nu är det jullov!

Efter kanske världens längsta vecka är det äntligen fredag och om cirka 5 timmar sitter jag på planet hemhem till Norrland. Kommer typ börja grina när jag ser familjen.. så mycket saknar jag dem.
Vet inte vad det är med mej... verkar bara bli blödigare och blödigare för varje år som går.
Här om kvällen låg jag och grät till sagan om ringen... ni vet den där scenen i sista filmen när Frodo tar farväl för att resa iväg med alverna.

Jaja. Igår då?
Väldigt lång dag men så bra.
Tidspessimist som jag är bredde jag på lite väl när jag försökte tänka ut hur lång tid det skulle ta att gå till Pedagogen och lämna igen en bok, till KTB för att skriva ut tentan och sen till skolan för att göra utvärdering. Det sluta med att jag var på skolan ca 2 timmar för tidigt.
Hur tänkte jag där?
Meeen, Katerina var också tidig så jag fick sällskap. Den tjejen har verkligen vuxit i mina ögon, hon är hur jäkla go som helst!

Efter utvärderingen drog jag hem... försökte göra mej fin. Med helt ok resultat. Tog på mej kjol och allt.. DET, mina damer och herrar, händer inte ofta.
Sen slog tidpessimisten i mej till igen. Skulle träffa Lars på korsvägen ca 16:50.. vilket i hans fall snarare betyder 17:00. Jag VET att det inte tar mer än tio minuter att gå till korsvägen. Ändå går jag halv... och får stå ute och vänta i tjugo minuter. Dumpalt.
Vi gick till "Vänner"(mitt och sofias hak) och satt där och tjötade. Han är ju för söt... har ni sett "Det regnar köttbullar"? Han är lite lika han huvudpersonen i den filmen... hehe.
Hur som haver. Det var trevligt. Tydligen har han köpt mej en julklapp(say whaaat?).. han hade dock glömt den så jag skulle få den efter jul istället. Bara något symbolisk.. men ändå, så snällt.
Betyder det här att jag ska köpa något litet åt honom också? Jag vet inte?
"Köp nåt från Norrland", föreslog Klara, "typ en dalahäst!"
Öuhm.... Dalahäst? Kan köpa honom en västerbottensost.... eller nåt. :P

Tentaölen blev trevlig. Många hade dock gått ut redan klockan fyra så när jag väl dök upp vid halv åtta så började folk redan droppa av. Trist. Vi började på Viktoria där vi satt fram till halv tolv ungefär. Köpte 3 öl..... blev lite lullig...eftersom jag typ glömt bort att äta mer än två rostade mackor.
Ehe.
Sen drog jag, Klara, Karin och Stefan vidare till B6, studentklubben.. end of the world - bartömning.
Där var det stendött men vi gjorde det bästa av situationen. Ölen var gratis så va fan! :D Körde lite singstar och tjöjtade på. När B6 stängde gick Klara och Karin hem. Kvar var jag och Stefan som skulle hemåt åt samma håll... fast stefan skulle inte hem för han ville gå på "Skål". Envis jävel som han är lurar han med mej och vi sitter och tjötar tills de stänger.
Som en speedad ekorre går jag sedan hemåt i den tysta göteborgsnatten. Ingen våldtäksman i världen hade hunnit ifatt mej. Seriöst, jag skulle lätt kunna springa ett maratonlopp på fyllan.! Inget är ju jobbigt när man är full. Mördaruppförsbacken på vägen hem som jag normalt stånkar och väser i flög jag bara upp för... inte ens lite andfådd.Konstigt.

Idag är jag trött. Eftersom jag klev upp halv åtta imorse för att tvätta.... min mage är i olag.. känns som att jag skiter syra. Helt ärligt fattar jag inte ens varför jag skiter.. kan ju inte finnas mycket kvar i mina tarmar.
Ja.. då fick vi med lite bajs också.

Nu. Ska jag chilla i 50 minuter. Sen hämta tvätten... försöka göra mej själv lite mänsklig. Packa det sista och sen beger jag mej ner till korsvägen... tidpessimisten i mej säger att det är bättre att vara ute i god tid och känna lugnet istället för att stressa.
Amen!

Nu är det jul! :D

snart öl, snart hem, snart jul

Tentan är klar. Har lagt så lite tid på den att den nästan är lite pinsamt att erkänna..
Mer än 5 timmar har det inte blivit. Så om det här kommer tillbaka och biter mej i röven får jag verkligen skylla mej själv.
Men, nåväl, nu är det jullov. Bara utvärdering och inlämning av tentan imorgon sen är det över för det här året. FY BUBBLARNS så skönt.

Imorgon, efter utvärderingen, ska jag träffa Lars på en eftermiddagskopp. Blir säkert trevligt.
Jag vet inte.... seriöst. Jag tycker om honom men jag orkar verkligen inte tänka på honom. Det är så mycket enklare när jag låter bli så det får nog fortsätta så. Nåväl. Hur som haver. Det ska bli kul att ses, det var ju ett tag sen nu.
SEN, kommer det bästa.. SEN blir det nämligen tentaöl. JA! Herre jävlar vad gott det ska bli. Hoppas på samma goa gäng som förra gången, då kan det ju inte bli annat än succé. Det är bartömning på B6(studentklubben) men dit tror jag nog inte att vi går... för mycket... socionomer. Ehe.
Näe. Inget illa menat men vissa i vår klass är väldigt jobbiga. Vi har två jävla tönttjejer som håller på att hacka på varandra så snart de får möjlighet. Det är helt sjukt. "med all respekt... men jag bryr mej inte om vad du säger, för jag tycker såhär".."med all respekt men...." och så håller de på sådär. Löjligt. Alla andra bara skrattar åt dem... eller skäms å deras vägnar eftersom de själva inte verkar fatta hur pinsamma de är. Jag undrar hur gamla dom är... fattar ju att de måste vara över 19 men ibland börjar man ju undra.

Aja. Ska bli gött att komma bort från allt det här ett litet tag nu. Ladda om batterierna.

Im going north

glad... pannkaka

En väldigt stilig karl skriver till mej på "glada pannkakan" och vill komma och kramas med mej.
Jag kommer över ikväll, vad sägs?
Jag är frestad att säga ja... för jag skulle behöva en kram.. av en stilig karl.
Men hallå.! Vem gör så? Inte jag i alla fall. Hej, du är snygg.. vem fan är du? Ingen aning.
Känns inte riktigt ok att bjuda hem någon som man knappt känner. Näe. Inte alls faktiskt. Det skulle kännas billigt... och lite väl desperat.
"Vi kan ju prata lite i telefon innan jag kommer, om det känns bättre?"
Alltså seriöst... va? Okej.. han må va snygg men att vara sådär angelägen är fan inte sexigt nånstans.
Näe. Jag får krama mej själv istället.

Glada pannkakan. Ja herre gud. Där stöter man på det mesta vill jag lova.
En 44-åring som skriver till mej att jag är så vacker.. att han fattar att han är för gammal för mej men att han bara ville säga det. Jaha.... vad säger man. Sitter och tittar på hans meddelande och försöker komma på något att svara. Går inte. Får snart ett mejl till av honom där han anklagar mej för att vara otrevlig eftersom jag inte svarar på hans mejl som ändå var trevligt.
Jaha. Förlåt. Där fick jag skämmas... tack då. Ursäkten godtogs och han bredde i ytterligare ett mejl på om hur vacker jag var och önskade mej lycka till i framtiden. Tack..då.
Vad jag försöker komma fram till med detta exempel är att jag har väldigt svårt för de meddelanden som innehåller komplimanger och annat smicker... allt som ofta svarar jag inte på dem för jag vet inte vad jag ska säga.
"Åh du är så vacker"
Öh... har du skoskav i ögonen eller?..... öhm tack..
Näe.. jag kan inte ta komplimanger... och jag gillar helt enkelt inte såna meddelanden. Skriv något kul istället. Få mej intresserad av vem det är som sitter där på andra sidan. Förslagsvis då.

Man undrar varför jag inte kan låta bli att kommentera sånt här.
Det är för att jag inte har något liv.
Då vet ni det.

hemtentaskrivning

Sitter på studietorger Linné och skriver tenta. Världens flumtenta. Jag skojar inte. Jag brukade vara bra på det här med att flumma tidigare men tydligen är jag inte det längre.
Vi ska, i vår flumtenta, diskutera vår egen kunskapsprocess. Ja. Så jävla kul har vi det.
Hittills har jag fått ihop 900 ord av... ja, vad egentligen? Har ingen aning. Förutom att det inte känns så mycket som en tenta utan snarare som en väldigt snurrig blogg. Vad är kunskap? Vad är sanningen? Finns den?. Döda mej nu. Snälla.

Sovit dåligt ikväll. Drömt en massa konstiga drömmar och vaknat om vart annat. Har det där jobbiga trycket över bröstet som jag upplevde för.... ja, exakt ett år sedan. Jag behöver verkligen, mer än någonsin förr, lite ledighet. Snart. Måste bara skriva klart.... hemska.. flumtentan.
Är det ingen som känner sej manad? Hjälp mej lite. Jag kan betala i natura..... och då menar jag kramar. Bara.

Det är en sak jag inte fattar. Kanske kan någon förklara för mej?
HUR kan det gå från att ha varit -12 till +3 på två dagar. Hur är det möjligt?
I fredags hade vi vinter och kallt. Igår var det höst igen. All snö har regnat bort och världen är åter en grå och tråkig plats. Så himla deppigt.

Ja. Nu borde jag verkligen sluta med det här och ta tag i tentan igen...... uhä.
Dålig.

lite ledsen

Idag har jag spenderat ett antal timmar stirrandes, mest på men även lite i, mina böcker om vetenskapsteori. Noll ord skriva på tentan.
Måste komma igång imorgon annars kommer det bli fyra hemska dagar innan jag får åka hem.

Sista halvtimmen på Musikhjälpen är igång. Kommer sakna det.... men på ett sätt är det väl bra att det tar slut nu... så att jag kan få lite sömn på nätterna. :P

Fick en sån där hemsk känsla idag. Det var inte så att jag började gråta... det bara högg till i mej.
Det där mer partner.. barn.. den framtiden. Den känns inte som något som är menat för mej.
Jag vet inte. Jag har väl haft fel förrut... men. Det känns bara så. Tråkigt.
Jag ska fan köpa en katt efter jul. Då behöver jag inte vara helt ensam.
Gud... vad jag är patetisk.
Nu vill jag gråta bara för det..... fanåh.
Vi lite äldre i klassen har pratat lite om att det inte är så kul att fylla år längre.... jag vill inte gärna erkänna det. Men det är fan jobbigt att bli äldre nu... började ju fan gråta på min 27-årsdag. Eftersom det då gick upp för mej att jag fyllt 27 och aldrig haft ett seriöst förhållande. Tänk när jag fyller 30 och fortfarande kommer vara ensam...... det kommer kännas förjävligt. Jag vet vad ni säger; men Diana du kommer hitta någon.
Men jag vet inte.. Det måste ju uppenbarligen vara något slags fel på mej eftersom jag inte haft en riktig pojkvän. Ingen som velar.... tycka om mej på det sättet.
Fan.. nu är jag sådär jobbig och tycker synd om mej själv. Blä.

fortsatt halvdyster

Dags att ta jullov från B-uppsatsskrivandet. Tack. Dagens opponering gick bra. Skönt att få lite respons på det man gjort. Dessutom har vi haft en så himla mysig dag tillsammans i gruppen. Katerina hade bakat kardemumma bullar som hon bjöd på och nere på Café Haga bjöd Göta Studentkår på glögg och julmust. Blev ingen riktig julkänsla... men det var i alla fall trevligt. Vår grupp har verkligen fungerat så himla bra. Och det är kul.. att man fått lära känna lite nya människor.
Nu är det bara den här jävla bajstentan kvar sen är det jullov på riktigt. Vet inte riktigt varifrån jag ska hämta energi för att orka med den.... ush. Får väl lov att gå. Antar jag. Kan ju inte strunta i den, även fast det känns om ett väldigt lockande alternativ just nu.

