på tal om plywood

När jag lägger spindelharpan måste jag alltid gå ut på spader. Det är en fix idé jag har. Jag gillar inte hjärter, förmodligen eftersom jag är en äkta kärlekshatare (läs;bitter snarare än äkta). Det är samma sak när det gäller alla kortspel, jag samlar hellre på de svarta valörerna än de röda.

Mitt personliga pusselläggarrekord är 1h och 43 minuter på ett 1000-bitars pussel. Detta rekord satte jag för cirka 10 år sedan. På den tiden la jag väldigt mycket pussel och förfinade ständigt pusselläggarkonsten till det yttersta. Systematiserade och effektiviserade hela proceduren tills dess att jag helt enkelt inte kunde bli snabbare. 1h och 43 minuter, det är liksom en bit i sekunden (tror jag, har aldrig haft någon större tilltro till mina matematiska kunskaper). Sedan dess har jag inte varit tillräckligt deprimerad eller isolerad för att lyckas komma ens i närheten av ett sådant engagemang för pussel. Jag tycker fortfarande att det är trevligt att lägga pussel men jag tävlar inte längre mot klockan.

Jag får panik när saker står snett. Jag kan ha hur stökigt som helst utan att bry mig men om soffbordet står snett eller mattan ligger på sniskan börjar det liksom klia i hela kroppen på mig. En sån där känsla som får en att vilja skrika och sparka på något. 

Jag är inget vidare förtjust i barn. Fast det kanske ingen är egentligen? Visst jag gillar de barn som jag har någon typ av personlig koppling till (min bästa väns lilla flicka är ungefär sötast i hela världen), men alla de andra är mestadels ett stort irritationsmoment i vardagen. Barnet som skriker på ICA, barnet på tåget som sjunger om bockarna bruse (om och om igen i över en halvtimme), barnet som äter glass med hela ansiktet och händerna, barnet som ätit för mycket socker och hoppar omkring i bussen som en annan liten apunge, barnet som kladdar på godisarna i lösvikten, barnet som glor på en så mycket att en till slut är helt övertygad om att en har en stor snorlobba mitt i ansiktet, barnet som får säga vad som helst till vem som helst eftersom det är så himla sött.... and so on.
Jag vet inte om jag vill ha barn. Jag både vill och vill inte. Nu när mina bästa vänner och mina kusiner börjar få barn börjar jag fundera allt mer över det.. men det handlar inte om någon biologisk längtan, eller någon biologisk klocka som tickar på. Det handlar om en längtan att ha det som de andra har, om att passa in. Och på ett sätt tror jag också att det handlar om en rädsla för vad det skulle innebära att vara den personen som inte skaffar pojkvän, barn, hus, hund och volvo. 

Mina framtidsvisioner inom detta område är skrämmande få - de existerar knappt. Jag kan ibland tänka att jag kanske inte vill vara ensam hela livet men jag gör absolut inget åt det. Eller jo, jag köpte en katt och så kändes det ganska bra så. Ensamheten blev inte lika ensam. Om män var mer som katter kanske......... till salu på blocket. Näe. Det är nog rätt bra att jag är singel, jag skulle nog inte bli någon vidare bra flickvän :P

kär i prinsen

Idag slog det mig att vi har en himla snygg prins.
Det är ganska konstigt att jag inte märkt det tidigare.
Jag finner mig sitta och titta på en bild av honom, på framsidan av korsordstidningen jag just köpt. Han har brunt, lockigt hår. Han har himla fina ögonbryn och snälla ögon. Han har ett trevligt ansikte och ett riktigt snyggt skägg. Han är ju ungefär allt det som jag vill ha i en kille.. (ja, jag är ytlig). Men jag är helt säker på att han är rätt snäll och rolig också. Hans pappa verkar ju snäll och är rolig utan att ens försöka.

Jag tror jag är kär i prinsen.

första dagen

Har gjort första dagen på mitt nya jobb idag. Just nu är jag väldans trött men glad. Det känns som att det här kommer bli riktigt bra.

Går bredvid denna vecka på de olika passen jag kommer jobba för att få lite koll på vad det innebär och vad som förväntas av en.
Idag har jag gått ett dagspass, imorgon ska jag gå natt och på fredag ska jag dygna. Sen nästa vecka går jag in på schema och då kör det igång riktigt på riktigt.

