försöker hitta motivationen

Haft en trevlig kväll tillsammans med Klara, Anna och Emma. Suttit på en liten Thailändsk restaurang uppe i masthugget. Käkat gott och druckit öl. Vardagar med guldkant. Sådant borde man ha mer av, så livet slapp kännas sådär grått och trist.
De senaste dagarna har jag varit nere. Knappt tagit mej upp ur sängen. Ställt klockan för att ta mej iväg till KTB för tentaplugg men struntat i allt och bara legat kvar.... inte gjort något alls.
Förhoppningsvis har den här kvällen laddat upp mina batterier så pass att jag orkar med den här veckan som är kvar nu innan tentainlämning.
Tentaöl nästa torsdag. Ja. Det blir trevligt. Försöka hålla ut tills dess... försöka att skrapa ihop så pass mycket ork och motivation så att jag åtminstone tar mej iväg till skolan på dagarna. Måste ju få ihop något..... är ju inte ok att lämna in en tom tenta.
Blä. Typiskt att man ska få en sån här period just nu.

Livsleda.

Inget känns roligt. Inget känns motiverande. Allt känns bara eländigt.

Blä.

Oscarsgalan 2013

Jag har varit vaken alldeles för länge nu. Hela min värld är som en enda stor dimma.
Oscarsgalan då? Jofan. Tyckte den var riktigt bra. Jag somnade inte ens ;)
Eftersom kanal 9 underlät sej att streama Filip&Fredrik var jag tvungen att leta alternativa sajter för att kunna se röda mattan och själva galan. Tack gode GUD för att man har en bror som står ut med att ha en tekniskt handikappad syster som, tydligen, inte ens kan söka på google.
Tillslut hittade vi(han) en sida med live stream från röda mattan. Blev riktigt bra faktiskt. Sen hittade vi(han) även en helt okej sida som visade själva galan. Awesome. Var lite tråkigt att inte få kommetarer om nominerade svenskar osv men i ärlighetens namn saknade jag inte F&F speciellt mycket. Förförra året förstörde de ju nästan hela galan.. var jävligt tykna och dryga och klagade på alla tal som hölls. Håll käften.

Röda mattan då. Joodå. Alltid lika kul. Jag är ju ingen slave for fashion men röda mattan är fanken spännande. Skymtade underbara Eddie Redmayne(give him to me) ganska tidigt. Annars var la George Clooney stilig som vanligt(jisses vad han gått och blivit gråhårig).
Många vackra damer också såklart. Några personliga favoriter då.. ja.
Catherine Zeta Jones, alltså, HERRE GUD, den kvinnan verkar ju inte åldras över huvud taget. Hon blir ju bara snyggare och snyggare. Helt fantastiskt.
Jessica Chastain var väldigt vacker likaså Reese Witherspoon, båda med vackra klassiska vågor i håret. Anne Hathaway är ju söt som spunnet socker men hennes klänning var lite underligt sydd så det såg ut som om hon hade världens nippelattack! Lite synd.. men ja. I den nya frisyren ser hon ut som Audrey Hepburn. Ja. Man vill ju bara äta upp henne.
Samantha Barks var också väldigt fin, skulle döda för hennes skrattgropar. Hon är förövrigt den där coola tjejen i Les Misérables som inte får den snygga killen eftesom han väljer den fåniga blondinen istället. När hon sjöng "On my own" så trodde jag nästan att mitt hjärta skulle brista.
Naomi Watts var väldigt grann, väldigt cool klänning. Sally Field var helt underbar i sin röda klänning, kul att se att de lite äldre damerna levererar.
Och så har vi ju den stora snackisen, Jennifer Lawrence.. och ja, hon var också tjusig även fast klänningen kanske var lite väl mycket puff-puff för min egen smak, men än dock, vacker!.
Jennifer Aniston var vacker, som vanligt.. och Charlize Theron var hur snygg som helst!
Personlig storfavoriten är dock Kerry Washingtong(django unchained). Urtjusig! My god.

