Snygg i tvättstugan?

Jag köpte ett par nya vantar i onsdags. De var rätt fina och ganska billiga. Tappade bort mina förra vantar strax efter jul förra året, då hade jag haft dem i över 2 år (det är ändå ganska länge) så det var dags att köpa nya. Jag blev väldigt bitter när jag tappade bort de där vantarna.. eller ja, egentligen bara en av dem men ändå, har en lyckats tappa bort en vante är den andra vanten ganska förlorade den också. De var fina, de vantarna. Från stadium, hade fått dem i julklapp av mamma och pappa för några jular sedan. Fortfarande lite bitter...
Nåväl. Jag köpte ett par nya vantar i onsdags, som sagt. Idag tog jag en promenad ner till Statoil vid Ullevimotet för att hämta hyrbilen. Det var rätt kallt ute så jag tog på mig mina fina nya vantar. Nån gång under promenaden blir jag varm och tar av mig mina nya fina vantar. När jag står och ska betala hyrbilen och ska plocka upp börsen märker jag att mina nya fina vantar inte längre ligger i jackficka.
Någonstans på vägen har jag alltså tappat dem. FAAANÅH!
När jag kör tillbaka (samma väg som jag gått) ser jag dem ingenstans. Okej.. de var inte dyra men fanken vad trött en blir på sig själv!

Igår kväll hade jag tvättid. Det var länge sedan jag tvättade. Alla mina, något vettiga, kläder låg i tvättkorgen. Jag har inte så mycket vettiga kläder, däremot har jag en massa kläder som jag egentligen bara använder när ingen annan ser mig (förutom min familj då, de får stå ut med mig i mina skabbiga kläder). Men igår var det alltså kris och alla mina vettiga kläder låg i tvättkorgen.
Jag tänkte väl inte så mycket på det just då utan drog bara på mig första bästa skabbklädesplagg jag kunde hitta (håliga pyjamasbyxor och ett linne med den amerikanska flaggan.. ja, det var illa). 
Kikar ute lite i genom titthålet i dörren för att säkerställa att korridoren är tom. Fort som fan tar jag min tvättkorg och rusar ut i korridoren och ner för trappen mot tvättstugan. Hör hur det kommer någon genom porten och känner med ens att jag blir lite stressad, fan, ingen får se mig såhär...
Rycker upp dörren till tvättstugan...............

Och hallå hej.. där står världens snygging och ska hämta ut sin tvätt ur torktumlaren.
"Hej!", säger han.
"Hej!", säger jag och dör lite sakta inombords.. det som gick så bra, ingen som såg mig... och så dyker du upp här inne. Fasen också!

Lång, håret uppsatt i en knut, skägg... så fint skägg. Seriöst, en kille blir nästan inte snyggare än så i mina ögon. Och jag då. Ja, jag ser ut ungefär så som en verkligen inte vill se ut när man råkar hamna i ett litet rum tillsammans med en väldigt snygg karl.

Det blir jobbigt... jag vet inte riktigt vad jag ska säga eller göra. Han ler och jag tänker att jag aldrig mer ska vänta så här länge med att tvätta igen.
"Fan också. Jag har glömt tvättkorgen! Jag kommer snart tillbaka", säger han skrattandes och går iväg.
Jag försöker att skratta jag med.. men låter mest som en person som råkat sätta något i halsen.
När han lämnat tvättstugan kastar jag mig över min tvätt och tänker att jag måste hinna sortera allt och få igång två maskiner och sticka innan han kommer tillbaka.
Jag hinner inte.... han är tillbaka. Jag hör honom utanför dörren. Men kuuse också!. In kommer han leende och ursäktande. Jag fortsätter mitt sorterande medan han plockar ur sin tvätt från torktumlaren och rengör "filtret" eller vad det nu är. 
"Så, då är jag klar", säger han.. "du får hade det så bra"
"Du med.. hej då"
"Hej då"

En ska väl inte behöva vara snygg i tvättstugan? Det känns som att tvättstugan borde vara ett fredat område, ett ställe där man kan vara extremt jätte skabbig i extremt fula kläder, eller hur?
Men varför var han så snygg i tvättstugan då?... känns inte riktigt ok.