Eftersom jag ska göra natten imorgon ska jag försöka att hålla mig vaken lite längre i natt (vilket aldrig brukar vara något större problem) och sova lite längre imorgon. 

Ja. Vad ska en säga. Det känns så himla gott att få komma igång och göra något. Och jag gillar schemat även fast det innebär att jag vissa veckor jobbar uppemot 50h och andra bara 16h. Det passar mig sjukt bra med tanke på var jag befinner mig i livet.

Melker kanske inte kommer vara så nöjd över de tillfällen jag dygnar men det löser sig nog. Märker jag att han blir stressad över det ska jag se om det finns någon granne i korridoren som kan tänka sig att titta till honom lite under de dagarna jag dygnar (är bara 2 dagar under en fem veckors period). 

my imaginary boyfriend

Varför har ingen någonsin talat om för mig hur lätt det är att göra en fiskbensfläta? Va!?

Var med om något riktigt obehagligt i natt. Kunde inte sova, var inte ett dugg trött. Låg i sängen och tittade på tv och inväntade John Blund. Efter en stund blir jag kissnödig, hoppar ur sängen och går mot toaletten. När jag kommer fram till toalettdörren svartnar det för ögonen på mig, sådär som det kan göra ibland. Oftast innebär det ingen större fara. Det blir svart och jag brukar få stå lite på huk en stund och sen blir det bättre.
Men i natt. Fy fasen alltså. Det svartnar, mina knän börjar skaka som två maracas och mina ben viker sig under mig och jag ramlar framåt.. Jag lyckas ta emot mig med händerna men slår hakan i toalettsitsen och biter mig själv i munnen. Sitter på huk, lite kallsvettig några minuter innan det börjar kännas bättre.
Läskigt ändå.

Idag har jag varit oooootroligt segstartad. Förmodligen för att jag inte somnade förrän efter fem någon gång. Melker har vid upprepade tillfällen försökt skrika mig ur sängen.. utan framgång. Han dör knappast av att få mat nån timme senare... så han fick gott vänta. Drömde att jag var på solsemester och träffade Kit Harington (Jon Snow)  på en sandstrand. Vi blev kära men när jag försökte förklara för mina vänner så trodde de alla att jag hade blivit psykotisk och hittat på allt. Till slut började jag själv tro att jag hade hittat på allt.... och det blev väldigt rörigt och ledsamt i slutet innan jag vaknade. Efter den drömmen bestämde jag mig för att det var dags att kliva upp.

cellprovsförhör, kattpromenad och rökning

Idag har jag varit på cellprovtagning. Fast det kändes mer som ett förhör.. ett förhör med byxor och trosor av sittandes i en märklig stol medan en får en kall grej inkörd i hallongrottan. Jag kan åtminstone glädja mig åt att jag, om det varit ett  faktiskt förhör, hade fått alla rätt. Barnmorskan menade att många som kommer på cellprovning inte ens vet vad det är till för, så jag antar att det var därför hon förhörde mig. Såg jag så ovetande ut? Jag ska väl erkänna att jag kanske såg lite nyvaken ut med håret som spretade åt olika håll men annars såg jag väl inte mer tappad bakom vagnen än vanligt.... nåväl.

När jag kom hem gick jag ut med Melker. Han ser onekligen ut som en katt men beter sig mer som en hund/apa/papegoja. Han har på senare tiden fått vanan av att använda mig som klätterträd (som en apa). Han sätter sig på min axel och jamar (som en papegoja.. en jamande papegoja). Han kräver flera promenader om dagen och gillar att leka tafatt (som en hund). Ofta är det inte jätte roligt att gå på promenad med honom. Ibland får vi till ett riktigt bra flyt och till och med jag får gå av mig lite energi men allt som oftast hamnar vi i nåt snår (för att han sett någon fågel han vill jaga) eller så fastnar vid någon grästuva som han vill sitta och smaska på. Ibland händer det att vi springer.. eller ja, Melker springer och jag har inte så mycket annat val än att antingen hänga på eller strypa honom.
På den senaste tiden har vi börjat jaga humlor. De är lite lättare att jaga än fåglar. Fåglar blir lätt lite misstänksamma när det kommer en katt med en människa på släptåg. Det går inte riktigt att smyga sig på dem, även fast Melker verkligen försöker. När jag får jobb och första lönen ska jag köpa ett sånt där riktigt koppel som ger honom lite mer frihet i sitt fågeljagande.