Alltså Musikhjälpen. Tack för att ni räddar mina dagar. Utan er hade jag fan deppat ihop totalt.
När jag inte är hemma och har svtplay igång har jag musikhjälpen i lurarna. Har tänkt på det flera dagar nu när jag varit på väg hem från skolan. Går omkring och flinar som någon jävla idiot.. och ibland skrattar jag till och med. Folk som passerar mej tittar lite underligt på mej.. eller så ler de "tillbaka"... och då blir jag än lite gladare.
Ja. Musikhjälpen är jul... och helt ärligt är det faktiskt det ända som lite påminner mej om att det snart vankas julafton... Allt annat som brukar vara så mysigt och härligt med december har helt försvunnit uti dimman i pluggträsket. Inte ok!

Ush. Mitt hår är så fettigt att det står rakt upp på huvudet.... men jag orkar inte tvätta det. Skulle vilja ta ett varmt bad....men jag orkar inte. Jag är SÅ trött. Så trött. Mamma.. pappa..... jag saknar er.
Bella....thom.. jag saknar er. Elli.... jag saknar dej.
Fan. Nu vill jag bara åka hem till byn och ha jul. NU!

Nu måste jag sluta tänka såhär... fan. det gör ju inget lättare.

Motivationen Diana. Leta efter motivationen!

less på allt

Just nu är jag bara så less på allt att jag bara vill sätta mej i nåt hörn och storgråta.

Jag är less på skolan. Less på långa dagar. Less på B-uppsats. Less på vetenskapsteori. Less på en kall lägenhet. Less på att jag inte orkar laga mat. LESS LESS LESS. Less på ansiktet.. less på håret. LESS.
Jag lagade faktiskt mat idag... men slängde bort den. Var på affären och såg kroppkakor... började tänka på palt som är sååå himla gott och helt jävla omöjligt att få tag på här i Göteborg. Så jag tänkte såhär; jag köper kroppkakor och bacon... så blir det ju nästan som palt. Blev alldeles uppspelt.
MEN näe. I de där kroppkakorna var det nån jävla smörja som luktade spya... varpå kroppkakorna smakade spya. Ingen bacon i världen kunde rädda smaken så det var bara rätt ner i sopkorgen med det. Och så blev det hårdbröd och fil till middag. Suck.

Och hör på det här!!! Mina hälar är helt jävla fucked up. Varför? Joo för de är helt jävla snustorra.
SÅ torra att de börjat spricka och är fulla av sår. Seriöst. Jag skojar inte. De är så torra att de rivit sönder strumpbyxorna som jag förnuvarande använder som långkalsonger. Mina riktigta långkalsonger gav jag, av någon outgrundlig anledning, bort till klädinsamlingen i somras. Dumpalt.

Jag måste få klaga.. annars dör jag nog.

Ush.. det luktar spykroppkaka i mitt kök.

Jag orkar inte. Kan inte nån bara komma och krama mej och ge mej en lussebull?

SKITäckligt!

Två skolveckor kvar innan det är jullov.
Idag har jag och Klara gått ytterligare en boxningsmatch med vår B-uppsats i vår ansats till att analysera våra intervjuer. Herre gud. Det krävde en massa energi men såhär i efterhand så känns det ändå som om vi har koll på läget.
Som hemläxa till imorgon sitter jag nu och försöker hitta något vettigt, på nätet, om KASAM, Aaron Antonovskys teori och "känslan av sammanhang". Något som har visat sej lättare sagt än gjort.
Har hittills bara hittat sådant jag redan vet... och dessutom, genom ett KASAM-test fått reda på att jag har lågt KASAM. Livet är, med andra ord, inte direkt meningsfullt för mej.. haha. jag begriper ingenting och kan inte hantera något alls. Okej. Den tackar vi för. Kanske dags att uppsöka psykolog ;).

Vidare hände det en jäkla jobbig grej idag när jag kom hem från skolan. Med betoning på jäkla jobbig. Jag är, fortsatt, helt sjukt dålig i magen. Det är som om allt jag äter bara åker rakt igenom och, bokstavligen, sprutar ur mej. Jag vet, du vill egentligen inte veta, men så är det. Varje gång efter att jag varit på toa måste jag rengöra den... för det sprutar tamejfan överallt.. hade jag haft ett mindre arsle hade det förmodligen sprutat utanför toan också. Bajs. Äckligt.
Åter till den hemskt jobbiga grejen som hände idag. Jo. Jag kommer hem från skolan.. känner mej ändå rätt ok i magen och tänker; jag tar en apelsin, innan jag fixar med middag. Gör så, tar en apelsin, drar igång lite sagan om ringen och sätter mej och myser. Sen bryter helvetet i min mage lös.
Apelsin är tydligen inte något den föredrar. Ut pyser en fjärt, PAANG BOOOM och Diana Hörnström, 27 ÅR GAMMAL. har bajsat på sej! Fy vad äckligt tänker ni nu. Och ja, det var sjukt äckligt och väldigt oväntat. Satt i några sekunder och gapade som en fågelholk innan jag rusade in i badrummet och slängde mej in i duschen. Bläää! Från och med nu ska jag aldrig mer fisa om jag inte sitter med mitt feta arsle tryggt på toaletten. PUNKT.
HERRE GUD. Tänk om det hade hänt på skolan. Jisses.
Nu är botten verkligen nådd.. Bajsa på sej.. som nån jävla 1-åring. INTE OK!

Nu börjar musikhjälpen. Nu drar vi ett stort fett, brunt streck över hela den här bajsincidenten!

just det

SÅ himla gött det varit idag.!
Första föreläsning/seminariet på 10 dagar och ja, jag har faktiskt saknat min klass. Så idag var det bara så himla gött att få se alla och ha lite annat folk runt om sej. Missförstå mej inte, jag och Klara fungerar jättebra ihop men det är rätt gött att få träffa lite annat folk också.
Och vi hade det så himla mysigt idag. Vi fick extra lång lunchrast och nappade ett långbord nere i källaren.. och så satt vi där ett helt gäng och bara umgicks. Allt eftersom anslöt fler och fler från klassen och... ja...det blev en sån där situation som bara känns så himla bra, i sin enkelhet. Satt där och tänkte; fan vilken tur jag har... som har hamnat just här.

Om 2 veckor åker jag hem. 2 veckor! Det är helt jävla sjukt hur fort tiden har gått den här hösten.
Om 15 dagar är jag hemma i byn.... ååh. Längtan.

Ikväll kommer min kära Angelica hit. Behövs inte sägas något mer om det. FAN vad jag har saknat henne. Ska bli helt magiskt att ha henne här över helgen.

Jag hatar mitt hår...... och tajta byxor.

aoo. Just det.

spännande

Allt pluggande gör mej väldigt disträ... jag glömmer bort det mesta och har svårt att koncentrera mej på något annat. Att skriva blogg.. exempelvis, är något jag inte alls kan få mej själv att komma ihåg.
Men nu så.

Hej hej

Idag snöar det i Göteborg. Vaknade upp till ett vinterland. Jag tror faktiskt inte att det kunde ha blivit en mycket bättre start på veckan. Klev upp... stod och borstade tänderna i fönstret stirrandes på snön som föll... nynnade lite peter jöback och bara njöt. Tände lite ljus och gosade ner mej framför julkalendern. Under december månad blir jag som ett barn. Helt underbart. Sen tog jag en promenad, i snön, ner till Fontänen. Njöt hela vägen. Stannade upp och bara lät snön falla i mitt ansikte. Mmmmah.
Sista dagen på Fontänten. Blev avtackade och fick halsband. Kommer sakna det där stället och alla goa människor.

Kom hem. Tittade lite på innebandy-VM. Sverige mötte Ungern.. när det stod 30-1 stängde jag av... blev alldeles för spännande.

Euhm. Helgen var bra.
Fick besök av Lars i fredagskväll..natt... sov över till på lördagen. Vi har inte hunnit umgås på en halv evighet så det kändes.. bra? Ja, Inte fan vet jag. Det var trevligt i alla fall. Orkar inte göra något mer av det än vad det faktiskt är. Punkt.
Lördagen ägnades till plugg ihop med Klara... och söndagen sov jag bort.. eftersom jag knappt sovit något alls tors-söndag... Ush. Tiden går för fort.. kan vi inte bara pausa nu och ta det lite lugnt.
Jag vill inte bli äldre nu!

Dålig i magen... igen. Haft en dag på hela förra veckan när jag var ok i magen... nu är det åt skogen igen. Jävla stress.

Färdig.

Jag är ful

Så var det måndag, igen.
De senaste veckorna har gått i sådant toktempo att jag knappt hinner fatta att det är  måndag förrän det är måndag igen.
Har pluggat sååå mycket de senaste två veckorna, såå mycket att det känns som att jag inte pluggat något alls. Ni vet. Det är så mycket att man har svårt att skilja på dagar.. på böcker och på vad det egentligen är man gjort. Allt är bara en enda stor röra.
Imorgon går vi ut i fältet igen för att samla in vår data till B-uppsatsen. Just nu känns allt väldigt otydligt och väldigt långt ifrån något alls. Förhoppningsvis kommer det klarna lite i slutet av den här veckan.. annars kommer jag fan få magsår.
Just nu känner jag mej lite vilsen i allt det här. Känns som att min synfält är helt igenimmat....
Nåväl.

Idag beställde jag biljetter hem. Hem till Göteborg igen, efter jul. Gick jävligt smärtfritt tills det att jag fick bekräftelsen och märkte att jag bokat den 3e december istället för den 3e januari.
ÅÅÅH, DIANA HÖRNSTRÖM,.... varför!!!??? Panik. Panik. Panik. Försöker ringa Malmö aviation men självklart stängde deras kundservice för 5 minuter sedan. RÖÖÖV. Söker på hemsidan; ombokning. Vanliga frågor och svar från resenärer. Någon som ställer frågan;
"Kan man omboka resan via internet?"
Svar;
"Ja."
Öh.. tack för det utmejslade svaret. Var i helvete då? Stressad som jag är hittar jag det, självklart, ingenstans. Jävla idioti. Biter sönder mina redan sönderbitna naglar och slår mej själv i skallen. Efter 15 minuters panikartad igenomläsning av ungefär allt som står på malmö aviations webbsajt hittar jag det... självklart på ett ställe som är helt jävla uppenbart när man har en fungerande hjärna. Vilket jag, uppenbarligen, inte har.
350 kronor rakt åt helvete för att göra ombokningen men nu behöver jag åtminstone inte åka hem innan jag ens hunnit komma till norrland. Kaan vara en fördel.

Anna var här i lördags. Hade en jättemysig kväll. Jag kan verkligen prata med henne...... inte bara om sånt där som man alltid pratar om.. utan om det jobbiga också.
Jag.... jag har fortfarande väldigt svårt att kunna förstå vad det är folk ser när de ser på mej. Och jag har svårt att acceptera när folk säger att jag är söt.. att jag ser bra ut. Jag vill inte vara den som sätter mej över alla andra...och på något vis bestämmer att folk ljuger för mej. Men samtidigt så är det så sjukt svårt för mej att inte göra så. Den bild jag har av mej själv går inte att förena med den bild som andra har av mej.. eller ja, den bilden de uppger att de har av mej. Ni ser ju. Jag gör det igen.
Jag bestämmer att folk som säger något fördelaktigt om mitt utseende ljuger för att göra mej glad.
Jag önskar att jag inte skulle göra så... för det är inte alls rättvist eller något vidare snällt.
Men jag kan inte inte göra det. För jag kan inte förstå hur det jag ser, varje gång jag tittar i spegeln, inte är något som andra också ser. Jag fattar det inte. Så, antingen är folk generellt sett jävligt synskadade.... eller så ljuger de.

