en massa skit, får ju fanken inte plats med någon smart. Kula.

Grät igår kväll, IGEN. Märkbart frustrerad över denna nya vana. Det irriterar mej något fruktansvärt att jag hela tiden måste göra mej själv ledsen. Varför kan jag inte bara förtränga allt som jag brukar göra? Det är som om jag öppnat upp nån jävla sluss och nu vägrar tårarna sluta rinna. Det finns inget slut på den självömkan som tydligen måste komma ut.
Allt är känslornas fel. Detta säger jag på fullaste allvar. Jag är fungerar fan mycket bättre när jag inte behöver känna. Men nu, iom det här med Lars så kan jag inte inte känna.... och istället för att vara rationell och klok har jag blivit någon slags överreagerande dramaqueen!
Så tröttsam är jag. Så tröttsam att det enda jag vill göra, så snart jag kommer hem från skolan, är att gå och lägga mej. Så jag inte börjar tänka och känna.

Tänker att jag borde säga upp kontakten med Lars. Så jag slipper det här. Men det kan jag ju samtidigt inte göra. Inte nu när han fortfarande får sin post hem till mej. Sen kanske. Eller ja, säga upp och säga upp. Bara inte umgås mer med honom... och inte höras så mycket med honom.
Fast det vill jag ju inte heller samtidigt.
Jag vill inte att han ska försvinna..... som alla andra. Jag...
Fan. Varför ska man vara så himla rädd för?

Talanglöst.

plugg och sånt

Sitter på KTB tillsammans med Anna och Felicia. Har, i vanlig ordning, brett ut oss i vår lilla soffa uppe i fjärde våniningens tidningsarkiv. Just nu är det bara vi här.. och en av göteborgs rikskändisar, tydligen. En man som går omkring och pratar med sej själv. När han kom in funderade jag på om han kanske pratade i telefon men nej, han pratar med någon som ingen annan kan se.
Glad är han också. Han har visserligen lite ont i ryggen, säger han till den här personen som ingen annan ser, men ojojoj, det ska man väl inte klaga över.

Skrivandet går, sakta men säkert, framåt. Den mesta av tiden går dock åt till att sitta och beklaga sej över hur lite utrymme vi fått till att skriva den här tentan. Man måste sålla något fruktansvärt.
Sitter och vill slita mitt hår i försök att slutföra en utredning som redan har alldeles för många ord..samtidigt som jag inte ens skrivit ett beslutsunderlag eller någon analys och bedömning.
Merde! Det här är ju helt jävla omöjligt.
Det har varit en bra kurs, rakt igenom. Men helvete vad de är snåla med sidorna. Så har det varit hela tiden. Man har tvingats att komprimera allt man skrivit och på det sättet lyckats tappa bort en massa viktiga aspekter.
De kan ju fan inte förvänta sej att man ska få med allt på 2400 ord(4 frågor, en utredning och kommentarer till utredningen). Och om de nu har förväntat sej det så kommer de fan få höra på ett och annat. Där med basta!

There's to much food on my plate!

Öl på torsdag Diana. Öl.
Tänk framåt. Det här går bra.
Jag är inte mycket till student, det ska ju erkännas. Det där "riktiga" studentlivet med massa fester och göj är inget för mej. Men tentaölen, den är fan helig! Det är tanken på den och allt vad den innebär som får mej att orka.

Heja Diana. Nu kör vi!

sömnig söndag

Söndag. Igen.
Igår blev en trevlig kväll. Till slut. Först var den rätt eländig. Eller själva kvällen var väl inte eländig, jag däremot var väldigt eländig. Jag hade grävt mej en egen grop och självömkan där jag rullade runt i tankarna. Men. Till slut beslutade jag mej för att jag var sjukt less på att tycka synd om mej själv. Bra Diana. Så istället drog jag ner till Linné för att träffa upp Sofia&Erik. Trodde jag. Men det var inte bara Sofia&Erik utan även några av Eriks kompisar. Vi gick och satt oss på Bishops på järntorget och drack öl. God öl. Tänkte smart. Lite godare och dyrare öl kommer i förlängningen leda till att jag inte köper för många så jag slipper bli full. Åter igen, bra Diana.
Hur som haver. Blev en himla trevlig kväll. Alltid kul att träffa Eriks vänner, de är himla trevliga.
Christian var med. Och nu har vi väl, typ, bestämt att vi ska ha pluggdejt på onsdag. Blev en märkbar irritation runt bordet när samtalet kom upp:
"Varför har inte vi lunchat än då? Varför har inte du hört av dej?"(christian)
"Eh. Jag? Varför har inte du hört av dej?"(jag)
"MEN herre gud. Hur jävla svårt ska det vara att bestämma en dag då man lunchar, VA!?".(sofia)
Till Sofias glädje blev det ju.. typ bestämt.
"Nu får du fan se till att ni ses på onsdag. Annars!!..."
Ehe. Jag och Christian är båda sjukt dåliga på att höra av oss.. så frågan är om det faktiskt kommer att hända....
Helt ärligt fattar jag inte varför han håller på att ta upp ämnet hela tiden om han nu faktiskt inta kan ta tag i det. Som om jag skulle göra det bara för att han nämner det. Ehm. Näe.