Själva galan då?
Jo, Seth MacFarlane gjorde bra ifrån sej. I min bok är han välkommen tillbaka.
Kul att Christoph Waltz tog hem pris för bästa manliga "biroll"(heter det så). Inte så tippat men jag höll på honom. Anne Hathaway var en självklar vinnare i samma kategori för aktriser. Hon var ju helt fantastisk i Les Misérables. "I dreamed a dream", herre gud så sorgligt. Mästerligt!
Bästa manliga gick till Daniel Lee-Davis för hans roll som Abraham Lincoln i filmen med samma namn. Gillar Jackman i Les Misérables men det var nog ett otacksamt år att bli nominerad, tydligen var det solklart redan innan vem priset skulle gå till.
Bästa kvinnliga roffade Jennifer Lawrence(efter lite fall) åt sej för sin roll i "Silver Linings playbook".. när vi ändå pratar om den filmen. Ursäkta men jag har aldrig fattat vilken denna film är, förmodligen pga den sjukt tragiska svenska översättningen av filmtiteln.."du gör mig galen". Jag skulle aldrig i mitt liv se en film som heter så. Låter så chic-flick att jag vill spy. Men tydligen ska den vara rätt bra. Ska nog försöka se den. Nåväl. Kul för henne att hon fick en Oscar.. hon är ju trots allt Katniss. Men. Själv höll jag nog lite extra på Quvenzhané Wallis. 9år! Hallå. "Beasts of the Southern Wild" ska defenitivt ses!

Ju mer jag ser av "Les Misérables" ju bättre tycker jag att den är! När hela rollbesättningen äntrade scenen så gick det rysningar genom hela kroppen på mej. Mmmaah. Har hela dagen gått och nynnat..
"Do you hear the people sing, singing a song of angry men.
It's the music of a people who will not be slaves agin.
When the beating of your heart echoes the beating of the drums
There is a life about to start when tomorrow comes!"
Sitter och lyssnar på Soundtracket från filmen nu..... asbra!!

off

Känner mej avstängd.
Nästan legat i soffan och sovit hela dagen. Vet inte varför. Inte speciellt trött. Orkar bara inte ta mej något för.
Klara ringde sent på eftermiddagen. Vi pratade om avslitna korsband.
Sen gjorde jag middag. Samma som igår. Orkar inte ens känna efter vad jag är sugen på.
Sen tog jag en kvällspromenad. Uppfriskande. Tänkte inte så mycket på annat än musiken jag hörde.

Nu vet jag inte vad jag ska göra av kvällen.
Igår gick jag och la mej vid 22. Inte för att jag var trött. Jag var uttråkad. Något säger mej att den här kvällen inte kommer bli mycket roligare. Jag är nog lite socialt understimulerad.

Oscarsgalan i morgon natt så egentligen borde jag ju försöka sitta uppe länge... men det är hemskt tråkigt att sitta uppe när man inte har något att sitta uppe för.
Kan inte komma på en enda film eller serie som jag vill se. Började se entourage för en vecka sen.. typ. Har redan sett alla avsnitt som släppts hittills. Exakt. Jag har inget liv.
Kan det inte bli vår snart?

ingen jävla fiskjävel

Alltså. Förlåt(nu kommer det svordomar) men jag är SÅ jävla arg och ledsen. Mest arg. Förmodligen överdrivet arg men jag gillar att överdriva(det får livet att kännas lite mer spännande än vad det faktiskt är). Jag har, de senaste timmarna, legat och stirrat rakt upp i taket och försökt att tygla mina känslor. Jag har försökt att sova för att slippa känna. Men det gick inte.
Tillslut satt jag mej upp och skickade iväg ett sms, till Angelica, innehållande cirka 10 fula ord. Det ska påpekas att det inte är Angelica jag är arg på... jag behövde bara få ur mej all min ilska.
När Angelica sedan ringde för att fråga hur det stod till var jag både arg och uppgiven och satt med gråten i halsen under hela samtalet.
Från och med nu tänker jag bli en cynisk jävla bitterfitta. Heart of stone. Jag tänker släppa... men jag tänker fan inte gå vidare för jag orkar inte! Jag ska fan köpa mej mina 103 kattar och dö singel, arg och orakad!

Den där killen. Den där killen som alla snackar om. Ni vet, han som ska finnas "där ute". HAN är en jävla ILLUSION. Han finns inte. Man tror att han finns. Men det gör han inte.
Alltså; DET FINNS INGEN JÄVLA FISK I HAVET FÖR MEJ!... och även om det skulle göra det så är han förmodligen inte värd besväret. För varje gång gör det lite ondare.. och varje gång blir man lite mer osäker på sej själv. Det finns inget kvar av Diana snart. Inget att visa upp eller vara stolt över. Inga fina stjärtfenor eller glänsade fjäll. Hon är bara en grå, trist, gammal liten fisk i en stor ocean.