Jag är ful.
Jag hatar det ordet.
Men det är vad jag är.

en fråga om kön

Vilken dag det var igår. Är helt slut.
Började klockan 09 med föreläsning på enkäter och skillnaden men även likheter mellan kvalitativ och kvantitativ metod. Klockan 12, när vi var färdiga gick jag och Klara och hämtade ut våra tentor.
Tydligen har alla fått sjukt tykna kommentarer på sina så jag vägrar att ens titta på min, kanske gör det om ett år, eller så. Pisstenta. Lärarna har medgett att de till nästa gång ska ta bort utredningen från tentan, de märkte väl att det var snudd på omöjligt att skriva en jävla utredning på max 800 ord. Bra för de som kommer efter oss... men för oss, "försökskaniner", spelar det ju ingen roll. Gjort är ju gjort.
Nåväl. Efter det satt vi oss på studiecentret på Sprängis(campus Haga) för att göra vår alldeles egna enkät till vår B-uppsats. Jag förstod att det skulle vara svårt, men att det skulle vara såå svårt hade jag inte en susning om. Vi satt i säkert 2 timmar och bara dividerade om vad som faktiskt var nöjdhet, just i det här fallet, och hur i helvete vi skulle uttrycka oss.
När klockan var runt 16:30 hade vi något, som åtminstone liknade en enkät, framför oss. Om den är bra eller dålig veti katten, men nu är den åtminstone gjort.

17:15 begav vi oss från skolan och gick, via slottsskogen, bort till marklandsgatan. Vi stannade på ICA och köpte ingredienser och sen gick vi upp till Felicia som bor bara nåt stenkast därifrån.
Sen hade vi en väldigt mysig kväll. Bakade morotskaka, drack vin, spelade spel och pratade om vad helst som kom upp.
Kön och genus.. exempelvis. Det är ju en sån där grej som alltid är intressant att diskutera. Felicia berättade att de på sin föreläsning om enkäter(där vi även fick prova på att göra en liten enkät) fått en massa skäll från klassen när de i sin fråga; "Vilket kön är du?" inte haft med något alternativt val förutom "man" eller "kvinna". Diskussionen var alltså att man borde ha en till ruta, där det står "annat". Eftersom att det finns vissa männiksor idag som varken kategoriserar sej som man eller kvinna.
Jag har fyllt i många enkäter i mina dagar.. men aldrig har jag kunnat välja om jag är något annat än man eller kvinna. Är det inte lite konstigt? Tänker man inte att det är riktigt accepterat? Visst, vissa kan tycka att; men herre gud, du har ju ett biologiskt kön, då är det väl det du är? Fast.... njaaa. Om jag hade varit en av dem som inte definierade mej efter de traditionella könen hade jag nog blivit ganska less om jag skulle fylla i en enkät där jag tvunget skulle välja mellan just dessa två.

Klara tog även upp en ganska roligt exempel på en kompis till henne som startat en diskussion på facebook. Om det nu är så att jag varken ser mej själv som man eller kvinna, vad får jag då får benämning när jag gifter mej? Brud, nej, det är jag ju inte. Brudgum, näe, funkar inte det heller.
Hennes vän föreslog ett helt nytt ord, nämligen Brum.
Ja, varför inte. I dagens samhälle måste man kunna ta mer respekt och ansvar för att alla människor ska få vara unika individer. Om vissa varken ser sej själv som män eller kvinnor känns det väl helt naturligt att de inte ska behöva vara det och att det inte ska behöva benämnas som det heller.
Eller?

jag fixade det!

Jag klarade tentan. Tack gud.
Ladok har varit helt knas, det har inte gått att komma åt sidan, så jag har gått med ångest hela dagen. Inte riktigt förmått mej till något alls.
Men nu kom jag äntligen in på den där skitsidan... och jag klarade mej. Jag.. fy faan vad skönt.
Min förmåga att skjuta upp att titta på tentaresultat hänger mycket ihop med den ångest jag upplever när jag måste titta på något och jag tror det gått dåligt.
Nu det senaste dygnet har jag haft en helt annan ångest.. Ångesten av att inte veta vad jag fått på tentan. Jag vet inte riktigt vilket som är värst jag vet bara att när man väl vet så försvinner ångesten med ens och förbyts mot glädje. Så egentligen är det ju lika smart att bara titta på tentan på en gång.
.... resonemanget håller kanske inte riktigt... för vad händer den gången man inte klarar det?
Nåväl. Sak samma.

JAG KLARADE DEN!

vågar inte

Tog just mod till mej för att kolla upp tentareslutatet som lagts upp på Ladok tidigare idag. Översköljdes av ett illamående och fjärlirar från magen och hela vägen upp i halsen.
Vad händer. Ladok verkar har driftproblem. Inget fungerade. Kan inte vara ett gott tecken.
Hur fan ska jag nu våga titta efter.. EN GÅNG TILL!?

Suttit på skolan mellan nio och fem idag. Ge mej en klapp på axeln eller nåt. Jag är ju så ambitiös att det nästan är skrattretande. Iofs kanske man inte kan värdera hur ambitiös man är beroende på hur många timmar man är i skolan. Det är ju trots allt vad man gör av tiden som räknas. Jag har läst.
En massa. Sen om jag lärt mej det jag läst... tja... det veti katten.
Efter skolan drog jag ner till biopalatset och mötte upp Malin för att se part 2 i breaking dawn. Yeeaah. Näe. Inte min typ av film men den ska ju ändå ses. På nåt sätt. Och då kan jag väl likväl se den på bio, bio är ju trevligt. Finns ju, trots allt, lite snygga karlar med i den där filmen.. och snygga karlar mår man ju inte dåligt av att titta lite på. OCH NEJ, nu talar jag inte om de där två karlarna(pojkarna, vad är dom riktigt?) som varje liten småflicka sittar och stönar högt efter inne i biosalongen. Oh-no. Jag snackar Kellan Lutz(Emmett) och Lee Pace(Garrett). Hello there. Come to mama!

12 december kommer "the hobbit". VILL SE! MÅSTE SE!

"Ledig imorgon". Ska plugga. Så var det med det.
Måste städa också. Och tvätta.
Jag kommer att ha så kul imorgon att jag nästan inte kan tillåta mej att ha kul i helgen.
Nästan.

bitarna faller på plats

Har just sett klart dokumentärfilmen "Dear Zachary: A Letter to a Son About His Father" på svtplay. Visste inte riktigt vad jag gett mej in på när jag började se den men allt eftersom utvecklade det hela sej till en väldigt tragisk historia. Var nästan snudd på att jag började gråta.
SÅ bra. Hett tips till nån som är less på de hjärndöda program som visas i rutan.

Idag då. Tack gode gud. Idag har bitarna fallit på plats. Började dagen med att träffa upp Klara på skolan vid nio. Satt och pluggade ihop i tre timmar. Sen satt vi oss och försökte förtydliga vad det faktiskt är vi vill med den här b-uppsatsen. Eftersom vi fick, ungefär ingen feed-back alls från vår handledare förra gången kände vi att fan, idag måste vi bara vara så tydliga som vi nånsin kan.
Och vår ansträngning lönade sej. Den här gången köpte handledaren vår idé och gav oss en hel del positiv respons. TACK. Nu kanske jag kan sova gott ikväll...... fast förmodligen inte. Vi får tillbaka tentan från förra kursen nu på torsdag. Och som vanligt när det är dags för tentaåterlämning så är ångesten skyhög. Redan nu har jag den där hemska hemska föraningen... och jag vet exakt hur illa jag kommer må på torsdag när folk börjar höra av sej om att resultatet lagts upp på ladok.
Paniken..... uäh. Vill inte. Kan vi inte, helt enkelt, få tillbaka den efter jul istället?

Efter gårdagens galna benpass har jag idag haft en sjuhelvetes träningsvärk. Trots detta begav jag och Malin oss ut på långpromenad tidigare idag. Blev väl cirka 1 mil.. eller nåt. Nu får bara tanken på att ta mej från soffan och in till sovrummet det att göra ont i benen på mej... kommer förmodligen måsta inse att jag är fast i soffan nu.... om jag ska ta mej härifrån så kommer jag måste släpa mej själv längs med golvet. Kommer bli besvärligt att ta sej till skolan imorgon... åtminstone om jag ska måsta släpa mej längs marken. Kanske får bli att planka bussen... om jag nu kan ta mej ner för de ex antal trappor som leder ner till bussen. Tveksamt.

Sova. Är trött.

trött på dumma killar

Lediga dagen har spenderats på skolan, hur deprimerande är inte det?
Och den kommer att fortsätta med plugg även i kväll. Så mycket att läsa nu samtidigt som man även har tankarna på b-uppsatsen ständigt närvarande. Skulle behöva en extra hjärna... eller åtminstone en extra dag i veckan för att hinna med allt.

Helgen gick alldeles för fort. Lördagen satt jag mest och väntade på att dra iväg till Henrik. Väl där hade vi en trevlig kväll. Åt god mat, drack gott vin och bara pratade. Vid halv elva tiden drog vi ner på stan, han för att träffa upp några andra kompisar och jag för att dra hem till min soffa. Härliga soffa. Söndagen gick åt att sova. Hade en hemsk huvudvärk så jag låg mest hela dagen.... hehe låg.
Ja. Nåväl.

Jag är så himla less på dumma killar. Dumma som dumma. Inte elaka utan dumma. Hjärndöda... oförstående, idioter. Ja. Förr hade jag ju räkan som stod för just det. Och i helgen hörde en annan sån där typ av sej. Ni vet, de där killarna som inte fattar när man säger nej! Herre gud det är så jävla osexigt. Säger jag nej så beror det, förmodligen, på att jag inte kan... eller att jag inte vill men sak samma. Den här killen då, som hörde av sej i helgen, tyckte att jag skulle komma till honom. Eftersom han bor ex antal mil bort så sa jag att nej, det kan jag inte just nu.
"men varför det".. och så förklarade jag att det är så mycket i skolan just nu att jag inte har tid att åka iväg några dagar. Här skulle en normal funtat kille säga "ah, okej, vad synd, vi får väl kanske försöka att ses sen, när du känner att du har mer tid"... men inte den här killen NÄE, han fortsätter och trugar.
"Jo men kom.."
"Diana jag vill ha dej"
"Kom nu."
"Strunt i att du missar skolan, det är värt att komma hit"
VAD jag än säger, för att förklara att jag inte kan missa skolan, så går det inte in i den här mörtens skalle. Han fattar inte. Och om det är något jag inte tål så är det folk som inte ens försöker fatta.
"Mes", kallar han mej. "Sluta mesa".
Jag mesar inte. Jag råkar bara tycka att de obligatoriska förläsningarna jag har och den b-uppsats jag ska skriva är viktigare än dej! Men näe... det fattar han inte heller.
"Sluta nu. Bara kom".
HERRE GUD! Jag blir så arg. Den här killen är ju så jävla besatt av tanken på att jag och han ska "vara tillsammans"(alltså ligga) att han på något sätt helt ignorerar vad jag tycker i denna fråga. Det är som självklart för honom att jag vill samma som han.
"Du och jag, minst en natt, jag skulle göra dej nöjd!"
Sååå osexigt att jag dööööör! Och det faktum att han inte ens försöker förstå varför jag inte kan gör mej så jävla otaggad på honom att det nästan inte ens finns ord för att förklara det..
"Jag bara hetsar dej för att jag tycker att du är så het".
SLUTA MED DET! JAG ÄR INTE HET!
Sen på lördag natt så ringer han(full) och anklagar mej för att vara mes..
"Du mesar alltid". Och detta påstående bygger han enbart på det faktum att jag inte haft sex med honom. Sen att det beror på att jag dejtat hans kompis och att han har haft flickvän vid tillfällen då vi setts, det betyder liksom inget för honom. Herre gud. Som om jag någonsin kommer vilja ha sex med honom nu.