Hade inte mage att ge mej själv helt ledigt från plugg idag. Läste in mej på det två sista frågorna på tentan, bara för att känna att jag ändå har lite koll på vad det är jag ska skriva om.
Började dock dagen med en lååång sovmorgon. Om vi inte dragit tillbaka klockan en timme i natt så hade jag nog inte riktigt kunnat rättfärdiga att jag sov så länge. Men nå väl.
Väl vaken så tog jag mej ut på en morgonpromenad.... eller morgon och morgon. Mitt-på-dagen promenad. Tog med mej mina böcker. Vet inte vad jag försökte inbilla mej, men jag tänkte att jag kanske skulle kunna hitta nåt trevligt café att sitta och läsa i. Ehmnäe. Det gick ju inget vidare alls.
Tydligen är folk helt galna i att gå på stan på söndagar... vad nu det kan tänkas bero på. Söndagar tycker jag annars är en sån där dag då man bara ska ligga hemma och gilla läget. Att gilla läget innebär ofta att man accepterar en bakfylla och att det inte kommer bli så mycket vettigt gjort idag.
Ja.
Men näe. Tydligen är det alltför få bakfulla människor på söndagar här i göteborg. För det var tamejfan folk överallt. Efter att ha sökt efter ett café i en halvtimme gick jag hem och satt mej i soffan istället.
När jag väl pluggat klart tittade jag på Danny Bhoy och somnade sådär skönt som man bara kan somna när man gör det utan att försöka göra det.

Nu sitter jag och försöka komma på vad jag vill titta på för film ikväll.
Det här med att inte ha någon tv, och på det sättet alltid måsta göra medvetna val i vad man ska titta på, är så sjukt jävla jobbigt. I-landsproblem. Check.
Något med nån snygg kille kanske.
Hmmm.

då är vi igång

Första tentadagen avklarad.
Den har spenderats tillsammans med Klara, Anna och Felicia på café BlueMoutain. Blåkulla på engelska... fast inte riktigt :P
Där har de i alla fall en tentameny, så checkt! För 150 spänn får man en stor frukost, valfri lunch, frukt och hur mycket kaffe man vill under hela dagen. Har pimplat som en jävla idiot. Till slut var jag tvungen att sluta för jag blev helt skakig i hela kroppen. Efter 6h gav vi upp och nu ska jag, välförtjänt, spendera resten av kvällen i soffan med att göra ingenting alls. :D
Imorgon väntar ytterligare en hel dag på KTB eller någon annanstans som inte är hemma... så kan jag, förhoppningsvis, ta ledigt på söndag.

Väl hemma tog jag en lång dusch(undra hur ofta jag gjort det i mitt liv... går nog att räkna på ena handens fingrar) för att få lite värme i min stela kropp. I alla fall. När jag stod där och duschade så slog det mej att jag har en spegel i mitt badkar. Ja. eller inte i själva badkaret, såklart, men på väggen runt själv badkaret. Varför i hela friden sätter man en spegel där? Vem fan vill se sej själv duscha?
Inte jag i alla fall. Hängig fläskrumpa.... äckliga veck överallt. Uäh.

Fy farao vad jag längtar till torsdag då den här kursen kommer vara över. Få lämna in tentan. Gå ut och ta några öl och sen ha en helg då man inte behöver tänka på något alls.! Mmmmah.

Nu ska jag ta en kaka och titta på "vem mest mest"!

silverfiskar och alien-Leila

Funderar på om jag ska dressera Tage(min spindel, han bor i ett hål i väggen i badrummet) till att äta silverfiskar.... eller åtminstone till att jaga iväg dem ner i avloppet. Jag är inte så jäkla bölig när det gäller smådjur(jag gillar ju tage) men silverfiskar har jag inget till övers för. De är bara sjukt obehagliga... och!, för att vara ett djur som ser ut att sakna ben(vilket de uppenbart inte gör) så är det förjävligt snabba. När jag sitter på toa håller jag alltid utkik efter dem...eftersom jag är lite oroad över att de ska rusha upp för bena på mej, springa in i skitan och bygga bo där. Inte vet jag!? De verkar ju gilla fuktiga och mörka ställen. Hugga.

Varit på skolan idag. Druckit alldeles för mycket kaffe. Fick en tillsägelse av nån karl som inte tyckte att jag skulle sitta med fötterna på soffan. Tröttsamt. Med fötter menar jag fötter med skor på.. så jag förstår ju lite vad han menade, men... vissa dagar orkar jag bara inte ta att folk säger åt mej. Är du min farsa eller?, hade jag lust att fräsa åt honom, som någon hemsk tonårsunge. Men det gjorde jag inte såklart. Jag tog ner fötterna och sa "Oj, ja, självklart, vad dumt. Tänkte inte på att jag har skorna på mej".... mina skor är, förövrigt nytvättade. Som om det skulle spela någon roll.
Hm jo vi fått vår tenta idag.. precis som vi befarat så ska vi skriva en egen utredning. TACK!
Nej. Jag är inte tacksam. Allt annat. Men det ordnar sej väl. Antar jag. Det här påminner lite om den där hemska hemtentan vi fick i psykologikursen när vi skulle skriva en essä baserad på en dum bild som vi fick. Fantasin kommer väl vara ungefär lika handikappad den här gången som den..... uäh.

Har spenderat en stor del av eftermiddagen i köket(rita ett kors i taket nu!, gör det!).
Bakat cookies. Två satser. Den ena med choklad och kokos och den andra med ingefära och citron.
En sak är då säker, den där Leila måste vara nån jävla alien som kan baka cookies utan att kladda ner hela köket. Har ifs alltid tyckt att det är något skumt med den där tjejen... hennes leende är läskigt.
Sen har jag lagat mat. Eller ja, gjorde det samtidigt som jag gräddade mina cookies eftersom det hela drog ut väldans på tiden, jävla gasugn. Till mat blev det i alla fall bulgursallad med citron, rädisor och rödlök och till det falafel. Gott. Gjorde en fetaostsås men den blev bara överflödig. Får göra kyckling någon dag i helgen och äta upp den då istället.
Jag vet inte. Jag blir stolt över mej själv när jag lagar mat. Här står jag, i mitt egen kök och lagar min egna mat. Jisses. Det enda jobbiga med att laga mat(okej inte den enda jobbiga men en jobbig grej) är att det blir så sjukt mycket disk!. Känns som att jag står och diskar hela tiden... ja, nästan hela tiden. Eller ja... ibland känns det som att jag står och diskar nästan hela tiden.