Sen har jag städat, diskat och vikt tvätt. Efter det kokade jag kaffe och gick ut och satte mig i solen. Hade först tänkt strunta i det eftersom det blåser så förbaskat mycket. Men under promenaden med Melker hittade jag ett ställe i lä så dit styrde jag min kosa med femte boken  i serien Sagan om is och eld. Förutom att jag nästan blev träffad av en oaskad cigg som någon kastade ut från en balkong (hur dum i huvudet får en vara egentligen??) så var det ett rätt trevligt solställe.

Jag hatar inte rökare.. men jag hatar verkligen rökning. Sjukt otrevligt är det. Förra veckan stod jag och väntade på en spårvagn och så kommer en person och ställer sig bredvid mig och tänder, ganska omgående, en cigg. Jag står där och får all rök rakt i ansiktet.. och visst jag kan flytta på mig men det var fanimej jag som stod där först!! Jag vet inte om det är åldern men jag har uppenbarligen blivit överkänslig mot cigarettrök och börjar alltid hosta av den. Känner mig alltid lite tyken när jag börjar hosta eftersom jag tänker att personen som röker kanske tror att jag står där och låtsashostar eftersom jag vill att hen ska fatta piken och flytta på sig.... vilket jag iofs vill men det är inte därför jag hostar. Hade jag haft lite stake hade jag ju bara kunnat be personen blåsa sin rök åt nåt annat håll eller flytta på sig... men det har jag ju inte. Till slut gav jag hur som helst upp och bestämde mig för att gå till nästa hållplats.. bättre det än att stå där och dra in den där skiten i mina lungor.

Nu ska de dra in min snus också (snusning är mer ok än rökning... fast vi snusare borde bli mer noggranna med att inte slänga våra snus överallt, det är inte alls trevligt.. det finns trots allt soptunnor ungefär överallt.. nåväl). Min underbara catch pure mint kommer att utgå nu i april!!! Jag har varit en trogen köpare under 4 år men nu är det över.. fy vad ledsamt det är.

bästa mysbyxorna

Finns det nåt bättre än att komma hem efter en lång dag, tvätta ansiktet, ta av sig jeansen och dra på sig mysbyxorna? Det är fasen svårslaget. Mina jeans är så tighta att jag får blåmärken på höftbenet (spina iliaca anterior superior - för att vara exakt) så det är ofantligt skönt att ta av dem. Tighta jeans alltså, de ger mig den där känslan av att allt liksom är på plats, att jag liksom är fast. Inga dallriga lår eller någon hängig röv. Fast än den känslan är väldigt trevligt och får mig att känna mig lite fin så slår det inte känslan av den totala frihet som jag upplever när jag tar  på mig mina mysbyxor. Det är som att dyka ner i en tempererad pool där temperaturen i vattnet och i min kropp är densamma..så där så det känns som att kroppen är en del av vattnet. Helt sjukt magisk känsla.

Arbetsintervjun gick bra.
Mötet på socs gick bra.
Solen har strålat och vi har haft årets kanske varmaste och goaste dag. Folk på stan tog av sig sina jackor, flockades runt kanalen, åt glass och lunchade i gräset.  Mmmmm. En försmak av sommaren!

Är så trött, både i kroppen och i knoppen!

Sleep tight

Jag bodde i sthlm en gång.. för länge sen

Läste min egen blogg idag, eller ja, läste första halvåret 2011.
Jag bodde i sthlm på den tiden, var jätte super duper mega blond och sov inte om nätterna.
Jag hade ett kk som jag tyckte om även fast han var märkligt besatt av Arsenal och ganska skränig av sig. Vi brukade prata mycket och jag brukade klia honom på ryggen. Han brukade också ligga med väldigt många andra tjejer så en kan ju säga att det var mitt eget fel att jag fick klamydia. Inte så eftertänksam på den tiden kanske... hehe.