Killar som anspelar på sex är inget för mej, jag tycker bara att det blir pinsamt. Sex är, självklart, viktigt i en relation men det är fanken inte något att bygga en relation på.
Jag är inte intresserad av det där sex för sex skull längre. Jag vill ha mer än det. Jag vill ha kärlek och, kanske framför allt, meningsfulla relationer med folk som jag genuint tycker om. Punkt.
Alla idioter som tänker med kuken kan från och med nu sluta höra av sej!

irritation, balkongmördare och helgplaner

Smått irriterad efter dagens handling i B-uppsatsen.
För det första så kommer vi ha våran opponering redan den 14:e! Hallå.
Vi kommer tillbaka från andra fältveckan den 4:e.. fan det ger oss inte ens 8 dagar att bli klara eftersom man ska lämna sin uppsats till ett annat par som ska läsa den.
Läraren försäkrade oss om att vi inte alls behöver vara klara.. men man ska ha skrivit något på varje del. Urgh.
Och, för det andra! Så satt vi där på det där jäkla handlingstillfället för att få hjälp och inspiration till våra syften och frågeställningar. Jag och Klara hamnade sist och när det var vår tur hade läraren plötsligt ingen positiv feed-back kvar. Klara blev jätteledsen och kände att; fan, har vi tänkt fel, måste vi välja något annat. Jag blev mest förbannad. Våran idé var fan inte sämre än någon annans och ändå ger hon oss inget alls än massa ångest. Dum-tant! Allt det de andra sagt hade varit så himla intressant och spännande..... men tydligen i vårat. Fan också. Jag som tyckte att vi var inne på rätt spår.
Hade bra lust att gå fram till henne när det var slut och fråga om hon verkligen tyckte att våran idé var så jävla dålig eftersom hon inte hade ett dugg positivt att säga om den... men näe, istället sitter jag här och är upprörd. Kanske får ta och mejla henne eller något.

MEN JUST JA.. här ska ni få höra.
Lars kom förbi här igår för att hämta lite(läs;mycket) post. Jag var på väg bort till Malin så jag satt som mest bara och väntade på att han skulle dyka upp. Då hör jag att det är någon Nisse som är och knackar på en massa dörrar ute i trapphuset. Smyyyger mej fram och kikar ut... han ringer på grannen till vänster och till höger, men inte på min dörr. Vem fan? Jehovas vittne, tänker jag.
Sitter fortsatt och bara väntar på Lars när jag hör hur det pratas ute i trapphuset, fast på nedre våningen. Vad fan händer?
Några minuter senare kommer Lars.
"Gissa vem jag fick prata med nere i trapphuset?
Öuhm.. jehovas vittne?
"Polisen!"
VAAAAAA!? varför, va? Jag har inte gjort något!(upp med händerna)
"De förhör sej om det där mordet som var i söndags"
MORDET!?? Vänta nu....... jag har hört något om detta men förträngt det.. vilket mord!?
"Han killen som blev knuffad ner från balkongen, det är ju i huset här bakom!"
VASA!? Härjar det en balkongmördare HÄR!?
"Haha, han sitter häktad nu.. antar att de bara söker vittnen till själva händelsen".
Fy fan vad läskigt. Tänk om man klivit upp där på söndagsmorgonen och sett en man flyga ner från en balkong. Nu vetter iofs inte min balkong och mina fönster åt det hållet.. men tänk om! Snacka trauma. Eller ja.... ush vad läskigt.

Helg då. Kul. Hmm. Kanske.
Har lite planer för omväxlings skull så det är ju trevligt.
Imorgon ska jag och Henrik träffas och laga middag tillsammans.. blir kanske nå vin eller öl till också. Kul. Den typen har just kommit hem från utlandet så han lär väl vara brun och fräsch.. Ush.
Jag gillar inte bruna människor när jag själv är blek och dassig.
Sen så ska jag försöka hinna med att träffa Fia också. När får vi se. Blir väl antagligen någon typ av frukost-brunch på söndag. :)
Sen får jag väl försöka hade lite disciplin och plugga också. Men efter en 40h vecka känner jag mej ganska mätt på allt vad vetenskaplig metod innebär så vi får se hur det blir med det.

Öuhm.
And then!??

måste

Okej. Jag kanske är lite långsint.. men efter att mitt förra blogginlägg gick åt skogen så var jag inget vidare sugen på att sätta mej med det igen. Näe, jag kände för att sura några dagar. Nu är det gjort.
Hej, igen.

Jag har fått en finne på min rumpa. Eller helt ärligt så vet jag inte om det är en finne. Det ser mer ut som ett bett eller något. Det må vara vad som helst, men det gör ont! Precis i rumpvecket. Skaver som tusan. Vad gör man nu åt detta. Jo man tar fram en spegel för att granska och peta lite... och när man sitter där och granskar kan man inte hålla sej för skratt; här sitter jag och speglar arslet.
Ja. Så kan det vara ibland.

Jag har funderat lite på det här med hur man använder vissa ord. Exmpelvis när man använder negativt laddade ord för att förklara något positivt;
"Det här har varit fruktansvärt trevligt" eller "jag är hemskt stolt över mej själv".
Det är ju egentligen heltokigt.. men ändå ganska vanligt förekommande och jag har märkt att jag själv också gör så.
Ett annat ord som jag funderat över är "måste". När jag och Christian hade våran lilla pluggdate tog han upp och diskuterade just detta ord. Han hatar det nämligen och tycker att människor använder det alldeles för ofta och fel. För egentligen så är det ju inte många saker här i världen som vi faktiskt måste. Jag måste ju exmpelvis inte plugga, men jag kan ju välja att göra det så jag inte kuggar på tentan. Jag måste ju inte gå till jobbet, men det kanske är klokt att göra det för annars kanske jag får sparken. Jag måste inte försöka träna idag, men jag kan ju välja att göra det för att inte bli tjockis.
Eller?
Jag använder måste alldeles för ofta... "måste bara, måste bara" men egentligen måste jag ju inte alls. Jag väljer att göra det. Måste känns ibland som en sak som man använder som en ursäkt;
"jag måste bara".. istället för att bara säga som det är; "jag väljer att göra det här" eller "jag ska göra det här först".
Ja.. inte vet jag. Jag har i alla fall börjat tänka mer på hur jag använder ordet och försöker att inte använda det lika lättvindigt längre. Ord är bara ord... säger nån. Men ett måste som är harmlöst för mej kan bli något helt annat när det tolkas av någon annan. Mmmm. Ja.

Har varit och hämtat ut en bok. 450 spänn åt... ja... ush. Min ekonomi blöder. men men.
Det var nog allt.
Nu ska jag försöka samla kraft nog att ta mej ner till affären. Sveriges kanske värsta Willys. Världens kanske värsta Willys. Får fan panik varje gång jag är där. Smala gångar, trångt och alltid fullt med människor. Även när jag går dit vid tidpunkter då jag tänker att det inte borde vara något folk där så är det milslånga köer och trängsel. Fy farao. Ibland hatar jag människor. Ibland, som i affärer och på bussar.
Nåväl.
Trevlig kväll gott folk

RÖÖÖV

Jag hade skrivit värsta långa fina bloggen.. eller fin och fin. Den var kul... eller ja, inte jätte tråkigt i alla fall. Sen få min dator nåt jävla cp-ryck.. varpå jag får ett cp-ryck och trycker på alla tangenter samtidigt....... och få försvinner hela skiten.

INTE OK!

Orkar inte.

FAAAN!

lustiga möten

Kom just ihåg två ganska roliga.. eller roliga och roliga.. sak samma. Två, halvlustiga möten, under förra veckan.

På onsdagen tar jag bussen hem efter att ha lämnat in tentan. Mitt emot mej sitter en liten flicka, uppskattningsvis 4 år kanske(hur fanken ska jag veta?) och hennes mamma. Hon(den lilla flickan alltså) sitter och granskar mej väldigt intensivt under en ganska lång stund. Till slut vänder hon sej till sin mamma;
"Mamma.... hur har hon klippt håret?"
"Vad menar du?", frågar mamman lite generat.
"Det är ju så rött!"
HAHAHA. Så söt.

På fredagen har jag tagit en promenad ned på stan efter skolan för att inskaffa mej ett pussel.
Bestämmer mej för att ta bussen hem(lat kan det kallas). I busskuren sitter det en gammal söt lite tant.
Hon sträcker mej en metro;
"Här, du kan få den, jag råkade ta två och nu orkar jag inte gå tillbaka med den".
"Åh, tack så mycket, det var vänligt", säger jag och tar emot tidningen. Inte för att jag planerat att läsa den men av någon anledning kunde jag inte säga nej.
"Du vet... det är Halloween i helgen", fortsätter hon.
"Ja.. just det."
"Jag var i USA en gång.. där firar de halloween som tokar, det vill jag lova".
"Ja. Kan tänka att det är lite större där än här", bekräftar jag.
"Ja. Men det börjar komma mer och mer hit till Sverige också.. folk som spökar ut sej i konstiga kläder", fortsätter hon.
Medan vi står och pratar om detta går det förbi en tjej på andra sidan gatan. Helt vanligt tjej. Förrutom att hon har fånigt höga klackar, alldeles för tighta byxor, någon slags lång guldfärgad kappa och ett hår som Diana Ross i sina glansdagar inte ens skulle kunna mäta sej med. Puff-pudel-afro.. eller vad man nu ska kalla det..
Damen iakttar tjejen och säger;
"Ja men titta. Vissa har visst redan börjat!"
HAHAHAHAHA.

Herre gud vad mycket roliga människor det finns.

medveten om tanken

Så var det måndag igen.
Har under helgen som varit försökt att inte tänka på plugg över huvud taget.
Dessvärre var det lättare sagt en gjort... eftersom kursledningen valde att lägga introduktionen till den nya kursen i fredags. Man tackar. Om jag säger såhär, i fredags när jag kom hem från skolan var det ingen "äntligen helg"-känsla som kom över mej. Utan snarare "hur i hela jävla fan är det tänkt att vi ska klara den här kursen"-känslan.. en känsla vilken ledde till att jag, tidigt på lördagsmorgonen, istället för att sova mellan tvättarna satt och lästa om vetenskaplig teori. Halleluja moment! Inte.
Fram till jul går vi två kurser parallellt. Dels den vetenskapliga teorin och dels en fältanknyten verksamhet till vilken det även kommer att vi ska skriva en b-uppsats. Innan vi går på jullov ska vi ha tentat av vetenskapsteorin i en hemtenta och dessutom ha vår b-uppsats klar för opponering(vilket betyder att den ska vara, så gott som, klar). Brööööl.

Hade planer för lördagen men under dagen blev mitt humör bara sämre och sämre. Så det slutade med att jag ställde in och bara satt hemma och... grubblade. Ja. Behövdes nog. För att komma underfund med vad jag faktiskt går omkring och hakar upp mej på. De senaste veckorna har ju färgats av ett stort känslomässigt kaos. Och det orkar jag inte med längre. Så helgen har spenderats med att tänka, gråta, vrida och vända på tankar. Det känns inte jätte mycket bättre, men lite.. och det är alltid något.
Vissa saker är inte alltid lätta att handskas med.. och då känns det dom att det är viktigt att göra sej medveten om vad detta kan bero på. Varför är det här så himla jobbigt för mej?.. försöka plocka isär det hela lite för att på något sätt få en tydligare del av helheten genom att titta på de små delarna.
Jag tror att jag kommit till insikt om ganska mycket i helgen. Sen om insikten hjälper i det långa lopper är väl inget jag skulle satsa pengar på... men det hjälper ändå just nu. För det är himla frusterande att inte förstå varför man gråter och varför man gör sej själv ledsen. Vet man varför man gör sej själv ledsen så är det något man kan iaktta. "Ah, nu gör jag ju sådär igen... gör mej själv ledsen utan någon som helst orsak"...." detta gör jag pga"...och vad det nu än kan tänkas vara för skäl man har. När man på det sättet medvetet tänker på vad man tänker och känner tror jag att, i alla fall jag, kan hindra mej själv. Stopp Diana, nu ältar du igen. Till vilken nytta då?
Ingen alls.
Precis.
Notera att tanken kommer upp... men låt den inte ta upp hela dej. Låt den inte bli dej.

Bla bla bla.

Nu måste jag sluta skjuta upp plugget genom att skriva en massa nonsens om jag vet inte vad.

So long

vad heter huvudstaden i Irank?

Herre gud. Har sett ett av de mest underhållande "vem vet mest" på riktigt länge. Visst, det är ett underhållande program i sej men idag satt jag fanken och asgarvade.
Finalen har just dragit igång. De två första frågorna besvaras av samma tjej.. något man måste förstå för det gör det hela så mycket roligare. Här har ni frågorna och svaren;

"I vilken land är Bagdad huvudstad?"
"Irank"

"Vilken del av jätten Argos kropp pryder, enligt grekisk mytologi, påfågelns stjärtfjädrar?
"....bakdelen!"