Sen så har jag betalt hyra och räkningar. Så nu är jag fattig igen. Woho.

Sen började det snöa. I ungefär 3 minuter. Glädjen var intensiv och kort.

Det var torsdagen.

2012

Herre jävlar!
Säsong 3 av "The walking dead" har ju börjat! Varför har ingen talat om det för mej?
Okej. Nu är ju bara frågan om jag ska våga se skiten. Det har blivit väldigt mycket läskiga filmer och serier den senaste tiden, och min skalle börjar rusa iväg med mej.
Ni vet, de där Maya-indianerna och han Nostradamus har ju sagt att jorden ska gå under 2012. Såg en lång dokumentär om det där för någon dag sen. Låg och tänkte på det i natt och jag vet inte om jag tror på det där med att solen kommer gå i skugga(eller vad det nu fan va, nåt med solen i alla fall) och sen blir det mörkt för evigt.... somnade mitt under så jag har väl egentligen inte så stor koll på det.
NÅVÄL.
Jag har en egen teori. Ett virus, à la 28-dagar senare-style.! Skulle inte det kunna vara ganska troligt?. Galna vetenskapsmän finns det väl gott om? Och så blir det nåt fel med nån galen virusapa nånstans som bitern någon labbpersonal(olyckligt) och helt plötsligt har vi zombies springades överallt! Och då är det inte de där sega idiotzombiesarna vi snackar om utan de där jävla duraxelkanin-zombiesarna som springer som om dom aldrig gjort annat! Och de stannar inte förrän de fått tag i en och fått sätta tänderna i en. Helvete. Jag bor bara på andra våningen. Det känns inte säkert. Varfan ska jag gömma mej när alla galna zombies tar över världen? Herre gud! Jag vet inte, jag måste fan försöka komma upp med en plan.......... idéer? nån?

senaste nytt

Fick just prata av mej lite med min syster.
Nu känns det lite bättre. Herre gud. Humöret går verkligen upp och ner. Börjar fundera på om man är bipolär eller nåt. :P

Har haft 3 dagar med extrem huvudvärk och bara legat i soffan och mått pyton. Nu känns det mycket bättre. Dunkar till lite i tinningen när jag ställer mej upp men i jämförelse med hur det varit är det som en jävla fjärt i rymden.
Imorgon ska jag ta mej till skolan. Föreläsning på förmiddagen sen ska jag sätta mej på KTB och skriva klart den där jävla uppgiften.

Helgen var bra. I fredags hade jag myskväll för mej själv. Sen kom Lars och hälsade på. Lyssnade på musik, såg film och bara myste. Han gör mej glad den där typen. Förvisso gör han mej rätt förvirrad också men.... det är ju mitt eget fel eftersom jag är dum i huvudet.
I lördags träffade jag kusinerna och tog en långfika på le pain francais vid kungsportsplatsen. Satt i tre timmar och tjötade på om allt möjligt.
Sen gick vi en liten shoppingrunda innan vi bröt upp för att bege oss till diverse aktiviteter.
Jag drog till Bergakungen där jag mötte upp Malin och Sebastian. Vi såg "Ted". Äntligen. Bra film. Lite förutsägbar men väldigt rolig. Helt klart sevärd... fast man kan nog vänta till den kommer ut på dvd.
Söndagen började lugnt med lite plugg och sen kom huvudvärken smygande... och sedan dess har det bara varit en massa timmar liggandes på soffan. Knappt tagit mej upp ens en gång.
Igår kväll hade jag varit utan snus i nästan ett helt dygn och höll på att dö av längtan. Trotsade huvudvärken och tog bussen ner till avenyn. Höll nästan på att börja grina när det visade sej att min snus var slut på närmsta seven eleven. Om det inte hade varit för att jag hade Elli på telefonen hade jag förmodligen satt mej ner och börjat grina... så ont gjorde det i huvudet. Till slut så hittade jag dock ett ställe som sålde den. Nästa bakslag var att jag, precis, missade bussen hem igen. Stod och dividerade med mej själv. Vänta i 10 minuter på nästa buss. Eller gå hem, vilket inte tar mej än tio minuter. Huvudet kanske kommer explodera men jag orkar fan inte vänta. Går i sakta mak hemåt medan jag pratar med Elli. Tack gud för att hon var där....
Väl hemma sjunker jag ner i soffan och tänker att det fan var värt våndan... äntligen snus. Något gött ska man väl ändå kunna få i all jävla elände.
Slog mej sen att jag kanske borde köpt treo eller åtminstone alvedon. Näedå.
Embrace the pain.

hopplöshet

Ligger och läser om MI, Motiverande intervjuer, eller vad man nu väljer att kalla det. Intressant.
Får mej att börja reflektera över mej själv. Om vad det egentligen är som hindrar mej från att söka hjälp. Jag vet att jag har ett problem och jag vet att det inte kommer att försvinna av sej själv.
Och jag vill inte gå omkring, hela livet, och hata mej själv. Så varför söker jag inte hjälp?
Ingen jävla aning. Jag tar mej bara inte för det. Det är bara så krånligt. För det första vet jag inte var jag ska vända mej.. och för det andra har jag en dålig erfarenhet från en viss situation där jag inte alls togs seriöst. Något får mej att tänka, att om jag sökte hjälp, så skulle jag förmodligen inte tas på allvar. För jag lever ändå. Jag har ett, till synes, normalt liv.
Men bakom det där normala livet med studier, vänner och relativt god materiell status så är jag helt trasig. Det finns ingen självinsikt. Inget självförtroende. Inom mej är det svart. Mörkt och kallt. Inget ljus kan tränga sej in. Inga förhoppningar om något gott. Bara rädsla för misslyckanden och känslan av avsmak.
Jag vill inte ha det såhär längre.
Hjälp!

ptjaa

Upp i ottan för att skriva klart den där igentagningsuppgiften som jag, med bravur, skjutit upp sedan urminnes tider. Har nu kommit en bra bit över halvvägs, och har redan två sidor för mycket. Jag kanske tar det här på lite för stort allvar...?.. pöh, kan ju alltid försöka intala mej själv det i alla fall.
Nu ska jag ta en välförtjänt paus. Traska bort till Klara på Masthugget och lämna tillbaka hennes bok som jag hållit som gisslan under hela den här skjuta-upp-processen. Ehe.
Kommer inte sakna den nämnvärt. Äckelbok.