Jag bodde med min bror som, i sanningens namn, bodde mer hos sin flickvän än i våran gemensamma lägenhet. En gång ringde jag honom och grät för jag trodde jag höll på dö av en hjärntumör. Jag var väldigt rädd på den tiden, rädd för att dö ensam. Det är jag nog fortfarande. Som singel som bor ensam i en stad som inte är ens hemstad är det nog rätt vettigt att vara rädd för att dö ensam. Då som nu undrar jag hur lång tid det skulle ta för folk att märka att jag var död. Då hade jag ingen katt så jag behövde åtminstone inte oroa mig för att jag skulle dö och katten skulle börja äta på mig.
Jag var så rädd för att vara ensam.. och ensam var just vad jag var. Förutom Anna, Thom och mitt kk hade jag inte en endaste vän.

Jag var även mycket roligare på den tiden! Ironiskt, lättsam och världens största gnällspik (på ett roligt sätt). Jag undrar om det är socionomutbildningen eller livet i allmänhet som gjort mig tråkigare? Nu när saker och ting börjat falla på plats kan jag ju helt plötsligt inte driva om hur patetisk jag är längre... förutom ett område då möjligen - kääärleken.
Wohooo. På den fronten är jag ungefär lika patetiskt obevandrad som tidigare. Att säga på ett ungefär är ett tappert försök att få det att låta som om jag faktiskt gjort vissa framsteg.. men det stämmer inte. Jag har ännu inte lyckats uppleva kärlek. Jag har däremot lyckats tycka om en person.. som såklart inte var rätt person.

En av de bästa sakerna med stlhm var våra köksstolar. De var så förbaskat sköna. Sådär sköna så att jag riktigt såg fram emot att sitta och plugga vid köksbordet. Köksbordet var runt också.. jag gillar runda bord. Fönstret vette ut mot gatan så jag kunde sitta och titta på folk som kom och gick från tunnelbanestationen.

Ibland tog jag en promenad till Nacka reservatet och gick omkring där. Det låg väldigt nära.
När jag stod på löpbandet eller satt på träningscykeln på gymmet såg jag globen. Den var också nära.. 10 minuters promenad bort. Jag var så taggad på att gå dit och se SM-finalen i innebandy... det året flyttade de den (SM-finalen alltså, inte globen) till Malmö. Vilket nedköp.

När jag flyttade från sthlm trodde jag att jag bara skulle göra ett litet depåstopp hemma i byn och sedan flytta ner igen så snart jag fixat en bostad. Istället hamnade jag i Göteborg.

Idag är jag blond (-ish), rädd för att dö ensam och fortfarande hopplöst talanglös när det gäller kärlek. Där slutar likheterna mellan Diana 2011 och Diana 2015.
Jag är inte lika rolig längre, jag pluggar inte vid köksbordet och tittar inte lika mycket på innebandy. Dessutom är jag mycket gladare idag än jag var för fyra år sedan. Gladare, lugnare, och mer..... grounded (ibland är svenska ett svårt språk)

Over and out

blandade känslor

Först tänker jag berätta att min perkolator numer gör skapligt kaffe. Till och med så pass att jag vill dricka flera koppar om dagen. Synd att kaffe ska vara så dyrt bara...

Imorgon är det en stor dag. Jag ska på arbetsintervju på förmiddagen och sen på eftermiddagen ska jag till socs. WOHO. Massa papper som jag måste fixa och skriva ut till dess och jag har ännu inte riktigt kommit på hur jag ska fixa det. Blir förmodligen så att jag går till stadsbiblioteket och kollar om de kan hjälpa mig där... hade först tänkt gå till universitetsbiblioteket och dra ut allt via usb men bankuppgifter och sådant kan en uppenbarligen inte skriva ut på annat sätt än direkt från hemsidan... så där gick den planen i stöpet. Hur som helst, efter min intervju imorgon ska jag flänga runt och försöka få tag i och skriva ut och kopiera alla papper jag behöver för att kunna få hjälp med mina utgifter i slutet av denna månad. Har ingen vidare stor lust att gå dit.. för ungefär en halvtimme sedan satt jag och funderade på om jag skulle boka om för att kunna skjuta upp det hela lite längre... i väntan på att det ska börja regna pengar från himlen.... eller nåt sånt.