Jaha. Nu blev jag visst ledsen. HELVETES JÄVLA SKIT!

Man skulle ha fått vara en daggmask. Delat sej själv i hälften och blivit tillsammans med sitt eget arsle.

nån kopp kaffe senare

Det är varmare i trapphuset än vad det är i min lägenhet. Det känns inte riktigt okej.
Jag kanske borde köpa gardiner.

Ikväll har jag varit på "date". Näe. Fan vad fånigt det där lät. Det var ingen dejt.. vet inte vad man ska kalla det. Jonas heter han i alla fall. Vi har pratat under cirka två månaders tid på "salig blandning"(oyeah, jag knäckte kodnamnet på happy pancake). Det roliga med våra konversationer är att vi aldrig pratat om vettiga saker. Vi har pratat om djur som går att klappa. Bin som skickas på kuvert. Turkosa kök. Joakim von Anka. Att gå på botten istället för att simma. Äppelträd. Vedhuggning, and so on. Så när vi väl såg idag så slog det oss båda att vi egentligen inte visst ett dugg om varandra. Jag hade trott att han var Göteborgare men hörde på en gång att han kom från Dalarna(de pratar ju så gulligt där). Eftersom vi visste aboslut ingenting om varandra rullade samtalet på bra hela kvällen. Hela kvällen och hela kvällen.. de 2,5h som vi satt och sörplade kaffe på Le pain francais. Väldigt kul och charmig kille. Snygg, dessutom. Mycket fint ansikte, snygga drag. Snygga kläder. Ja. Han var fräsch helt enkelt. Vet inte riktigt vad jag hade förväntat mej ifs, det är svårt att förvänta sej något alls när man träffar folk via nätet. Men ja.. nåväl.
Vet inte om vi kommer ses igen. Kändes inte riktigt som det när vi skiljdes åt.. men man vet ju aldrig.
Helt ärligt så är han nog mer min typ än vad jag är hans... så. Hmf. Jaja. det var trevligt i alla fall! :)

På söndag är det Oscarsgalan!! YAY!

200 utfall

I lördags fick jag för mej att jag skulle göra 200 utfall. Utfall som i en övning för musklerna i lår och rumpa.. inget annat. Bra idé, eller?.
Till saken hör att jag har ett träningsprogram. Nån app. Där jag egentligen ska göra knäböj. Men jag har blivit trött på knäböj så jag gör utfall istället. I lördags var tanken att jag skulle göra 150 stycken. Helvete vad jobbigt. Men så när jag väl gjort 150 så tänkte jag; fan om jag gör 50 till så har jag ju gjort 200. Det är ju coolt. Bara 2 set till på 25 rep. Asbra(nej Diana, nej!). Som om jag inte var trött nog redan som det var. Mina ben skakade som arslet på en sån där skallerorm.. och mjölksyran hade, bokstavligen, började tränga ut ur hårsäckarna. Näe, inte riktigt men det var helt galet.
Jag hade typ träningsvärk innan passet ens var avklarat.

Igår kunde jag inte gå. Jag försökte men det kändes som om mina ben var gjorda av knivblad som skar in i mina muskler vid minsta lilla rörelse. Jag var tvungen att åla mej fram längs golvet för att kunna ta mej någonstans. Okej, jag överdriver, såklart, men. På en 100-meters sträcka hade jag förmodligen blivit omspurtad av en enbent 90-åring med KOL och rulator.
Idag bävade jag mej verkligen för att ta mej till skolan. Bara ner för trappen kändes som ett eldprov.
Nerför är ju det värsta som finns när man har träningsvärk i lår och rumpa.
Självklart(!) är det nerför nästan hela vägen till skolan. Gick som om mina nervceller inte haft någon kontakt med mina ben... måste sett ut som om jag skitit ner mej. Men jag kom fram.
Nästa utmaning blev att ta sej ur stolen efter 2h stillasittande seminarium. Fick häva mej upp med armarna och hasande stödja mej mot väggen ut i korridoren. Fick motstå impulsen att sätta mej på rumpan och ta trappen ner på det sättet istället för att gå. Men så gör man ju inte... dessutom såg trappen både blöt och skitig ut.
Gick hem också.. även fast jag knappt kunde gå. Uppför. Gick långsamt men när jag väl började få upp värmen började den värsta smärtan släppa. Istället blev jag sådär konstigt avdomnad i benen.. kändes inte som om de var mina egna.. hade lite problem med trottoarkanterna, kunde inte riktigt bedöma hur mycket jag skulle ta i för att lyfta fötterna tillräckligt mycket för att komma upp. Men annars gick det bra. Tills jag kom hem och la mej för att läsa.. eller läsa gick ju bra. Men sen när jag skulle ta mej upp igen blev det tvärstopp igen.
Har sedan dess konstant försökt hålla igång musklerna i benen.. spänt dem.. skakat på dem.. rört på mej. Nu känns det lite bättre. Även fast det är lite knivigt att ta sej upp från toalettstolen. Tur att badkaret står nära så jag kan häva mej upp med hjälp av det.
Imorgon blir det nog bättre. Förhoppningsvis.
Det kommer nog dröja innan jag gör 200 utfall igen.
"200!!?, va fan ville du uppnå med det? Vill du har arslet uppe vid axlarna eller?"
Ehe.