Sen ska jag traska ner på stan och kika på lite vinterjackor. Det gör lite ont i mej att det ska vara så förbannat dyrt att köpa sej en vettig vinterjacka som håller i mer än en säsong. Varför ska kvalitet alltid behöva kosta skjortan? Näe... jag är inte bitter. Jag är bara fattig.

Himlen är sådär farligt gråvit idag. Hemma i Norrland betyder det bara mulen dag. Här i Göteborg betyder det; jag vet att du tror att det inte kommer regna idag men det kommer det visst göra. Jävligt mycket dessutom.
Uh. Jag orkar inte bli blöt.

insikt

Skrev just ett sms till Malin där jag förklarade att jag inte hade någon ork till att ses idag.
Eftersom jag bara går omkring och är obeskrivligt ledsen hela tiden. Gråter. Tänker. Gråter. Kan inte sova.
Alltför ofta när jag är ledsen förstår jag inte varför. Jag bara tänker att det förmodligen har att göra med att jag annars går omkring och har sådan fullständig kontroll över allt som jag känner och tänker.
Men så nyss, när jag skrev det där smset till Malin så slog det mej varför.
Jag är ledsen för att jag än går omkring och tycker så fasligt lågt om mej själv.
Det är inte vad andra människor tycker eller säger som spelar roll, även fast det är det som ofta kommer till uttryck.
Kärnan i det hela är att det är jag själv som inte tycker att jag duger något till. Att jag ser mej själv som liten, obetydlig och ovärdig.

Det gör så jävla ont..... att veta att jag fortfarande tänker som jag gör över mej själv. Att det inte förändrats trots att jag tycker att jag förändrats.
Det kommer alltid finnas med. Har jag insett. Jag kommer aldrig vara god nog för mej och därmed kommer jag även diskvalificera mej från att vara god nog för någon annan.

Fan.

"bli inte kär i mej"

Har lyckats med att göra mej själv ledsen. Ett av de få saker som jag faktiskt lyckats rätt bra med på den senaste tiden. Stackars mej. Hugga.

Tänker på det här med känslor. Och hur rädd jag är för dem.... och, när det väl kommer till kritan så kanske det inte är så svårt att fatta varför.
Så länge jag kan minnas har jag varit den där tjejen som aldrig varit riktigt seriöst.. och som man aldrig tar riktigt seriöst. Siffrorna talar sitt tydliga språk;
Jag är 27 år och har inte haft ett enda seriöst förhållande. 27 ÅR!
Förr var det ingen självklarhet för mej att det skulle vara så... att jag skulle vara den där tjejen som man kan umgås med.. kanske ligga runt lite med men inte utveckla några speciella känslor för.
Men nu känns det som att det är det enda jag är.
En kille som jag "umgicks" med för ett tag sedan sa till mej;
"Bli inte kär i mej bara"
Det låter ju helt sjukt... men jag har verkligen tagit åt mej av det.. och gjort just det till en del av mej.
Diana. Tjejen som man inte vill ska vara kär i en.

Satt och tänkte på Lars och blev så himla ledsen när det slog mej att det jag mest av allt vill säga till honom är;
"Du behöver inte oroa dej. Jag tänker inte bli kär i dej"
Det förstår väl jag att du inte vill att jag ska bli kär i dej... oroa dej inte...
Det är som om jag måste ursäkta mina egna känslor... ursäkta att jag ens finns och känner.

27 år och oälskad.
27 år och ingen har någonsin velat vara min.
Är det konstigt att man börjar tvivla.?

löser problemet

Soffan är fortfarande röd. Trots allt arbete jag lagt ner.. svett och tårar.
Idag har jag tvättat den med vanish men inte fanken vill fläckarna vanisha inte.
Jag har nu bara ett alternativ kvar, det mest beprövade av dem alla ur "hur man handskas med fläckar"-handboken.
Trumvirvel;
Jag vänder på kuddarna.
Känns lite som att lura sej själv men det är antingen det eller att varje dag behöva bli påmind över hur förbannat jävla klantig jag är.

Förrutom sofftvätt och övrig tvätt har jag pluggat idag. Föreläsning på förmiddagen och därefter har jag, Klara och Sara suttit och skrivit vårat arbete till etikseminariet imorgon. Det tog sin tid men det känns ändå bra att vi gjorde allt tillsammans. Då kommer vi, förhoppningsvis, ha mer koll på allt imorgon också än om vi hade delat upp frågorna och bara koncentrerat oss på en sak var.

Från och med idag anger jag godislöften.
Fika ok, GODIS, strikt förbudet. Herre gud. Socker. Jag älskar det och hatar det... älskar att hata det och hatar att älska det. Fast mest det sist nämnda..
Frågan är ju bara vad man ska ersätta skiten med....... så här snackar en riktig beroendepersonglighet.
Långa promenader i solskenet kanske. Med tanke på var jag bor så är det kanske lite väl optimistiskt.
Snarare långa promenader i spöregn och stormvindar. Jihooo. Känner taggen.