Om socialsekreteraren jag möter imorgon är lika tyken och otrevlig som den jag pratade med över telefon kommer jag börja gråta. Jag kanske ska ta med min kandidatuppsats om attityder och värderingar mot arbetslösa försörjningsstödstagare och läsa upp den för henne?
Okej. Det är mitt fel att jag är arbetslös men det är ju inte för att jag är en dålig människa och jag behöver verkligen ingen taskig myndighetsperson som säger åt mig att jag ska söka städjobb. För faaan. Inte ok. Förlåt för att jag är dålig på att skriva cv och personligt brev och inte har några andra erfarenheter av det sociala arbetet än mina studier.. förlåt för att arbetsgivarna kanske väljer bort mig till förmån för någon annan. Gaaaah.
Jag blir så less... att nån jag inte ens känner och som jag pratar med i bara några minuter ska få mig att känna mig helt jävla värdelös. Det kanske säger mer om mig än om henne iofs. Blah.

Nu ska jag gå och lägga in en ny tvätt och sen ska jag söka lite fler jobb.

inte riktigt som planerat men bra ändå

Vilken dag. Helt slut.

Hade ställt klockan på 08, kanske lite väl ambitiöst med tanke på att jag somnade väldigt sent (och dessutom vaknade av att jag glömt att plocka ner Melker från förvaringsutrymmet just ovanför sängen.. han satt där uppe och skrek på mig, men innan jag han reagera hade han hoppat ner på mig. 5 kilos katt som hoppar ner på ens mage får en onekligen att vakna till).
Min plan hade ursprungligen varit att kliva upp vid 08 och börja söka jobb. Ta en paus vid 12, ta en promenad och koka kaffe och sedan börja söka jobb vid 13 igen. Jag tänkte att om jag skulle hinna sökta två jobb på förmiddagen så kunde det räcka med att jag sökte två på eftermiddagen.
Inte alls överraskande nog stängde jag av larmet när det gick igång utan att riktigt ens vakna till, sov vidare och vaknade först vid halv ett (oops). Vaknade upp sådär halvt panikslagen som en för när en vet att en försovit sig.

För en sekund var det nära att jag bara sket i allt.. så som jag ibland kan känna ner det inte blir som jag planerat. Men så kan en ju inte hålla på.. måste ju lära mig att saker inte alltid går som jag tänkt mig.

Så, jag klev upp, laddade perkolatorn (kaffet smakar bättre och bättre btw), borstade tänderna, tvättade ansiktet och satt mig ner med plattan och började söka jobb.
Nu är det ungefär 10 h sedan jag satt mig ner. Jag har tagit två pauser på en timme åt gången och sökt, taaaadaaaaa,  sju jobb. Jag borde kanske börja alla dagar sådär dåligt, det är då jag får saker och ting gjort.... skämt o sido.
Vad gott jag ska sova i natt :D


 

personligt jävla piss brev

Idag har jag varit på ett informationsmöte för ett jobb som jag sökt. Det lät väldigt spännande så nu såhär efteråt har jag lite ångest över mitt dåliga personliga brev.. jag tyckte inte att det var så hemskt dåligt när jag skickade in ansökan men när jag sökte ett jobb nån dag senare märkte jag att det var lite... inte så bra. Även fast jag ändrar mitt personliga brev varje gång jag söker ett nytt jobb har jag ännu inte lyckats få till det som jag vill ha det.
Enligt AF ska en i ett personligt brev besvara följande frågor:

* Vilka egenskaper/meriter har jag som gör mig lämpad för arbetet?
* Vem är jag och varför vill ja ha arbetet?
* Varför vill jag jobba hos just er?
* Varför ska ni anställa just mig?

Jag svarar delvis på den första frågan och lite halvdant på den tredje.
Jag beskriver mina meriter (de få jag har) för att visa på att jag har erfarenhet av målgrupp, dokumentation, och arbetsuppgifter. Jag försöker även visa på att jag tycker att min utbildning är en viktig erfarenhet både i det sociala arbetets praktik och teori.
Sen beskriver jag mina egenskaper och vilka värderingar jag har och vad som är viktigt för mig i arbetet med människor... om det gör mig lämpad för arbetet eller inte låter jag arbetsgivaren avgöra.
I början av varje brev har jag gjort ett halvdant försökt med att förklara varför jag just vill jobba på den verksamhet som jag sökt till. När jag säger halvdant menar jag att det kanske inte är så slagfärdigt.