Hahahaha. Så fantastiskt roligt. Måste helt klart ses. Från och med nu kommer jag alltid veta att Iraks huvudstad heter Badgag(annars är det ju lätt att blanda ihop) och att jätten Argos ögon pryds av påfågelns stjärtfjädrar.. hahaha. Allmänbildning är fan kul.

guld

Började dagen med att träffa upp Christian(ja, kors i taket, det blev av). Vi satt oss, för att plugga gemensamt, på Le pain francais vid Vasaplatsen. Blev inte mycket pluggande men en hel del intressanta diskussioner. Han är inte dum den där killen.!
Det sköna med att umgås med honom är att han inte gör mej nervös. Det känns otvunget, på något sätt. Ja. Bra. Och han är så öppen och intressant. Tror det är det jag gillar med honom, det faktum att man verkligen kan prata om allt.

Nu sitter jag på KTB med Anna och Felicia och försöker våga inse att min tenta är klar. Lättare sagt än gjort. Men helt ärligt så är det ingen idé att gå in och börja ändra på saker. Förhoppningsvis har jag med något som inte är helfel så att jag i alla fall klarar mej. Aoouh. Vet inte. Får se.

SKA lämna in den idag i vilket fall. Så är jag ledig imorgon.
Tentaöl. Fanken vad gott det kommer bli.

Jag vet att jag gnäller och grinar en del på den här bloggen men jag måste bara tillägga att det är väldigt mycket i mitt liv som är bra också. Jag är helt kär i Göteborg. Jag har helt underbara klasskamrater, vissa av dem har jag även börjat kalla mina vänner. En sån här dag, när vi gemensamt sitter och våndas över en tentainlämning, slår det mej hur mycket jag trivs. Trivs med det faktum att jag lyckats hitta en gråzon i mitt liv... att det inte alltid behöver vara svart eller vitt. Utan att det handlar om att hitta något litet varje dag som ger en den där varma känslan inombords... om det så är att sitta med nära vänner och klaga över en tenta, halvsovandes ta sej igenom diverse föreläsningar eller då man efter en hel dag i skolan får sjunka ner i soffan med en varm kopp te.

Ja. Jag gillar ändå mitt liv. Det är bara mej själv jag har lite problem med ;)

frustrerande vana

Jaha. Då har jag använt upp mina 2400 ord. Får inte skriva mer. Faaaaan-tastiskt.
Sitter och surar. Är klar. Men det är ju bara en massa skit, får ju fanken inte plats med någon smart. Kula.

Grät igår kväll, IGEN. Märkbart frustrerad över denna nya vana. Det irriterar mej något fruktansvärt att jag hela tiden måste göra mej själv ledsen. Varför kan jag inte bara förtränga allt som jag brukar göra? Det är som om jag öppnat upp nån jävla sluss och nu vägrar tårarna sluta rinna. Det finns inget slut på den självömkan som tydligen måste komma ut.
Allt är känslornas fel. Detta säger jag på fullaste allvar. Jag är fungerar fan mycket bättre när jag inte behöver känna. Men nu, iom det här med Lars så kan jag inte inte känna.... och istället för att vara rationell och klok har jag blivit någon slags överreagerande dramaqueen!
Så tröttsam är jag. Så tröttsam att det enda jag vill göra, så snart jag kommer hem från skolan, är att gå och lägga mej. Så jag inte börjar tänka och känna.

Tänker att jag borde säga upp kontakten med Lars. Så jag slipper det här. Men det kan jag ju samtidigt inte göra. Inte nu när han fortfarande får sin post hem till mej. Sen kanske. Eller ja, säga upp och säga upp. Bara inte umgås mer med honom... och inte höras så mycket med honom.
Fast det vill jag ju inte heller samtidigt.
Jag vill inte att han ska försvinna..... som alla andra. Jag...
Fan. Varför ska man vara så himla rädd för?

Talanglöst.

plugg och sånt

Sitter på KTB tillsammans med Anna och Felicia. Har, i vanlig ordning, brett ut oss i vår lilla soffa uppe i fjärde våniningens tidningsarkiv. Just nu är det bara vi här.. och en av göteborgs rikskändisar, tydligen. En man som går omkring och pratar med sej själv. När han kom in funderade jag på om han kanske pratade i telefon men nej, han pratar med någon som ingen annan kan se.
Glad är han också. Han har visserligen lite ont i ryggen, säger han till den här personen som ingen annan ser, men ojojoj, det ska man väl inte klaga över.

Skrivandet går, sakta men säkert, framåt. Den mesta av tiden går dock åt till att sitta och beklaga sej över hur lite utrymme vi fått till att skriva den här tentan. Man måste sålla något fruktansvärt.
Sitter och vill slita mitt hår i försök att slutföra en utredning som redan har alldeles för många ord..samtidigt som jag inte ens skrivit ett beslutsunderlag eller någon analys och bedömning.
Merde! Det här är ju helt jävla omöjligt.
Det har varit en bra kurs, rakt igenom. Men helvete vad de är snåla med sidorna. Så har det varit hela tiden. Man har tvingats att komprimera allt man skrivit och på det sättet lyckats tappa bort en massa viktiga aspekter.
De kan ju fan inte förvänta sej att man ska få med allt på 2400 ord(4 frågor, en utredning och kommentarer till utredningen). Och om de nu har förväntat sej det så kommer de fan få höra på ett och annat. Där med basta!

There's to much food on my plate!

Öl på torsdag Diana. Öl.
Tänk framåt. Det här går bra.
Jag är inte mycket till student, det ska ju erkännas. Det där "riktiga" studentlivet med massa fester och göj är inget för mej. Men tentaölen, den är fan helig! Det är tanken på den och allt vad den innebär som får mej att orka.

Heja Diana. Nu kör vi!

sömnig söndag

Söndag. Igen.
Igår blev en trevlig kväll. Till slut. Först var den rätt eländig. Eller själva kvällen var väl inte eländig, jag däremot var väldigt eländig. Jag hade grävt mej en egen grop och självömkan där jag rullade runt i tankarna. Men. Till slut beslutade jag mej för att jag var sjukt less på att tycka synd om mej själv. Bra Diana. Så istället drog jag ner till Linné för att träffa upp Sofia&Erik. Trodde jag. Men det var inte bara Sofia&Erik utan även några av Eriks kompisar. Vi gick och satt oss på Bishops på järntorget och drack öl. God öl. Tänkte smart. Lite godare och dyrare öl kommer i förlängningen leda till att jag inte köper för många så jag slipper bli full. Åter igen, bra Diana.
Hur som haver. Blev en himla trevlig kväll. Alltid kul att träffa Eriks vänner, de är himla trevliga.
Christian var med. Och nu har vi väl, typ, bestämt att vi ska ha pluggdejt på onsdag. Blev en märkbar irritation runt bordet när samtalet kom upp:
"Varför har inte vi lunchat än då? Varför har inte du hört av dej?"(christian)
"Eh. Jag? Varför har inte du hört av dej?"(jag)
"MEN herre gud. Hur jävla svårt ska det vara att bestämma en dag då man lunchar, VA!?".(sofia)
Till Sofias glädje blev det ju.. typ bestämt.
"Nu får du fan se till att ni ses på onsdag. Annars!!..."
Ehe. Jag och Christian är båda sjukt dåliga på att höra av oss.. så frågan är om det faktiskt kommer att hända....
Helt ärligt fattar jag inte varför han håller på att ta upp ämnet hela tiden om han nu faktiskt inta kan ta tag i det. Som om jag skulle göra det bara för att han nämner det. Ehm. Näe.

Hade inte mage att ge mej själv helt ledigt från plugg idag. Läste in mej på det två sista frågorna på tentan, bara för att känna att jag ändå har lite koll på vad det är jag ska skriva om.
Började dock dagen med en lååång sovmorgon. Om vi inte dragit tillbaka klockan en timme i natt så hade jag nog inte riktigt kunnat rättfärdiga att jag sov så länge. Men nå väl.
Väl vaken så tog jag mej ut på en morgonpromenad.... eller morgon och morgon. Mitt-på-dagen promenad. Tog med mej mina böcker. Vet inte vad jag försökte inbilla mej, men jag tänkte att jag kanske skulle kunna hitta nåt trevligt café att sitta och läsa i. Ehmnäe. Det gick ju inget vidare alls.
Tydligen är folk helt galna i att gå på stan på söndagar... vad nu det kan tänkas bero på. Söndagar tycker jag annars är en sån där dag då man bara ska ligga hemma och gilla läget. Att gilla läget innebär ofta att man accepterar en bakfylla och att det inte kommer bli så mycket vettigt gjort idag.
Ja.
Men näe. Tydligen är det alltför få bakfulla människor på söndagar här i göteborg. För det var tamejfan folk överallt. Efter att ha sökt efter ett café i en halvtimme gick jag hem och satt mej i soffan istället.
När jag väl pluggat klart tittade jag på Danny Bhoy och somnade sådär skönt som man bara kan somna när man gör det utan att försöka göra det.

Nu sitter jag och försöka komma på vad jag vill titta på för film ikväll.
Det här med att inte ha någon tv, och på det sättet alltid måsta göra medvetna val i vad man ska titta på, är så sjukt jävla jobbigt. I-landsproblem. Check.
Något med nån snygg kille kanske.
Hmmm.

då är vi igång

Första tentadagen avklarad.
Den har spenderats tillsammans med Klara, Anna och Felicia på café BlueMoutain. Blåkulla på engelska... fast inte riktigt :P
Där har de i alla fall en tentameny, så checkt! För 150 spänn får man en stor frukost, valfri lunch, frukt och hur mycket kaffe man vill under hela dagen. Har pimplat som en jävla idiot. Till slut var jag tvungen att sluta för jag blev helt skakig i hela kroppen. Efter 6h gav vi upp och nu ska jag, välförtjänt, spendera resten av kvällen i soffan med att göra ingenting alls. :D
Imorgon väntar ytterligare en hel dag på KTB eller någon annanstans som inte är hemma... så kan jag, förhoppningsvis, ta ledigt på söndag.

Väl hemma tog jag en lång dusch(undra hur ofta jag gjort det i mitt liv... går nog att räkna på ena handens fingrar) för att få lite värme i min stela kropp. I alla fall. När jag stod där och duschade så slog det mej att jag har en spegel i mitt badkar. Ja. eller inte i själva badkaret, såklart, men på väggen runt själv badkaret. Varför i hela friden sätter man en spegel där? Vem fan vill se sej själv duscha?
Inte jag i alla fall. Hängig fläskrumpa.... äckliga veck överallt. Uäh.

Fy farao vad jag längtar till torsdag då den här kursen kommer vara över. Få lämna in tentan. Gå ut och ta några öl och sen ha en helg då man inte behöver tänka på något alls.! Mmmmah.

Nu ska jag ta en kaka och titta på "vem mest mest"!

silverfiskar och alien-Leila

Funderar på om jag ska dressera Tage(min spindel, han bor i ett hål i väggen i badrummet) till att äta silverfiskar.... eller åtminstone till att jaga iväg dem ner i avloppet. Jag är inte så jäkla bölig när det gäller smådjur(jag gillar ju tage) men silverfiskar har jag inget till övers för. De är bara sjukt obehagliga... och!, för att vara ett djur som ser ut att sakna ben(vilket de uppenbart inte gör) så är det förjävligt snabba. När jag sitter på toa håller jag alltid utkik efter dem...eftersom jag är lite oroad över att de ska rusha upp för bena på mej, springa in i skitan och bygga bo där. Inte vet jag!? De verkar ju gilla fuktiga och mörka ställen. Hugga.

Varit på skolan idag. Druckit alldeles för mycket kaffe. Fick en tillsägelse av nån karl som inte tyckte att jag skulle sitta med fötterna på soffan. Tröttsamt. Med fötter menar jag fötter med skor på.. så jag förstår ju lite vad han menade, men... vissa dagar orkar jag bara inte ta att folk säger åt mej. Är du min farsa eller?, hade jag lust att fräsa åt honom, som någon hemsk tonårsunge. Men det gjorde jag inte såklart. Jag tog ner fötterna och sa "Oj, ja, självklart, vad dumt. Tänkte inte på att jag har skorna på mej".... mina skor är, förövrigt nytvättade. Som om det skulle spela någon roll.
Hm jo vi fått vår tenta idag.. precis som vi befarat så ska vi skriva en egen utredning. TACK!
Nej. Jag är inte tacksam. Allt annat. Men det ordnar sej väl. Antar jag. Det här påminner lite om den där hemska hemtentan vi fick i psykologikursen när vi skulle skriva en essä baserad på en dum bild som vi fick. Fantasin kommer väl vara ungefär lika handikappad den här gången som den..... uäh.