epic failure

Jag börjar misstänka att någon kastat en förbannelse över mej.
Vad kan det annars vara som gör mej så obotligt talanglös.?
NU ska ni får höra.
Idag bestämde jag mej för att vara duktig och laga mat, eftersom det ibland, emellanåt, kan vara bra att få i sej mat. Ja.
Köttfärssås och spagetti. Himla sugen har jag varit på det ett bra tag nu. Aldrig gjort det förr men någon gång måste ju bli den första.
När jag väl är klar är jag så stolt över mej själv att jag nästan inte vet var jag ska ta vägen. Vill att alla ska komma och titta på min köttfärssås och säga; "det var då mej en fin köttfärssås det".
Jag lastar upp en ordentlig portion och traskar ut i vardagsrummet för att äta och se på lite "hela sverige bakar". Det är nu hela köttfärshistorien går från succé till ett under av talanglöshet.
Kommer med tallriken i vänstra handen och telefonen i högra. Ska lite snabbt lägga ner telefonen på bordet råkar kanske hålla tallriken i en lite halvdålig vinkling..... och så SCHLOFFS. Hela portionen med köttfärsås glider av tallriken och ner på min vita soffa.
NEEEEEEEEEEEEJ! Tänker jag.. och står helt förfärad i säkert en halv minut och bara stirrar på röran innan jag snabbt som attan ställer ifrån mej tallriken och skrapar av soffan på mat... vilket leder till att maten istället hamnar på min matta(smart tänkt där Diana).
Sen springer jag, som om jag haft eld i baken, in i köket hämtar diskmedel trasa och vatten. Ut igen och börjar gnugga på som en idiot. Det hjälper föga.
Panik. Jag kan inte det här!!! Hur gör man!!??
RING EN VÄN, RING EN VÄN!
Ringer mamma och förklarar den, inte alltför trevliga, situationen med min nu köttfärssåsfärgade soffa.
"FIL", säger mamma, "fast det har du säkert inte?"
Jag har fil! Gammal visserligen men fil som fil. Springer och hämtar och häller över soffan.
"Du borde kanske ta av klädseln först"
..... självklart. Vad är det med hjärnan när man får panik egentligen, varför envisas den med att sluta fungera.
Knölar av den filinsmorda klädseln och kånkar ut till badrummet.
Vad gör jag nu?
"Gnugga in filen ordentligt. Så kan du gnugga in lite tvättmedel sen också, men ät först".
Jag gnuggar som om det vore det sista jag skulle göra här i livet. Mamma lägger på och jag känner mej med ens lite lugnare.
Värmer på en ny portion köttfärssås.. efter incidenten känns det dock inte riktigt lika gott längre.
Får sms av mamma.
"Ta salt också".
SALT. Jag har salt! Rusar upp och hämtar saltet. Använder upp ungefär nästan hela förpackningen. I annat fall skulle jag säga slöseri men just nu känns det som att det vore dumt att snåla.
Saltat och klart. Sätter mej för att äta, den nu rätt motbjudande portionen köttfärssås. Går segt.
Slänger bort den och gör en matlåda med det som blivit över... vetifan när jag ska våga mej på att äta det, någonsin igen.
Sätter mej, nedanför soffan och börjar ta tag i alla matrester som gömt sej i min matta(har en sån där med lång lugg). Önskar att syrran kunde teleportera hit sin lilla franska bulldog så jag kunde få en ordenlig mattsanering. Det är tamejfan köttfärssås och spagetti överallt!
Går en sväng till soffklädseln i badkaret och skyfflar(ja skyfflar) bort saltet för att gnugga in ytterligare fil och tvättmedel.
Det luktar gammal lortig hund.

Från stolthet till totalt jävla epic failure på 2 minuter.
Det måste vara nytt rekord.

ledig

Haft en riktigt rolig dag på skolan!
Rollspel må vara jävligt svårt men det kan vara riktigt roligt också.
Sista för dagen när Fabian stod för insatsen som den värsta kuratorn ever så satt alla vi andra och asgarvade. Alexander som var hans motspelare hade också svårt att hålla masken.
Dels över att det hela var så sjukt komiskt men till viss del även av lättnad. Nu är det bara en dag kvar sen kan vi lägga dessa teaterfasoner bakom oss. Skönt!

Ledig imorgon och på torsdag men chans att läsa in litteraturen till nästa veckas litteraturseminarium. Som vanligt har lärarna lyckats med att planera det dåligt. Vi har etikföreläsningar måndag och tisdag och sen till på onsdag ska vi ha hunnit skriva ihop 3 sidor. Med vi menar jag vår klass. Andra klasser har till på fredag på sej. Känns inte riktigt rättvist.

Imorgon ska jag och tjejerna ha spelkväll. Ska bli så himla trevligt. :D

Nu ska jag titta lite film och njuta av det faktum att jag inte behöver kliva upp innan det ens hunnit blivit ljust ute imorgon. Mmmmah!

perspektiv

HAHAHAHAHAHAHAHA.
Jag provar skratterapi, på egen hand.
Går ganska bra. Känner mej mycket gladare.

HAHAHAHAHAHAHAHA.
Kuuu-uuuul.

Jag har tänkte lite på Lars. Men bara lite. Eller lite mer men inte jätte mycket. Helt ärligt så tänker jag mest på mej själv men ibland så händer det att han får ta en roll i det hela också. Jag är ju lite egocentrisk.. tycker om att tycka synd om mej själv.
Nåväl. Det jag kommit fram till... när jag tänkt på mej själv och med Lars lite i bakgrunden är att jag hoppas att han förstår att han inte behöver oroa sej för att jag ska gå och kära ner mej i honom... och bli som en sån där jobbig klängig grej(kan inte komma på något konkret exempel på någon jobbig klängig grej just nu).
Jag... förväntar mej ingenting från honom. HERRE GUD, som om han inte gjort tillräckligt redan. Hjälp mej med lägenhet, låtit mej köpa hans soffa.... och bara funnits där och varit en kul person att vara runt.
Jag vet inte riktigt vad det är jag känner. Jag känner att jag tycker om honom. Men det finns en så himla stor ambivalens i det hela. Jag har väl aldrig varit speciellt bra på att tolka mina egna känslor och nu är jag, såååååååååååååå, förvirrad. För jag gillar honom... samtidigt som jag inte gillar att jag gillar honom. Eftersom jag är sjukt dålig på att gilla folk, eftersom, det gör mej så hemskt osäker.