lugn

Gjorde min barnintervju igår. Det gick bra, hittade ett bra barn. Med lite hjälp. Tacksam för det.

Ikväll är en sån där kväll när jag inte får någon ro i kroppen. Har varit ute på promenad för att rensa skallen. Duschat. Ätit. Tittat på vem vet mest... men det är som om något kryper under skinnet på mej. Vissa stunder sitter jag som och skakar hela kroppen som för att få utlopp för nån slags överskottsenergi... strax efter sitter jag och stirrar rakt ut i tomma intet. Försöker att få tag om mina tankar men de är hala som ålar. Vet inte vad det är men något är inte rätt. Det är någon känsla av något som jag skjuter undan, något som jag inte vill veta av. Vad? Vet inte. Något jobbigt. Något som, förmodligen, skulle få mej att börja gråta. Kanske det är bäst att bara låta det vara... när bägaren rinner över så rinner den över.

Känns som om jag sitter och ruttnar.
Hör skratt och glada utrop på gatan utanför. Studenter som skall ut i natten.
Själv känner jag mej inget vidare glad. Inte ledsen heller. Vilket hade varit bättre.
Bättre att känna något än att bara känna sej helt avstängd. Lugn.
Jag tänker alltid att lugn är en så väldigt positiv känsla men nu känns den mest som om den lamslagit mej.
Jag bara stirrar. På mina torra knogar. På dammet på fönsterbrädorna. På partiklar i luften som jag inte kan se men som jag vet finns där.

Lugn.

tankar om livet

Jaha-ja. Onsdagkväll och jag är uttråkad. Känns som om jag är helt ensam i hela världen.
Är ungefär 1 månad sedan någon sist var och hälsade på mej.... så stökigt har jag väl ändå inte?
Kanske. Inte vet jag... jag är väl inte så jäkla kul att umgås med helt enkelt. Hahaha. Herre gud. Kan man tycka mer synd om sej själv?

Nåväl. Nog om det.
Idag hade vi då något som kallas för PFS - professionsförberedande samtal. Låter ju väldigt avancerat så. Men det var det inte. Vår första uppgift var att rita vår väg under tonåren/ungdomen. Ja. Det låter rätt flummigt och det var det också. Ritade någon slags grafisk kurva med massa stup.. haha.
Sen skulle vi sätta oss i tre-grupper och prata om någon speciell tidpunkt som varit avgörande för oss.. något bra, eller något dåligt. Hade inte så mycket bra att välja mellan så det fick bli något dåligt.
Blev någon slags avslagen redogörelse för 10 år av självhat. Trodde inte att jag skulle berätta men jag hamnade med två personer som jag ändå kände att jag kunde berätta för.
Det var bra att berätta. För det gör man ju aldrig annars.. Inte på det sättet. "Här är min ungdom"- De förstörda åren. Det svarta hålet i mitt liv som jag aldrig kommer kunna få tillbaka.
Att kunna berätta om det och känna att det inte gör riktigt lika ont längre känns positivt. Det kommer alltid finnas kvar... och det kommer alltid att kännas men det är viktigt för mej att inte låta det förflutna påverka mej alltför mycket i nuet. Visst jag bär fortfarande med mej mycket från den tiden.. sår som aldrig riktigt kommer läka. Men undan för undan börjar det förflutna försvinna som in i en dimma och blicken riktas framåt, mot nuet och framtiden. För den finns.
Att jag ens kunde prata om det idag, även fast det kanske blev en lite känslolös och objektiv berättelse, är för mej ett tecken på att jag tagit mej framåt. Jag kan se hur jag förändrats. Jag kan se hur jag hittat mej själv. Jag kan se att jag gillar mej själv, kanske inte alla fysiska delar, men mitt jag är jag stolt över. Jag kan se att det nu finns ett mål i mitt liv och en strävan om att inte ge upp. Om att inte ge in för de där känslorna som säger att jag inte kan och att jag inte duger till. För jag kan. Jag har klarat snart 2 år på utbildningen. Jag har klarat snart 2 år i en helt ny stad. Jag kan.