Har spenderat en stor del av eftermiddagen i köket(rita ett kors i taket nu!, gör det!).
Bakat cookies. Två satser. Den ena med choklad och kokos och den andra med ingefära och citron.
En sak är då säker, den där Leila måste vara nån jävla alien som kan baka cookies utan att kladda ner hela köket. Har ifs alltid tyckt att det är något skumt med den där tjejen... hennes leende är läskigt.
Sen har jag lagat mat. Eller ja, gjorde det samtidigt som jag gräddade mina cookies eftersom det hela drog ut väldans på tiden, jävla gasugn. Till mat blev det i alla fall bulgursallad med citron, rädisor och rödlök och till det falafel. Gott. Gjorde en fetaostsås men den blev bara överflödig. Får göra kyckling någon dag i helgen och äta upp den då istället.
Jag vet inte. Jag blir stolt över mej själv när jag lagar mat. Här står jag, i mitt egen kök och lagar min egna mat. Jisses. Det enda jobbiga med att laga mat(okej inte den enda jobbiga men en jobbig grej) är att det blir så sjukt mycket disk!. Känns som att jag står och diskar hela tiden... ja, nästan hela tiden. Eller ja... ibland känns det som att jag står och diskar nästan hela tiden.

Sen så har jag betalt hyra och räkningar. Så nu är jag fattig igen. Woho.

Sen började det snöa. I ungefär 3 minuter. Glädjen var intensiv och kort.

Det var torsdagen.

2012

Herre jävlar!
Säsong 3 av "The walking dead" har ju börjat! Varför har ingen talat om det för mej?
Okej. Nu är ju bara frågan om jag ska våga se skiten. Det har blivit väldigt mycket läskiga filmer och serier den senaste tiden, och min skalle börjar rusa iväg med mej.
Ni vet, de där Maya-indianerna och han Nostradamus har ju sagt att jorden ska gå under 2012. Såg en lång dokumentär om det där för någon dag sen. Låg och tänkte på det i natt och jag vet inte om jag tror på det där med att solen kommer gå i skugga(eller vad det nu fan va, nåt med solen i alla fall) och sen blir det mörkt för evigt.... somnade mitt under så jag har väl egentligen inte så stor koll på det.
NÅVÄL.
Jag har en egen teori. Ett virus, à la 28-dagar senare-style.! Skulle inte det kunna vara ganska troligt?. Galna vetenskapsmän finns det väl gott om? Och så blir det nåt fel med nån galen virusapa nånstans som bitern någon labbpersonal(olyckligt) och helt plötsligt har vi zombies springades överallt! Och då är det inte de där sega idiotzombiesarna vi snackar om utan de där jävla duraxelkanin-zombiesarna som springer som om dom aldrig gjort annat! Och de stannar inte förrän de fått tag i en och fått sätta tänderna i en. Helvete. Jag bor bara på andra våningen. Det känns inte säkert. Varfan ska jag gömma mej när alla galna zombies tar över världen? Herre gud! Jag vet inte, jag måste fan försöka komma upp med en plan.......... idéer? nån?

senaste nytt

Fick just prata av mej lite med min syster.
Nu känns det lite bättre. Herre gud. Humöret går verkligen upp och ner. Börjar fundera på om man är bipolär eller nåt. :P

Har haft 3 dagar med extrem huvudvärk och bara legat i soffan och mått pyton. Nu känns det mycket bättre. Dunkar till lite i tinningen när jag ställer mej upp men i jämförelse med hur det varit är det som en jävla fjärt i rymden.
Imorgon ska jag ta mej till skolan. Föreläsning på förmiddagen sen ska jag sätta mej på KTB och skriva klart den där jävla uppgiften.

Helgen var bra. I fredags hade jag myskväll för mej själv. Sen kom Lars och hälsade på. Lyssnade på musik, såg film och bara myste. Han gör mej glad den där typen. Förvisso gör han mej rätt förvirrad också men.... det är ju mitt eget fel eftersom jag är dum i huvudet.
I lördags träffade jag kusinerna och tog en långfika på le pain francais vid kungsportsplatsen. Satt i tre timmar och tjötade på om allt möjligt.
Sen gick vi en liten shoppingrunda innan vi bröt upp för att bege oss till diverse aktiviteter.
Jag drog till Bergakungen där jag mötte upp Malin och Sebastian. Vi såg "Ted". Äntligen. Bra film. Lite förutsägbar men väldigt rolig. Helt klart sevärd... fast man kan nog vänta till den kommer ut på dvd.
Söndagen började lugnt med lite plugg och sen kom huvudvärken smygande... och sedan dess har det bara varit en massa timmar liggandes på soffan. Knappt tagit mej upp ens en gång.
Igår kväll hade jag varit utan snus i nästan ett helt dygn och höll på att dö av längtan. Trotsade huvudvärken och tog bussen ner till avenyn. Höll nästan på att börja grina när det visade sej att min snus var slut på närmsta seven eleven. Om det inte hade varit för att jag hade Elli på telefonen hade jag förmodligen satt mej ner och börjat grina... så ont gjorde det i huvudet. Till slut så hittade jag dock ett ställe som sålde den. Nästa bakslag var att jag, precis, missade bussen hem igen. Stod och dividerade med mej själv. Vänta i 10 minuter på nästa buss. Eller gå hem, vilket inte tar mej än tio minuter. Huvudet kanske kommer explodera men jag orkar fan inte vänta. Går i sakta mak hemåt medan jag pratar med Elli. Tack gud för att hon var där....
Väl hemma sjunker jag ner i soffan och tänker att det fan var värt våndan... äntligen snus. Något gött ska man väl ändå kunna få i all jävla elände.
Slog mej sen att jag kanske borde köpt treo eller åtminstone alvedon. Näedå.
Embrace the pain.

hopplöshet

Ligger och läser om MI, Motiverande intervjuer, eller vad man nu väljer att kalla det. Intressant.
Får mej att börja reflektera över mej själv. Om vad det egentligen är som hindrar mej från att söka hjälp. Jag vet att jag har ett problem och jag vet att det inte kommer att försvinna av sej själv.
Och jag vill inte gå omkring, hela livet, och hata mej själv. Så varför söker jag inte hjälp?
Ingen jävla aning. Jag tar mej bara inte för det. Det är bara så krånligt. För det första vet jag inte var jag ska vända mej.. och för det andra har jag en dålig erfarenhet från en viss situation där jag inte alls togs seriöst. Något får mej att tänka, att om jag sökte hjälp, så skulle jag förmodligen inte tas på allvar. För jag lever ändå. Jag har ett, till synes, normalt liv.
Men bakom det där normala livet med studier, vänner och relativt god materiell status så är jag helt trasig. Det finns ingen självinsikt. Inget självförtroende. Inom mej är det svart. Mörkt och kallt. Inget ljus kan tränga sej in. Inga förhoppningar om något gott. Bara rädsla för misslyckanden och känslan av avsmak.
Jag vill inte ha det såhär längre.
Hjälp!

ptjaa

Upp i ottan för att skriva klart den där igentagningsuppgiften som jag, med bravur, skjutit upp sedan urminnes tider. Har nu kommit en bra bit över halvvägs, och har redan två sidor för mycket. Jag kanske tar det här på lite för stort allvar...?.. pöh, kan ju alltid försöka intala mej själv det i alla fall.
Nu ska jag ta en välförtjänt paus. Traska bort till Klara på Masthugget och lämna tillbaka hennes bok som jag hållit som gisslan under hela den här skjuta-upp-processen. Ehe.
Kommer inte sakna den nämnvärt. Äckelbok.

Sen ska jag traska ner på stan och kika på lite vinterjackor. Det gör lite ont i mej att det ska vara så förbannat dyrt att köpa sej en vettig vinterjacka som håller i mer än en säsong. Varför ska kvalitet alltid behöva kosta skjortan? Näe... jag är inte bitter. Jag är bara fattig.

Himlen är sådär farligt gråvit idag. Hemma i Norrland betyder det bara mulen dag. Här i Göteborg betyder det; jag vet att du tror att det inte kommer regna idag men det kommer det visst göra. Jävligt mycket dessutom.
Uh. Jag orkar inte bli blöt.

insikt

Skrev just ett sms till Malin där jag förklarade att jag inte hade någon ork till att ses idag.
Eftersom jag bara går omkring och är obeskrivligt ledsen hela tiden. Gråter. Tänker. Gråter. Kan inte sova.
Alltför ofta när jag är ledsen förstår jag inte varför. Jag bara tänker att det förmodligen har att göra med att jag annars går omkring och har sådan fullständig kontroll över allt som jag känner och tänker.
Men så nyss, när jag skrev det där smset till Malin så slog det mej varför.
Jag är ledsen för att jag än går omkring och tycker så fasligt lågt om mej själv.
Det är inte vad andra människor tycker eller säger som spelar roll, även fast det är det som ofta kommer till uttryck.
Kärnan i det hela är att det är jag själv som inte tycker att jag duger något till. Att jag ser mej själv som liten, obetydlig och ovärdig.

Det gör så jävla ont..... att veta att jag fortfarande tänker som jag gör över mej själv. Att det inte förändrats trots att jag tycker att jag förändrats.
Det kommer alltid finnas med. Har jag insett. Jag kommer aldrig vara god nog för mej och därmed kommer jag även diskvalificera mej från att vara god nog för någon annan.

Fan.

"bli inte kär i mej"

Har lyckats med att göra mej själv ledsen. Ett av de få saker som jag faktiskt lyckats rätt bra med på den senaste tiden. Stackars mej. Hugga.

Tänker på det här med känslor. Och hur rädd jag är för dem.... och, när det väl kommer till kritan så kanske det inte är så svårt att fatta varför.
Så länge jag kan minnas har jag varit den där tjejen som aldrig varit riktigt seriöst.. och som man aldrig tar riktigt seriöst. Siffrorna talar sitt tydliga språk;
Jag är 27 år och har inte haft ett enda seriöst förhållande. 27 ÅR!
Förr var det ingen självklarhet för mej att det skulle vara så... att jag skulle vara den där tjejen som man kan umgås med.. kanske ligga runt lite med men inte utveckla några speciella känslor för.
Men nu känns det som att det är det enda jag är.
En kille som jag "umgicks" med för ett tag sedan sa till mej;
"Bli inte kär i mej bara"
Det låter ju helt sjukt... men jag har verkligen tagit åt mej av det.. och gjort just det till en del av mej.
Diana. Tjejen som man inte vill ska vara kär i en.

Satt och tänkte på Lars och blev så himla ledsen när det slog mej att det jag mest av allt vill säga till honom är;
"Du behöver inte oroa dej. Jag tänker inte bli kär i dej"
Det förstår väl jag att du inte vill att jag ska bli kär i dej... oroa dej inte...
Det är som om jag måste ursäkta mina egna känslor... ursäkta att jag ens finns och känner.

27 år och oälskad.
27 år och ingen har någonsin velat vara min.
Är det konstigt att man börjar tvivla.?

löser problemet

Soffan är fortfarande röd. Trots allt arbete jag lagt ner.. svett och tårar.
Idag har jag tvättat den med vanish men inte fanken vill fläckarna vanisha inte.
Jag har nu bara ett alternativ kvar, det mest beprövade av dem alla ur "hur man handskas med fläckar"-handboken.
Trumvirvel;
Jag vänder på kuddarna.
Känns lite som att lura sej själv men det är antingen det eller att varje dag behöva bli påmind över hur förbannat jävla klantig jag är.