Gillar jag honom. Jaa, kanske. Gillar han mej. Förmodligen inte. AH BUU-FUCKING-HU vad synd det är om mej. Ingen gillar mej, ingen kan någonsin gilla mej, jag är hemsk och vidrig... and so it goes on.
Ni ser ju. Det blir ju nästan lite komiskt. Hur är det möjligt att en människa kan tycka så hemskt synd om sej själv.
Det är jag, i ett nötskal. Det spelar ingen roll om han gillar mej eller inte. I mitt huvud är det redan klart att han inte gör det... eftersom det är mycket lättare att vara eländig än att känna något som är bra. Bra är ju inte för mej. Det verkar ju vara något som jag slagit fast för länge sedan.

Nu sitter jag här och vill höra av mej. Men jag kan inte. Så som det burkar vara.
För jag kan ju inte inbilla mej själv att han faktiskt kanske skulle kunna bli lite glad över att jag hör av mej. NEJ, han tycker nog bara att det är hemskt jobbigt. Herre gud, vilken besvärlig tjej.

HAHAHAHAHAHAHAHAHA.
Diana. Kan du inte bara sluta vara sån som du är, för en stund.

Sanningen;
Lars är en sjukt bra kille. Det är inte konstigt att jag tycker om honom, för helt ärligt, tror jag det är nästan omöjligt att inte göra det. Han är bara en sån där människa som man tar till sej och instinktivt gillar. Nu har jag rört till det lite eftersom jag tror att jag gillar honom lite mer än vad man vanligtvis gillar sånna där personer som man bara... gillar. Öhm. Ja.
Jag vet ingenting om vad han tycker om mej. För jag har inte frågat.
Men, i ärlighetens namn, om han inte gillar mej, så är det helt okej. Lite tråkigt, visst. Men sånt är ju livet. Jag kan inte tvinga fram känslor som inte finns och det vill jag inte göra heller för den delen.
Jag..
Jag är en härlig tjej. Jag är glad och hängiven. Och jag är god nog.

Vad skönt det kändes.
Det var som jag sa till en tjej på jobbet som blivit dissad;
"Det viktiga är inte om han inser att han gått miste eller inte.. det viktiga är att du vet att han gjort det!"

jag önskar att jag inte visste

Ramlade ner från dimmolnet idag.
Är ledsen.
Gråter även fast jag inte vill.

Verkligheten gör så ont.

Såg mej själv i spegeln idag och svaret stod som skrivet.
Det fattar du väl, din fula kossa.
Ingen kan älska dej.

Jag vet.
Men jag önskar att jag inte visste.

no more

Auhm.
Har spenderat dagen uppe på mitt dimmoln. Uppe på dimmolnet är det alltid lugnt men oron ligger ständigt lurandes. Den finns där som en pirrande känsla i halsgropen. Men man struntar i den.
Man känner inte så mycket, man tänker inte alls och man invaggas i en falsk förhoppning om att man har koll på läget.
Jag har spenderat så mycket tid uppe på mitt dimmoln så att jag numer vet hur förädiskt det är att vara där. Samtidigt anstränger jag mej inte för att ta mej därifrån.
Jag orkar helt enkelt inte känna längre. Och jag orkar definitivt inte tänka mer.
Enough Is Enough

Imorgon ska vi har rollspel på skolan och jag håller seriöst på att stressa mej till en hjärtattack.
Hur i hela friden skall detta gå. Jag är ingen skådespelare. Jag är urusel på att prata inför folk.
Jag kommer svimma, råka svälja min egen tunga och DÖ!

en berättelse om ögonbryn

När jag var tonåring(ungdum) fick jag för mej att raka av mej ögonbrynen och istället rita dit tunna små bågade streck med ögonbrynspenna.
När jag tittar på kort från den tiden(vilket inte händer ofta) får jag lite ont i magen och så tänker jag;
HUR är det möjligt att jag nu och jag då kan vara av samma kött och blod? Är vi ens samma person?
Jag då verkade ju ha skrämmande låg intellekt och någon slags brutal oförmåga till att motstå impulser. Visst, jag kan än idag slås av plötsligt infall som att jag nog ska klippa av mej allt hår eller hyvla av näsan så den blir lite mindre, men nog i hela friden är jag klok nog att hindra impulserna från att bli mer än just impulser

Jag kommer faktiskt ihåg den där gången, när jag rakada av mej ögonbrynen, rätt väl. Som ett minnesmärke i en historiebok.
Tanken var, i början, att jag bara skulle trimma dem lite. Jag var sjukt stressad och belysningen på toaletten var under all kritik(jag känner att det är viktigt att jag nämner detta då jag tror att det hade en viss inverkan på mitt mindre genontänkta beteende). Jag kände mej inte i slag för att ställa mej och peta med pincetten, så, jag drog åt mej min mammas rakhyvel och började ryckigt försöka få bort de utväxta hårstråna som störde mej.
Ryckigt är aldrig en bra taktik om man ska trimma ögonbrynen med en rakhyvel!
POFF, och så var halva ögonbrynet borta.!
Här kan man tycka att jag skulle ha stannat upp, insett mitt felaktiga val av instrument för ögonbrynstrimning, men ack, nej.
Jag stannade, för all del, upp en 2-3 sekunder, tänkte förmodligen inte en enda klok tanke eftersom mitt nästa drag blev att, med ytterligare ett ryckigt drag med rakhyveln, avlägsna resten av mitt kvarvarande ögonbryn.
Tog sedan upp min ögonbrynspenna och målade dit ett ögonbryn som jag tyckte passade mej bra. Stod sedan och begrundade mitt arbete.
Nöjd med resultatet, måste jag misstänkte, eftersom mitt nästan drag var att raka bort även mitt andra ögonbryn.
Guuud, det är så sorligt att jag nästan skäms att berätta det. Hur många friska nervceller har man när man kan intala sej att det är en klok idé att raka av sej ögonbrynen?