Även de dagar när jag vaknar och känner mej som den fulaste människan på hela jordklotet så kan jag ändå uppmana den kraft som behövs för att jag ska ta mej iväg till skolan. Än så länge, den här terminen, så har jag inte stannat hemma än enda dag.. och då har jag ändå haft många dagar då det känts tungt och motigt.. ja till och med nästan övermäktigt att ens ta mej förbi min egen spegelbild.
Jag är medveten om att jag inte har det mest spännande livet men det är åtminstone ett liv som är värt att leva... och det är mitt.

Det finns många saker som jag vill förändra men jag känner ingen större stress. Lite kanske men inte så pass mycket att jag tänker nöja mej med något sämre än vad jag är värd. För jag är värd det bästa för mej. Jag har gått igenom för mycket skit för att nöja mej med något sämre. Från och med nu ska mitt liv vara av värde. När jag är 70 och tittar tillbaka ska jag kunna säga att visst, de där 10 åren från 14 och uppåt var åt helvete... men sen... sen började jag leva på riktigt och från dess har jag haft ett fantastiskt liv och inte ångrat något.

Ja. Nåt sånt.
Se där. PFS kanske inte är så pjåkigt ändå.

känns lite grått

Resa bokad hem till Norrland under påsken. Ja. Ska bli supermysigt att få komma hem och rå om familjen lite. Många av kusinerna kommer också hem så det kommer nog bli en toppenhelg.

Känner mej lite ensam. Beror förmodligen att det är den där alla hjärtans jävla dag på torsdag. Jag har ingen att vara bitter singel med... som vanligt. Man tycker ju att man borde vänja sej men.. näedå. Inte alls. Ska bara sitta och tjura hela dagen... med ett kortare avbrott för en barnintervju klockan 18.
Bläh.

Städat idag. Skurat golven.. legat på knä och gnuggat på köksgolvet som såg gräsligt ut. Nu är det jätte fint. Lär väl hålla sej så så länge som jag håller mej borta därifrån. Ser alltid ut som någon matbomb briserat när jag lagar mat.. fläckar och skit över allt. Vet inte riktigt hur jag bär mej åt.

PSF imorgon. Hata. Att sitta och snacka om sitt eget liv är så himla tröttsamt. Andra får gärna prata om hur de haft det i sina tonår men jag är inte så intresserad av att dela med mej. Får la se hur det blir. Gud vad arg jag låter.... jag bara inte gillar att vi tvingas sitta och tjata om oss själva med folk som vi annars inte skulle dela med oss till. Men jajaja. Blir säkert jätte kul.. säkert.

Nu ska jag sluta klaga och försöka hitta på vad jag vill äta..

well well

Pluggdag hemma idag, för omväxling. Har inte fått gjort lika mycket som jag skulle fått gjort om jag satt i skolan. Men ändå en del. Nästan läst ut boken barns röster om våld. Förjäkla tragiskt. Har alltid sagt att jag inte vill jobba med barn men när man läser om barn och hur orättvist de behandlas så....
Jag vet inte. Man är ju en sån där klyschig jävel som vill förändra världen.. förinta orättvisor och få alla människor att känna sej kapabla. I'm a dreamer.

Nåväl.