Förrutom sofftvätt och övrig tvätt har jag pluggat idag. Föreläsning på förmiddagen och därefter har jag, Klara och Sara suttit och skrivit vårat arbete till etikseminariet imorgon. Det tog sin tid men det känns ändå bra att vi gjorde allt tillsammans. Då kommer vi, förhoppningsvis, ha mer koll på allt imorgon också än om vi hade delat upp frågorna och bara koncentrerat oss på en sak var.

Från och med idag anger jag godislöften.
Fika ok, GODIS, strikt förbudet. Herre gud. Socker. Jag älskar det och hatar det... älskar att hata det och hatar att älska det. Fast mest det sist nämnda..
Frågan är ju bara vad man ska ersätta skiten med....... så här snackar en riktig beroendepersonglighet.
Långa promenader i solskenet kanske. Med tanke på var jag bor så är det kanske lite väl optimistiskt.
Snarare långa promenader i spöregn och stormvindar. Jihooo. Känner taggen.

epic failure

Jag börjar misstänka att någon kastat en förbannelse över mej.
Vad kan det annars vara som gör mej så obotligt talanglös.?
NU ska ni får höra.
Idag bestämde jag mej för att vara duktig och laga mat, eftersom det ibland, emellanåt, kan vara bra att få i sej mat. Ja.
Köttfärssås och spagetti. Himla sugen har jag varit på det ett bra tag nu. Aldrig gjort det förr men någon gång måste ju bli den första.
När jag väl är klar är jag så stolt över mej själv att jag nästan inte vet var jag ska ta vägen. Vill att alla ska komma och titta på min köttfärssås och säga; "det var då mej en fin köttfärssås det".
Jag lastar upp en ordentlig portion och traskar ut i vardagsrummet för att äta och se på lite "hela sverige bakar". Det är nu hela köttfärshistorien går från succé till ett under av talanglöshet.
Kommer med tallriken i vänstra handen och telefonen i högra. Ska lite snabbt lägga ner telefonen på bordet råkar kanske hålla tallriken i en lite halvdålig vinkling..... och så SCHLOFFS. Hela portionen med köttfärsås glider av tallriken och ner på min vita soffa.
NEEEEEEEEEEEEJ! Tänker jag.. och står helt förfärad i säkert en halv minut och bara stirrar på röran innan jag snabbt som attan ställer ifrån mej tallriken och skrapar av soffan på mat... vilket leder till att maten istället hamnar på min matta(smart tänkt där Diana).
Sen springer jag, som om jag haft eld i baken, in i köket hämtar diskmedel trasa och vatten. Ut igen och börjar gnugga på som en idiot. Det hjälper föga.
Panik. Jag kan inte det här!!! Hur gör man!!??
RING EN VÄN, RING EN VÄN!
Ringer mamma och förklarar den, inte alltför trevliga, situationen med min nu köttfärssåsfärgade soffa.
"FIL", säger mamma, "fast det har du säkert inte?"
Jag har fil! Gammal visserligen men fil som fil. Springer och hämtar och häller över soffan.
"Du borde kanske ta av klädseln först"
..... självklart. Vad är det med hjärnan när man får panik egentligen, varför envisas den med att sluta fungera.
Knölar av den filinsmorda klädseln och kånkar ut till badrummet.
Vad gör jag nu?
"Gnugga in filen ordentligt. Så kan du gnugga in lite tvättmedel sen också, men ät först".
Jag gnuggar som om det vore det sista jag skulle göra här i livet. Mamma lägger på och jag känner mej med ens lite lugnare.
Värmer på en ny portion köttfärssås.. efter incidenten känns det dock inte riktigt lika gott längre.
Får sms av mamma.
"Ta salt också".
SALT. Jag har salt! Rusar upp och hämtar saltet. Använder upp ungefär nästan hela förpackningen. I annat fall skulle jag säga slöseri men just nu känns det som att det vore dumt att snåla.
Saltat och klart. Sätter mej för att äta, den nu rätt motbjudande portionen köttfärssås. Går segt.
Slänger bort den och gör en matlåda med det som blivit över... vetifan när jag ska våga mej på att äta det, någonsin igen.
Sätter mej, nedanför soffan och börjar ta tag i alla matrester som gömt sej i min matta(har en sån där med lång lugg). Önskar att syrran kunde teleportera hit sin lilla franska bulldog så jag kunde få en ordenlig mattsanering. Det är tamejfan köttfärssås och spagetti överallt!
Går en sväng till soffklädseln i badkaret och skyfflar(ja skyfflar) bort saltet för att gnugga in ytterligare fil och tvättmedel.
Det luktar gammal lortig hund.

Från stolthet till totalt jävla epic failure på 2 minuter.
Det måste vara nytt rekord.

ledig

Haft en riktigt rolig dag på skolan!
Rollspel må vara jävligt svårt men det kan vara riktigt roligt också.
Sista för dagen när Fabian stod för insatsen som den värsta kuratorn ever så satt alla vi andra och asgarvade. Alexander som var hans motspelare hade också svårt att hålla masken.
Dels över att det hela var så sjukt komiskt men till viss del även av lättnad. Nu är det bara en dag kvar sen kan vi lägga dessa teaterfasoner bakom oss. Skönt!

Ledig imorgon och på torsdag men chans att läsa in litteraturen till nästa veckas litteraturseminarium. Som vanligt har lärarna lyckats med att planera det dåligt. Vi har etikföreläsningar måndag och tisdag och sen till på onsdag ska vi ha hunnit skriva ihop 3 sidor. Med vi menar jag vår klass. Andra klasser har till på fredag på sej. Känns inte riktigt rättvist.

Imorgon ska jag och tjejerna ha spelkväll. Ska bli så himla trevligt. :D

Nu ska jag titta lite film och njuta av det faktum att jag inte behöver kliva upp innan det ens hunnit blivit ljust ute imorgon. Mmmmah!

perspektiv

HAHAHAHAHAHAHAHA.
Jag provar skratterapi, på egen hand.
Går ganska bra. Känner mej mycket gladare.

HAHAHAHAHAHAHAHA.
Kuuu-uuuul.

Jag har tänkte lite på Lars. Men bara lite. Eller lite mer men inte jätte mycket. Helt ärligt så tänker jag mest på mej själv men ibland så händer det att han får ta en roll i det hela också. Jag är ju lite egocentrisk.. tycker om att tycka synd om mej själv.
Nåväl. Det jag kommit fram till... när jag tänkt på mej själv och med Lars lite i bakgrunden är att jag hoppas att han förstår att han inte behöver oroa sej för att jag ska gå och kära ner mej i honom... och bli som en sån där jobbig klängig grej(kan inte komma på något konkret exempel på någon jobbig klängig grej just nu).
Jag... förväntar mej ingenting från honom. HERRE GUD, som om han inte gjort tillräckligt redan. Hjälp mej med lägenhet, låtit mej köpa hans soffa.... och bara funnits där och varit en kul person att vara runt.
Jag vet inte riktigt vad det är jag känner. Jag känner att jag tycker om honom. Men det finns en så himla stor ambivalens i det hela. Jag har väl aldrig varit speciellt bra på att tolka mina egna känslor och nu är jag, såååååååååååååå, förvirrad. För jag gillar honom... samtidigt som jag inte gillar att jag gillar honom. Eftersom jag är sjukt dålig på att gilla folk, eftersom, det gör mej så hemskt osäker.

Gillar jag honom. Jaa, kanske. Gillar han mej. Förmodligen inte. AH BUU-FUCKING-HU vad synd det är om mej. Ingen gillar mej, ingen kan någonsin gilla mej, jag är hemsk och vidrig... and so it goes on.
Ni ser ju. Det blir ju nästan lite komiskt. Hur är det möjligt att en människa kan tycka så hemskt synd om sej själv.
Det är jag, i ett nötskal. Det spelar ingen roll om han gillar mej eller inte. I mitt huvud är det redan klart att han inte gör det... eftersom det är mycket lättare att vara eländig än att känna något som är bra. Bra är ju inte för mej. Det verkar ju vara något som jag slagit fast för länge sedan.

Nu sitter jag här och vill höra av mej. Men jag kan inte. Så som det burkar vara.
För jag kan ju inte inbilla mej själv att han faktiskt kanske skulle kunna bli lite glad över att jag hör av mej. NEJ, han tycker nog bara att det är hemskt jobbigt. Herre gud, vilken besvärlig tjej.

HAHAHAHAHAHAHAHAHA.
Diana. Kan du inte bara sluta vara sån som du är, för en stund.

Sanningen;
Lars är en sjukt bra kille. Det är inte konstigt att jag tycker om honom, för helt ärligt, tror jag det är nästan omöjligt att inte göra det. Han är bara en sån där människa som man tar till sej och instinktivt gillar. Nu har jag rört till det lite eftersom jag tror att jag gillar honom lite mer än vad man vanligtvis gillar sånna där personer som man bara... gillar. Öhm. Ja.
Jag vet ingenting om vad han tycker om mej. För jag har inte frågat.
Men, i ärlighetens namn, om han inte gillar mej, så är det helt okej. Lite tråkigt, visst. Men sånt är ju livet. Jag kan inte tvinga fram känslor som inte finns och det vill jag inte göra heller för den delen.
Jag..
Jag är en härlig tjej. Jag är glad och hängiven. Och jag är god nog.

Vad skönt det kändes.
Det var som jag sa till en tjej på jobbet som blivit dissad;
"Det viktiga är inte om han inser att han gått miste eller inte.. det viktiga är att du vet att han gjort det!"

jag önskar att jag inte visste

Ramlade ner från dimmolnet idag.
Är ledsen.
Gråter även fast jag inte vill.

Verkligheten gör så ont.

Såg mej själv i spegeln idag och svaret stod som skrivet.
Det fattar du väl, din fula kossa.
Ingen kan älska dej.

Jag vet.
Men jag önskar att jag inte visste.

no more

Auhm.
Har spenderat dagen uppe på mitt dimmoln. Uppe på dimmolnet är det alltid lugnt men oron ligger ständigt lurandes. Den finns där som en pirrande känsla i halsgropen. Men man struntar i den.
Man känner inte så mycket, man tänker inte alls och man invaggas i en falsk förhoppning om att man har koll på läget.
Jag har spenderat så mycket tid uppe på mitt dimmoln så att jag numer vet hur förädiskt det är att vara där. Samtidigt anstränger jag mej inte för att ta mej därifrån.
Jag orkar helt enkelt inte känna längre. Och jag orkar definitivt inte tänka mer.
Enough Is Enough

Imorgon ska vi har rollspel på skolan och jag håller seriöst på att stressa mej till en hjärtattack.
Hur i hela friden skall detta gå. Jag är ingen skådespelare. Jag är urusel på att prata inför folk.
Jag kommer svimma, råka svälja min egen tunga och DÖ!

en berättelse om ögonbryn

När jag var tonåring(ungdum) fick jag för mej att raka av mej ögonbrynen och istället rita dit tunna små bågade streck med ögonbrynspenna.
När jag tittar på kort från den tiden(vilket inte händer ofta) får jag lite ont i magen och så tänker jag;
HUR är det möjligt att jag nu och jag då kan vara av samma kött och blod? Är vi ens samma person?
Jag då verkade ju ha skrämmande låg intellekt och någon slags brutal oförmåga till att motstå impulser. Visst, jag kan än idag slås av plötsligt infall som att jag nog ska klippa av mej allt hår eller hyvla av näsan så den blir lite mindre, men nog i hela friden är jag klok nog att hindra impulserna från att bli mer än just impulser

Jag kommer faktiskt ihåg den där gången, när jag rakada av mej ögonbrynen, rätt väl. Som ett minnesmärke i en historiebok.
Tanken var, i början, att jag bara skulle trimma dem lite. Jag var sjukt stressad och belysningen på toaletten var under all kritik(jag känner att det är viktigt att jag nämner detta då jag tror att det hade en viss inverkan på mitt mindre genontänkta beteende). Jag kände mej inte i slag för att ställa mej och peta med pincetten, så, jag drog åt mej min mammas rakhyvel och började ryckigt försöka få bort de utväxta hårstråna som störde mej.
Ryckigt är aldrig en bra taktik om man ska trimma ögonbrynen med en rakhyvel!
POFF, och så var halva ögonbrynet borta.!
Här kan man tycka att jag skulle ha stannat upp, insett mitt felaktiga val av instrument för ögonbrynstrimning, men ack, nej.
Jag stannade, för all del, upp en 2-3 sekunder, tänkte förmodligen inte en enda klok tanke eftersom mitt nästa drag blev att, med ytterligare ett ryckigt drag med rakhyveln, avlägsna resten av mitt kvarvarande ögonbryn.
Tog sedan upp min ögonbrynspenna och målade dit ett ögonbryn som jag tyckte passade mej bra. Stod sedan och begrundade mitt arbete.
Nöjd med resultatet, måste jag misstänkte, eftersom mitt nästan drag var att raka bort även mitt andra ögonbryn.
Guuud, det är så sorligt att jag nästan skäms att berätta det. Hur många friska nervceller har man när man kan intala sej att det är en klok idé att raka av sej ögonbrynen?