Inga.
Det visade sej ganska snart att ögonbryn faktiskt fyller en funktion.
Jag spelade innebandy(när jag tänker närmare på det så var det nog därför jag var stressad, jag skulle åka och träna. Pappa som tillika var tränare stod och stampade utei hallen och nästan kved åt mej att skynda på för annars skulle vi bli sena) och just den här träningen märkte jag ganska snabbt tre saker som gjorde att jag väldigt snabbt ångrade min ögonbrynsrakning;

1) Utan ögonbryn rinner det en faslig massa svett ner i ögonen.
2) Nyrakade ögonbryn svider utav bara helvete.
3) Ögonbrynspennor är inte alltid vattentäta, min var det åtminstone inte.
I slutet av träningen sprang jag omkring utan ögonbryn och såg ut som ett riktigt cancerbarn(ja, man kan säga så, inte helt PK, men helt sant). Från den stunden började jag fylla i dem med tuschpennor, för att de skulle motstå svett och vatten. När den bruna tuschpennan tog slut gick jag öevr till en brunröd nyans och såg helt galen ut.

Jag rakade aldrig ögonbrynen igen. Kanske ligger den där incidenten i grunden  till varför jag, än idag, känner mej lite flintskallig(på ögonbrynsnivå) när mina ögonbryn inte är färgade eller ifyllda. Som om jag tänker;
finns de verkligen där?

töntDiana

Jag mår lite illa.
Kan bero på att det ända jag ätit idag är två muffins. Skämmes.
Men jag orkar verkligen inte laga mat. Jag gjorde ju fanken pizza igår, det var ju hur ambitiöst som helst. Orka komma på något att laga idag. Ehnäe.

Idag har tjejerna varit här på inflyttningsfika. Jättemysigt. Nästa vecka har vi planerat in en spelkväll. Kul!, Känns lite annorlunda att ha ett eget ställe och bjuda in folk. Annorlunda men bra. :)

Har fortfarande lite panik över det här med Lars. Jag tänker att om han inte vill umgås med mej längre så får han väl faktiskt ta och säga det. Det är väl inte mer än rätt?
Det här är exakt varför jag inte ska tycka om personer. Jag är nämligen väldigt dålig på det. Jag blir patetiskt osäker på mej själv och det stör mej något fruktansvärt.!
Går omkring och är ständigt orolig över att jag inte är bra nog. Stör mej på att han inte frågar om vi ska hitta på något. Stör mej på att han är seg på att svara på sms.. även fast han, troligtvis, inte är ett dugg segare än vad han var för bara två veckor sedan.
Herre gud. TöntDiana.

från ödet till toalettmannen

Öde eller slump?
Ibland känns det som att tajmingen stämmer lite för väl för att det faktiskt bara ska vara en slump och på något sätt känns tanken om ett öde ganska trösterikt. Inte så att jag är fatalist och helt och hållet lägger mitt liv i ödes nyck, lite egen vilja vill jag ändå tro att jag har, men på något underligt sätt känns det som att ödet ger livet en mening.
Ödet kan liknas med en nästintill färdigmålad tavla medans den egna viljan är ett blankt ark.
Vad är meningen med ett blankt ark?, att fylla det, såklart, med vad vi än kan tycka är av betydelse för oss, de saker vi värderar.
Finns det någon klar mening med livet? Nej, vi måste skapa oss vår egen mening.
Vad händer om vi inte hittar den? Vad händer om vi inte kan uppnå den?
Jag kan svara på de frågorna; tycks meningen med livet dold faller vi ofta ner i mörker.
Vad är meningen med lidande?, vad är meningen med motgång? På det vita arket finns inget svar. För vi kan inte, hur vi än försöker, förstå  meningen med att psykisk smärta, sjukdom i själen och vemod. Det finns inte med i det öde vi förutsett åt oss själva, för i grund och botten är vi optimistiska och vill gärna tro att vi förtjänar det bästa och att vi kommer uppnå det bästa.
När vi står där utan mening i våra liv, vad finns det då kvar? Precis, ingenting. Så varför leva?
Jag säger detta, på fullaste allvar, hade inte jag växt upp med kristendomen lite sådär halvt närvarande så hade jag inte levt idag. För när jag inte längre kunde se meningen med livet, med livet så som jag målat upp det på mitt från början vita ark, så fanns ändå tron där… och den gav mej en nästintill färdigmålad tavla. Jag kunde inte skönja framtiden men jag visste att den fanns där och att meningen med lidandet inte kunde vara för intet. Det låter ju helt vrickat, jag är medveten om det. Men något i tron gav mej hopp, trots att jag inte hade bett till Gud på många år. Något i tron gav mej en trygghet i en känsla att mitt liv inte var för givet, utan att varje litet steg var ett steg längs en redan utsatt väg. Min väg. Mitt öde. En inte helt färdigmålad tavla. Delar som redan är klara och delar som jag själv för fylla i allt efter livets gång.
Vissa saker måste vara ödet. Jag kan inte tänka annat. Det blir alldeles för svindlande att tro att vissa saker bara sker av en slump.

Tror du på Gud?
Det är så många som inte tror, som inte tror på något alls, knappt sej själva ens en gång. Jag är inte på något sätt alls extrem i vad jag tror på. Jag tror inte på Gud, även fast det händer att jag ber till honom då saker inte går som jag tänkt mej(exempelvis när jag får parkeringsböter, kniper jag ihop ögonen, ber och hoppas att boten ska vara borta när jag öppnar ögonen igen), och jag tror inte på Jesus. Visst, han fanns, men att han var guds son är ju omöjligt för mej att tro om jag nu inte tror på Gud.
Men jag tror på något. Jag vet, skratta bäst ni vill, förstår inte varför man helt plötsligt inte får tro på något, som varken står för att aktivt tro på gud eller att aktivt ta avstånd från att tro på gud. Näe, då är man en sån där typ som "tror på något" och det är så himla kul att driva om. Tröttsamt.
Något. Kanske är det ödet.. kanske är det mej själv.. kanske är det livet och döden. Kanske en blandning av allt.