Körde ett hårt magpass tidigare idag och är fortfarande helt skakig. Är det såhär det ska vara nu? Den gamla kroppen håller på att rosta ihop. Torr och jävlig är jag också... så pass torr att jag börjat få röda utslag i ansiktet. Nasty. Drömde en dröm om att Lars helt plöstligt stod och ringde på dörren.. jag var jätte torr i ansiktet, alltså jätte torr, och hade röda utslag runt näsan... istället för att öppna satt jag mej på toaletten och grät. Hahahaha. Låter faktiskt som något som jag skulle kunna göra ;)

Jag har bara fyra snusar kvar nu. Fyra.
Har tvingats inse att jag inte har råd att snusa mer den här månaden. Det stod mellan snus och mat och på något sätt känns det inte försvarbart att köpa snus för sista slanten. Säga vad man vill men äta bör man annars dör man. Uhu. Näe men det är ju inte så länge kvar till den 25e. Jag får stå ut, helt enkelt.

Un point c'est tout!

this bitch bites

Ha. Diggar tjejen som ska skilja på sociologer och socionomer på "Vem vet mest" och säger;
"När man läser socionom blir man socialsekreterare"... hahaha. Just det ja.

Vidare gillar jag Rikards försök att förklara isländska.
"Det är ju ett så svårt språk. Man använder ju alla bokstäver i hela alfabetet i varje ord".

Jag höll på att bli påcyklad idag. Muppcyklist. Går på en gång/cykelgata där det inte är uppdelat i några fält. Alltid lite klurigt att veta var man ska gå men jag tänker att jag går längst ut i kanten så vet jag att jag inte är i vägen. Har musiken på så jag hör inget och helt plötsligt kommer det en cyklist och knör sej förbi på utsidan om mej. Han stirrar argt på mej och plingar demonstrativt på sin ringklocka(eller vad det nu heter). Öh. Jaha. Du kände inte att du kunde ha kört om på insidan där det fanns massa utrymme, inget folk alls? Näe. Du var helt enkelt tvungen att ta den där vägen. Herre gud. Jag må vara lite inne i min egen värld när jag går men jag är inte en sån som bara korsar gatan utan att titta om det kommer någon cyklist(något har jag väl ändå lärt mej efter att ha bott i den här stan i över 1,5 år). Åh vad arg jag blir på folk ibland.

En annan sak som irriterar mej är folk inte har någon vett i kollektivtrafiken. Folk som alltid sätter sej på yttersta sätet och lägger upp sina väskor på det andra och sen bara sitter och stirrar rakt fram så att det nästan är omöjligt att ta kontakt och fråga om denna någon skulle kunna tänka sej att hoppa in.
Jag tänker såhär, tycker du att det är så fruktansvärt hemsk att sitta brevid någon du inte känner så kan du ju fan ta dej runt på andra sätt. Exempelvis så kan du ju cykla och preja ner folk som går. Det verkar ju populärt.

OCH en annan sak som gör mej förbannad är bilar som inte stannar vid övergångsställen. Istället för att sakta in när de ser att man är på väg mot ett övergångsställe så gasar de på som idioter för att inte behöva stanna. HALLÅ!, jag går!, vad gör DU för miljön? Du sitter i din sköna, varma bil och här går jag i världens snöslask med ett paraply som flyger åt alla håll och kanter och du kan inte ens släppa förbi mej på ett ställe där jag, enligt lag, ska få gå över utan att riskera att bli överkörd.!??
Gaaah. Oftast, har jag noterat, att det är kvinnor som struntar i att stanna vid övergångsställen.. vet inte vad jag vill säga med det. Men jag misstänker att jag håller på att förvandlas till min far... kärringar har fan inget bilvett. Vissa lite solidaritet för i helvete!

Oh, OCH, kristerliga samfund som skickar folk(rekryterare) till universitetet. Kom igen. Har ni det verkligen så illa ställt? Här om dagen blev jag kontaktad av en asiatisk tjej som ville "belysa" mej om hennes kyrkas tolkningar av bibeln. Lovligt offer, satt helt ensam och såg väl sådär lagomt gräslig och ledsam ut som man bara kan göra på en måndag. Hur som haver. Jag lät henne hållas och hon började prata om sin kyrka och deras syn på Gud inte som bara en utan flera. Eller ja, två. Fader Gud och Moder Gud. Vad tycker jag om det? "vet inte, bryr mej inte, vad säger du om det". Hon ville väldigt gärna att jag skulle komma och besöka deras kyrka. Bad om att få mitt telefonnummer, öh, skulle inte tro det. Mailen? Ja, okej. "you come visit us then?". Tror inte det kära du.
Och idag. Kom hon fram till mej igen. Sade, artigt, att vi redan pratat med varandra och då tittade hon på mej som om jag slagit henne med en hammare i pannan och spottat i hennes mun.... innan hon brast ut i ett hemsk leende och skrattade det mest ansträngda skratt jag någonsin hört;
"Yes, I know you"... aha.. "time to speak about god a mother and god a father".
"NO, Im reading".
Seriöst. Jag hatar att bli påprackad grejer. Reklam och skit.. men att på bli påprackad religion gör mej rent ut sagt förbannad. Om ni nu är så säkra på vad ni tror så behöver ni väl inte få bekräftelse från mej eller någon annan heller för den delen?.