Inga.
Det visade sej ganska snart att ögonbryn faktiskt fyller en funktion.
Jag spelade innebandy(när jag tänker närmare på det så var det nog därför jag var stressad, jag skulle åka och träna. Pappa som tillika var tränare stod och stampade utei hallen och nästan kved åt mej att skynda på för annars skulle vi bli sena) och just den här träningen märkte jag ganska snabbt tre saker som gjorde att jag väldigt snabbt ångrade min ögonbrynsrakning;

1) Utan ögonbryn rinner det en faslig massa svett ner i ögonen.
2) Nyrakade ögonbryn svider utav bara helvete.
3) Ögonbrynspennor är inte alltid vattentäta, min var det åtminstone inte.
I slutet av träningen sprang jag omkring utan ögonbryn och såg ut som ett riktigt cancerbarn(ja, man kan säga så, inte helt PK, men helt sant). Från den stunden började jag fylla i dem med tuschpennor, för att de skulle motstå svett och vatten. När den bruna tuschpennan tog slut gick jag öevr till en brunröd nyans och såg helt galen ut.

Jag rakade aldrig ögonbrynen igen. Kanske ligger den där incidenten i grunden  till varför jag, än idag, känner mej lite flintskallig(på ögonbrynsnivå) när mina ögonbryn inte är färgade eller ifyllda. Som om jag tänker;
finns de verkligen där?

töntDiana

Jag mår lite illa.
Kan bero på att det ända jag ätit idag är två muffins. Skämmes.
Men jag orkar verkligen inte laga mat. Jag gjorde ju fanken pizza igår, det var ju hur ambitiöst som helst. Orka komma på något att laga idag. Ehnäe.

Idag har tjejerna varit här på inflyttningsfika. Jättemysigt. Nästa vecka har vi planerat in en spelkväll. Kul!, Känns lite annorlunda att ha ett eget ställe och bjuda in folk. Annorlunda men bra. :)

Har fortfarande lite panik över det här med Lars. Jag tänker att om han inte vill umgås med mej längre så får han väl faktiskt ta och säga det. Det är väl inte mer än rätt?
Det här är exakt varför jag inte ska tycka om personer. Jag är nämligen väldigt dålig på det. Jag blir patetiskt osäker på mej själv och det stör mej något fruktansvärt.!
Går omkring och är ständigt orolig över att jag inte är bra nog. Stör mej på att han inte frågar om vi ska hitta på något. Stör mej på att han är seg på att svara på sms.. även fast han, troligtvis, inte är ett dugg segare än vad han var för bara två veckor sedan.
Herre gud. TöntDiana.

från ödet till toalettmannen

Öde eller slump?
Ibland känns det som att tajmingen stämmer lite för väl för att det faktiskt bara ska vara en slump och på något sätt känns tanken om ett öde ganska trösterikt. Inte så att jag är fatalist och helt och hållet lägger mitt liv i ödes nyck, lite egen vilja vill jag ändå tro att jag har, men på något underligt sätt känns det som att ödet ger livet en mening.
Ödet kan liknas med en nästintill färdigmålad tavla medans den egna viljan är ett blankt ark.
Vad är meningen med ett blankt ark?, att fylla det, såklart, med vad vi än kan tycka är av betydelse för oss, de saker vi värderar.
Finns det någon klar mening med livet? Nej, vi måste skapa oss vår egen mening.
Vad händer om vi inte hittar den? Vad händer om vi inte kan uppnå den?
Jag kan svara på de frågorna; tycks meningen med livet dold faller vi ofta ner i mörker.
Vad är meningen med lidande?, vad är meningen med motgång? På det vita arket finns inget svar. För vi kan inte, hur vi än försöker, förstå  meningen med att psykisk smärta, sjukdom i själen och vemod. Det finns inte med i det öde vi förutsett åt oss själva, för i grund och botten är vi optimistiska och vill gärna tro att vi förtjänar det bästa och att vi kommer uppnå det bästa.
När vi står där utan mening i våra liv, vad finns det då kvar? Precis, ingenting. Så varför leva?
Jag säger detta, på fullaste allvar, hade inte jag växt upp med kristendomen lite sådär halvt närvarande så hade jag inte levt idag. För när jag inte längre kunde se meningen med livet, med livet så som jag målat upp det på mitt från början vita ark, så fanns ändå tron där… och den gav mej en nästintill färdigmålad tavla. Jag kunde inte skönja framtiden men jag visste att den fanns där och att meningen med lidandet inte kunde vara för intet. Det låter ju helt vrickat, jag är medveten om det. Men något i tron gav mej hopp, trots att jag inte hade bett till Gud på många år. Något i tron gav mej en trygghet i en känsla att mitt liv inte var för givet, utan att varje litet steg var ett steg längs en redan utsatt väg. Min väg. Mitt öde. En inte helt färdigmålad tavla. Delar som redan är klara och delar som jag själv för fylla i allt efter livets gång.
Vissa saker måste vara ödet. Jag kan inte tänka annat. Det blir alldeles för svindlande att tro att vissa saker bara sker av en slump.

Tror du på Gud?
Det är så många som inte tror, som inte tror på något alls, knappt sej själva ens en gång. Jag är inte på något sätt alls extrem i vad jag tror på. Jag tror inte på Gud, även fast det händer att jag ber till honom då saker inte går som jag tänkt mej(exempelvis när jag får parkeringsböter, kniper jag ihop ögonen, ber och hoppas att boten ska vara borta när jag öppnar ögonen igen), och jag tror inte på Jesus. Visst, han fanns, men att han var guds son är ju omöjligt för mej att tro om jag nu inte tror på Gud.
Men jag tror på något. Jag vet, skratta bäst ni vill, förstår inte varför man helt plötsligt inte får tro på något, som varken står för att aktivt tro på gud eller att aktivt ta avstånd från att tro på gud. Näe, då är man en sån där typ som "tror på något" och det är så himla kul att driva om. Tröttsamt.
Något. Kanske är det ödet.. kanske är det mej själv.. kanske är det livet och döden. Kanske en blandning av allt.

Ett tag var jag helt inne på att vetenskapen var det ända rätta att tro på, den enda sanningen i hela världen. Det som kunde bevisas. Men vet ni hur tråkigt livet blir om det inte får finnas mysterium, konstiga, oförklarbara ting och händelser. Sjukt trist. Att sitta på alla svar på allt. Att inte kunna tillåta sej själv att förundras över underliga fenomen.
Spöken.
Jag tror på spöken. Jag har aldrig sett något men jag tror ändå.
Varför? För att jag vill tro att det finns något mystiskt med livet, något som vi inte kan beskriva, något som vi inte kan förstå. Något så ogripbart att vi slår knut på våra egna hjärnceller när vi försöker förstå.
Som liten trodde man på allt sånt där. Spöken, monster, troll, häxor, varulvar, tja, allt sånt där som man såg på de filmerna som visades när man egentligen skulle sova.
Jag såg Terror on Elmstreet när jag var 11 år. Vågade inte sova på flera dagar, helt övertygad om att Freddy Krueger skulle komma och sprätta upp magen på mej så blodet bara sprutade över hela rummet.
När jag sett Exorsisten för första gången var jag även helt övertygad om att jag, om jag inte bad ordentligt till Gud, skulle bli besatt av djävulen jag med. Alla dessa skräckfilmer som jag plöjde igenom vid alldeles för ung ålder ledde till en hel del sömnlösa nätter och till att jag utvecklade en ganska ordentlig paranoia. Mördare med stora blanka knivar smög omkring i vårt hus under nätterna. Jag kunde klart och tydligt höra deras fotsteg.
Jag gjorde alltid upp flyktplaner i mitt huvud och var mer än väl förberedd för att komma undan med livet i behåll.
Varulvar var min stora fasa under månklara kvällar under vinterhalvåret. Jag vågade knappt gå ut genom dörren ensam av rädsla för att gå en säker död till mötes.

Toalettmannen! Fy farao vad rädd jag var för toalettmannen när jag var liten.
Vi bodde i villa, två våningar och hade två toaletter, en på varje våning. Toaletten på övervåningen var väldigt liten och klaustrofobisk. Jag har en så tydlig minnesbild från när jag var, kanske en 6-7 år gammal. Hela familjen var satt samlade i vardagsrummet på undervåningen. Cool som jag ansåg mej själv vara bestämde jag mej för att gå på toaletten uppe, inte helt klar över varför eftersom toaletten på undervåningen känns som ett mycket närmre och bekvämare val, men men. När jag sitter på toa där uppe slår det mej plötsligt.
Toalettmannen!(han är lång, gulaktig i hyn, han är nästan lite vaxartad med kolsvarta ögon och långa variga fingrar). Skräcken sätter sej som knivar i mej. Toalettmannen kommer upp när små barn spolar i toaletten och så grabbar han tag i dem och drar dem ner med sej i toalettstolen där han…. Äter upp dem, eller nåt ännu värre.
Jag är alltså obeskrivligt rädd. Torkar mej. Stänger toalettlocket. Nu gäller det att vara modig och att, när jag spolat, ta mej ut ur badrummet och ner för trappen till familjen så fort som möjligt. Jag spolar och jag springer som jag aldrig sprungit förr. Hela vägen ner för trappan känns det som att toalettmannen långa fingrar är mej i hasorna. Jag nästan ramlar ner för de sista trappstegen fullständigt slänger mej in i vardagsrummet.
Han hann inte ikapp mej…..den gången.
Hur blev nu det här? Från ödet, via tro, till toalettmannen.

tack

"..kommer faktiskt ihåg att till och med när jag gett upp fans det människkor som älskade mej och som inte gav upp. De övergav mej inte. De hade inte makten att förändra mej och de kunde inte göra det bättre. De kunde inte bestiga berget för mej, men var villiga att lida med mej. De överöste mej inte med optimistiska planer för min framtid, utan behöll hoppet mot alla odds. Deras kärlek till mej var som en stående inbjudan som manade mej att bli något mer än all denna självömkan och förtvivlan. Det fantastiska är att gradvis...började jag höra och reagera på denna kärleksfulla inbjudan".

Ni vet vilka ni är.
Tack

göteborgsbo

Efter ett år ute i Möllan är jag nu Göteborgbo. Känns ju alldels....alldeles underbart det.

Har kommit till rätta ganska snabbt. Spenderade hela kvällen igår med att packa upp och fixa och trixa. Det som återstår nu är väl egentligen bara att hitta någonstans att knö in alla kartonger. Hm.
Idag har jag varit så himla duktig. Ringt och fixat el, varit nere på en av Telias butiker och fixat bredband. Hängt upp lampa. Handlar, kånkat och svettats.
Aaaa-aaa. Så är det.

Tystnaden som uppstår när man inte har någon tv. Underligt. Kommer nog börja lyssna mer på musik nu. Något måste man ju göra för att slippa tänka på att man borde plugga.

Tänk att det är den första gången, någonsin, som jag bor ensam. Känns rätt bisarrt. Men det är väl lika bra att vänja sej antar jag. Köpa katt kanske.... eller typ världens största pussel. Hm. Ja. Jag måste nog köpa ett pussel. Något måste jag ju ha att göra med alla de timmar då jag annars sitter och glor slött framför tvn.
Sticka världens längsta halsduk kanske.
Lära mej laga mat.
Plugga lite mer... eventuellt.

Det blir nog bra det här. :)