Ett tag var jag helt inne på att vetenskapen var det ända rätta att tro på, den enda sanningen i hela världen. Det som kunde bevisas. Men vet ni hur tråkigt livet blir om det inte får finnas mysterium, konstiga, oförklarbara ting och händelser. Sjukt trist. Att sitta på alla svar på allt. Att inte kunna tillåta sej själv att förundras över underliga fenomen.
Spöken.
Jag tror på spöken. Jag har aldrig sett något men jag tror ändå.
Varför? För att jag vill tro att det finns något mystiskt med livet, något som vi inte kan beskriva, något som vi inte kan förstå. Något så ogripbart att vi slår knut på våra egna hjärnceller när vi försöker förstå.
Som liten trodde man på allt sånt där. Spöken, monster, troll, häxor, varulvar, tja, allt sånt där som man såg på de filmerna som visades när man egentligen skulle sova.
Jag såg Terror on Elmstreet när jag var 11 år. Vågade inte sova på flera dagar, helt övertygad om att Freddy Krueger skulle komma och sprätta upp magen på mej så blodet bara sprutade över hela rummet.
När jag sett Exorsisten för första gången var jag även helt övertygad om att jag, om jag inte bad ordentligt till Gud, skulle bli besatt av djävulen jag med. Alla dessa skräckfilmer som jag plöjde igenom vid alldeles för ung ålder ledde till en hel del sömnlösa nätter och till att jag utvecklade en ganska ordentlig paranoia. Mördare med stora blanka knivar smög omkring i vårt hus under nätterna. Jag kunde klart och tydligt höra deras fotsteg.
Jag gjorde alltid upp flyktplaner i mitt huvud och var mer än väl förberedd för att komma undan med livet i behåll.
Varulvar var min stora fasa under månklara kvällar under vinterhalvåret. Jag vågade knappt gå ut genom dörren ensam av rädsla för att gå en säker död till mötes.

Toalettmannen! Fy farao vad rädd jag var för toalettmannen när jag var liten.
Vi bodde i villa, två våningar och hade två toaletter, en på varje våning. Toaletten på övervåningen var väldigt liten och klaustrofobisk. Jag har en så tydlig minnesbild från när jag var, kanske en 6-7 år gammal. Hela familjen var satt samlade i vardagsrummet på undervåningen. Cool som jag ansåg mej själv vara bestämde jag mej för att gå på toaletten uppe, inte helt klar över varför eftersom toaletten på undervåningen känns som ett mycket närmre och bekvämare val, men men. När jag sitter på toa där uppe slår det mej plötsligt.
Toalettmannen!(han är lång, gulaktig i hyn, han är nästan lite vaxartad med kolsvarta ögon och långa variga fingrar). Skräcken sätter sej som knivar i mej. Toalettmannen kommer upp när små barn spolar i toaletten och så grabbar han tag i dem och drar dem ner med sej i toalettstolen där han…. Äter upp dem, eller nåt ännu värre.
Jag är alltså obeskrivligt rädd. Torkar mej. Stänger toalettlocket. Nu gäller det att vara modig och att, när jag spolat, ta mej ut ur badrummet och ner för trappen till familjen så fort som möjligt. Jag spolar och jag springer som jag aldrig sprungit förr. Hela vägen ner för trappan känns det som att toalettmannen långa fingrar är mej i hasorna. Jag nästan ramlar ner för de sista trappstegen fullständigt slänger mej in i vardagsrummet.
Han hann inte ikapp mej…..den gången.
Hur blev nu det här? Från ödet, via tro, till toalettmannen.

tack

"..kommer faktiskt ihåg att till och med när jag gett upp fans det människkor som älskade mej och som inte gav upp. De övergav mej inte. De hade inte makten att förändra mej och de kunde inte göra det bättre. De kunde inte bestiga berget för mej, men var villiga att lida med mej. De överöste mej inte med optimistiska planer för min framtid, utan behöll hoppet mot alla odds. Deras kärlek till mej var som en stående inbjudan som manade mej att bli något mer än all denna självömkan och förtvivlan. Det fantastiska är att gradvis...började jag höra och reagera på denna kärleksfulla inbjudan".

Ni vet vilka ni är.
Tack

göteborgsbo

Efter ett år ute i Möllan är jag nu Göteborgbo. Känns ju alldels....alldeles underbart det.

Har kommit till rätta ganska snabbt. Spenderade hela kvällen igår med att packa upp och fixa och trixa. Det som återstår nu är väl egentligen bara att hitta någonstans att knö in alla kartonger. Hm.
Idag har jag varit så himla duktig. Ringt och fixat el, varit nere på en av Telias butiker och fixat bredband. Hängt upp lampa. Handlar, kånkat och svettats.
Aaaa-aaa. Så är det.

Tystnaden som uppstår när man inte har någon tv. Underligt. Kommer nog börja lyssna mer på musik nu. Något måste man ju göra för att slippa tänka på att man borde plugga.

Tänk att det är den första gången, någonsin, som jag bor ensam. Känns rätt bisarrt. Men det är väl lika bra att vänja sej antar jag. Köpa katt kanske.... eller typ världens största pussel. Hm. Ja. Jag måste nog köpa ett pussel. Något måste jag ju ha att göra med alla de timmar då jag annars sitter och glor slött framför tvn.
Sticka världens längsta halsduk kanske.
Lära mej laga mat.
Plugga lite mer... eventuellt.

Det blir nog bra det här. :)