Okej.
Puh. Nu känns det som om jag fått ute lite aggressioner. Bra bra.
"God is great and we are shit, God is great and we are shit.... and God is great and we are shiiiiiiit".

In love with a fairytale

Var hemma från skolan vid 17. Diskat, duschat, käkat, tränat. 4 timmar senare tittar jag ut genom fönstret och ser snö, ungefär överallt. Men vänta. Va? När hände det här? Hur oobservant kan man egentligen vara? Jag har ändå stått i fönstret och tänt ljus men har jag sett någon snö? Nej. Knepigt.
Nåväl.

Sett på en av mina absoluta favoritfilmer ikväll; "howls moving castle". Så himla bra!

Vidare så har jag blivit lite förälskad i en serie också, Once upon a time. Där allt det där som jag normalt stör mej sjukt mycket på(kärlek, intriger och annat fjant) rör mej. Hade det varit samma typ av kärlekförhållande, som mellan Snow och Prince Charming, i någon annan serie hade jag förmodligen rynkat på näsan och stängt av skiten. Men i sagornas värld är allt tillåtet... och jag tar inte illa vid mej av det, för i sagorna får det faktiskt vara sådär krystat och fånigt. Happy ever ending... hehe. Stör mej fruktansvärt mycket på sådant i filmer/serier som ska avspegla någon slags verklighet. Bah. Happy ending, gå och dö. Som om det någonsin är så bra i verkliga livet... som om kärlek någonsin är sådär härligt underbar och okomplicerad. Oj, jag gick in i dej här på trottoaren åh hej, jag älskar dej och(?) JA, du älskar mej med, nu ska vi älska varandra för resten av våra liv åh så underbart livet är. Du och jag. Rosa moln. Bara vi.. tra la la la la... Näe. Precis.
Eh. Näe. Ja e int bitter.

Okej. Jag erkänner. Jag är kär.
Var på bio i söndags och såg "Les Misérables". Musikalfilm, kanske inte min grej. När det uppenbarades för mej att de inte pratar, över huvud taget, utan bara sjunger övervägde jag att ta en tupplur. Men ganska snart vande jag mej och tyckte att det var lite småkul.
Och sen. Helt plötsligt, out of the blue, så dök han upp. Den underbaraste fräknige "lille"(han var inte så liten) gosse jag någonsin sett. Jag vet inte vad det är med mej och fräknar men jag älskar det. Och den här killen,  så himla vacker han är. Helt jävla ofattbart. Dessutom kan han sjunga... bah. Nästan så man blir irriterad. Fräknig, snygg och talangfull. Jävla as. Eller... åh. Som sagt.. kär.

Mmmmmmaaaaaaaaahh!!!!!!

dansa

Tvättat idag. Varpå jag inte känt mej speciellt motiverad till att varken dammsuga eller diska.
Istället tog jag och Malin en promenad ner på stan. En fika och lite shopping på Granit. Har inte så mycket pengar meen några billiga ljuslyktor fick det ändå bli. :) Och trosor... trosor är ju något man måste kunna kosta på sej. Så man inte behöver tvätta onödigt ofta.

Ska snart åka iväg till Olskroken. Har blivit bjuden på middag hos Erik och Sofia. Himla trevligt. Att vi sen ska se melodifestivalen är väl något som jag inte är sådär störtförtjust i men va fanken... i gott sällskap kan de mest plågsamma upplevelser bli uthärdliga. ;)

Har jag nämnt att jag älskar Movits. Om inte; jag älskar Motivts. Deras musik gör något med mej.
Får blodet att rusa... hjärtat att slå lite snabbare... gör mej konstigt lycklig. Vill dansa runt. Dela denna underbara upplevelse med alla runt om mej.
Sett returpack-reklamen. Säg mej. Skulle du inte vilja vara med i den där ladan och bara dansa runt?
Om inte så måste det vara något fel på dej.