Jag är inte nöjd med mitt personliga brev men jag kan inte skriva det på det sättet som jag, enligt AF, "bör". Jag har aldrig varit en sån där person som håller på och ska vara så jäkla bra och sälja mig själv... det går bara inte....




herre gud... jag kommer aldrig få nå jobb...

Uptown funk

Don't believe me just watch
Don't believe me just watch

Det är något med deras fantastiskt timade moves som får det att pirra till i hela kroppen på mig. Går med låten i öronen längs gibraltargatan och måste verkligen kämpa emot impulsen.. vill bara glida ner för gatan som de gör.. aoooh!

en perkolators berättelse

Jag har blivit avkalkad ungefär 12 gånger (på ett ungefär). Vi hade alltid varit ett team. Hon laddade mig med underbart kaffe och jag fick göra det som jag är född till att göra. Som tack fick jag se henne le när hon tog den första, försiktiga klunken av den dryck jag skapat. Hon såg också alltid till att rengöra mig och hålla mig fin. En gång för över 3 år sedan glömde min ägare bort att rengöra mig innan hon åkte hem över jul. När hon kom tillbaka till Göteborg.. Mölndal om vi ska vara noga, ( nej, det är inte Göteborg, rent tekniskt) möttes hon av en stor mögelhärd som slagit läger inuti mig, hennes älskade perkolator.

Hon rengjorde mig vid upprepade tillfällen men trots all nit hon lade ner på att skrubba så rynkade hon på pannan när hon läppjade på kaffet jag producerade. Klagade inför sin sambo och sa att kaffet, onekligen, smakade mögel. Hon stoppade undan mig i ett skåp. Där bodde jag i över 8 månader innan det blev dags att flytta till Johanneberg. Då plockade hon fram mig och började dividera med sig själv över min framtid. Hon övervägde att kasta mig men till slut blev jag ändå nerpackad i en flyttkartong med övriga köksredskap. Väl i den nya lägenheten plockade hon upp mig ur flyttkartongen och stoppade in mig längst inne på översta hyllplanet. Ibland öppnade hon skåpdörren för att hämta något men jag var så högt uppe och långt in att jag inte kunde se henne... och hon kunde inte se mig, hon kanske inte ville se mig.

Hon fick en kaffepress och glömde allt eftersom att tiden gick bort mig där jag stod längst inne på min skåphylla.
Åren gick och det var åter dags att flytta. Eftersom hon glömt bort min existens blev hon överraskad när hon började städa ur skåpen och hittade mig, längst inne på översta hyllplanet bland en massa bröte och kartonger. Hon inspekterade mig grundligt och konstaterade att jag fortfarande luktade konstigt. Hon bestämde sig för att kasta mig. Hon skulle flytta till en lägenhet som var mycket liten och hade inget förvaringsutrymme för en oanvändbar, stinkande perkolator som jag.

"Du vet att du kan avkalka den va?"

Det visste hon inte.

Som ett mirakel från ovan överlevde jag ännu en flytt. Hon har använt mig cirka 5 gånger sen vi flyttade, om jag inte räknar med alla otaliga avkalkningar. Kaffet smakar fortfarande inte som det bör, hon rynkar fortfarande på nästan och dricker sällan mer än några klunkar. Jag kan inte klandra henne. En perkolator ska lukta härligt. Den ska sprida aromen av underbart mörkrostat kaffe i hela lägenheten. Jag sprider doften av upphettad metall.

På senaste tiden har hon försökt intala sig själv att jag behöver "skolas in". Att kanske den rätta smaken kommer om hon ger mig tid. Därför låter hon mig brygga kaffe varje dag så det blir lite ingrott och göttigt i mig. Sådär som i hennes mamma och pappas perkolator, som gör gott kaffe. Jag är glad att få göra det jag är född till att göra. Även fast hon inte uppskattar resultatet så mycket som hon brukade göra... för länge sedan.

Det är hennes fel att jag inte duger något till.
Trots att det kan göra mig bitter är jag ändå glad att hon inte gett upp hoppet om mig.