Nu ska jag försöka göra något av skatboet som jag kallar hår och bege mej.

salut!

barn eller nåt

Helg, igen. Ytterligare en skolvecka som gått sinnessjukt fort. De långa pluggdagarna får alla dagar att tyckas smälta ihop. Har ingen koll på vad jag gjort när eller vad som hände för en vecka sedan eller denna vecka.

Hade en rätt bra föreläsning här om dan(var det igår?) om barns delaktighet. Intressant. Roligast av allt var ett litet blogginlägg som föreläsaren tagit med i sin powerpoint. Har sökt efter just detta blogginlägg men inte lyckats få tag i det. Hur som haver, den här mannen som skriver den där bloggen uttrycker sin ilska mot barn. Barn som negativ externarlitet. Hahaha. Och jag skojar inte, han är arg. På riktigt. Pratar om barn som en grupp i samhället som vi minsann skulle kunna klara oss ganska bra utan. Barn är problem. Finns det egentligen något värre än barn? Inte enligt denna man som klagar på barn borde portas från vissa ställen, exempelvis, teatrar, museum etc. Det tar inte slut där. Han klagar även på barn som reser. Barn på flygplan hyser han ett särskilt agg mot och menar att det borde finnas barnfria avdelningar på flygplan dit barn inte får tillräde. Vidare för han ett seriöst resonemang över hur idiotisk det är att vuxenbiljetter är dyrare än barnbiljetter inte bara när det gäller flyg utan även i lokaltrafiken. Enligt denna man bör barn få betala mer för att ånjuta att åka tillsammans med andra eftersom de är, otveklöst, jävligt irriterande, små, skrikande varelser.

Hahaha. Seriöst. Undrar just vad som hände med honom när han var liten.

Barn. Känns som om det är ungefär det ända vi pratat om det senaste veckorna i skolan. Det är intressant.. men det är så mycket med att utreda barn som far illa som får det att göra ont i mej.
Barns Behov I Centrum säger vi...... men efter gårdagens föreläsning om barns delaktighet börjar jag fundera på om denna princip verkligen levs upp till i praktiken. Barn har väldigt begränsade tillgångar till rättsliga insatser och väl inne i rättsliga processer(oftast ledda av deras föräldrar) har de svåra att göra sina röster hörda. Barns utsagor och berättelser om sina upplevelser ifrågasätts. Varför? Jo eftersom barn, minsann, inte vet sitt eget bästa. Det är ju vi vuxna som vet deras bästa. Eller?

En annan sak som vår föreläsare tog upp var det faktum att barn är en av de grupper i samhället som det är legitimt att kränka. När hon sa det här rynkade jag lite på näsan..... ojoj, ta inte i så du spricker nu, tänkte jag. Hon förde sedan en väldigt gripande debatt om vad hon grundade detta på. Sättet vi talar till barn på.....som om de inte riktigt förstår sej på världen. Sätt som vi aldrig skulle tilltala en vuxen på. Vidare berättade hon om en situation som hennes son varit med om på skolan. Han hade suttit med mössa i klassrummet varpå lärarinnan kommit fram och ryckt den av honom... samt luggat honom. Lite hetsigt kanske. Några av de i min klass som satt med mössa reagerade.. jag också.
Hur skulle de se ut om en föreläsare gick och ryckte av oss mössorna... det skulle förmodligen göra oss rätt upprörda. Men det händer ju inte. Att studenter på universitetet sitter med mössa på föreläsningar är inget som någon höjer på ögonbrynet inför. Vi är ju vuxna, vi får ju uttrycka oss hur vi vill. Men barnen då? Näe. Barn har vi rätt att disciplinera. Barn har vi rätt att kränka.
Alltså herregud. Hade någon föreläsare dragit mössan av någon av mina studiekamrater hade det ju blivit ett jävla liv.
Jag vet inte riktigt var jag vill komma med det här... förrutom att jag tycker synd om barn som lever i en värld där deras upplevelser inte riktigt räknas.

Ja.. eller nåt.
Inte fan vet jag. Jag har druckit vin. Är la lite lyset.