Sherlock - ja tack!

Alltså... Benedict...

Sen jag började titta på Sherlock har jag fått mig en ny kändis-crush. Det är något med den där rollen som gör honom såååå sexig. BRILJANT serie btw. Där har ni något att se fram emot om ni missat den..eller bara avfärdat den som jag gjorde i börjam
Sååå fel en kan ha!

sånt vi inte pratar om

Vissa saker ska en inte prata om. För vissa saker är svåra att hantera. Men idag har jag en sån där deppig dag då jag inte bryr mig om vad man ska eller inte ska säga… vad man ska eller inte ska lägga ut på bloggen. JAG BRYR MIG INTE, jag måste bara få avbörda mig skiten.

Jag var med om en sak.. när jag var fjorton år gammal. En sak som kommit att påverka mig i ganska stor utsträckning, åtminstone är det vad jag tror när jag försöker analysera det för mig själv.

Det tog ungefär 12 år för mig att våga prata om den här saken… men på något sätt var det som att det jag sa inte var det jag kände.. och de människor jag försökte prata om det med förstod därför inte heller hur hemsk den där händelsen hade varit och hur mycket den hade påverkat mig. Ni vet, när man varit med om något hemsk kan man antingen välja att överdriva det hela eller så försöker man förminska det man varit med om, man försöker banalisera det. Jag antar att det är ett typ av försvar för att man inte riktigt orkar hantera hur jobbigt det hela faktiskt var…är.

I somras var jag med om en liknande händelse.. och precis som förr banaliserade jag över den, förminskade dess inverkan.. kom fram till att det förmodligen var mitt eget fel.

Jag har ljugit hela mitt vuxna liv för att jag varit så desperat i att passa in… att vara som alla andra.

Men nu ska jag vara ärlig. Jag är 29 år och har aldrig varit i ett seriöst förhållande för att jag är livrädd för närhet och för att bli lämnad. Jag är 29 år och har aldrig fått en orgasm. Förlåt ni vänner och er killar som jag ljugit för, men det var helt enkelt för skamligt att erkänna för både mig själv och er att jag inte kunde komma under samlag. För det ska ju vara så härligt.. och det kan det också vara, men inte så pass härligt att jag bara kan ge mig hän för det skulle innebära att det krävs något mer än bara ett one night stand… mer än bara sex för sex skull.

Det som jag var med om när jag var ung har gjort mig rädd. Jag vågar inte lita på män. Och varje kille som jag träffar lever på något magiskt sätt upp till den synen jag redan har på mig själv – att jag inte är värd kärlek och att jag inte går att älska. Det här är inte på något sätt killarnas fel.. det är hos mig problemet ligger. Min dominanta berättelse om mig själv som någon som inte går att älska gör att alla andra alternativ berättelser försvinner, blir ogiltigförklarade och glöms bort. Alternativa berättelser är skrämmande, och hotar att riva de försvar som jag så omsorgsfullt byggt upp för att skydda mig själv, så jag förtränger dem.

Att skriva av sig har alltid varit lite som egenterapi för mig. Jag sitter och skriver, gråter en skvätt och sen när det är klart känns det bättre. Det här är ingen desperat rop – ingen behöver tycka synd om mig (det klarar jag mycket bra själv) och ingen behöver känna att.. ”åh.. fan vad jobbigt, måste vi prata om det här nu eller”, för nej, det måste vi inte göra. Jag kan ändå inte prata om det på ett sådant sätt som skulle vara nyttigt för mig så därför kan vi lika bra låtsas som att det regnar.

Nu ska jag plugga.. och sluta tycka synd om mig själv.

KATTASTROF!

Melker väckte mig klockan tio över sju i morse. Han var då uppenbarligen fruktansvärt sugen på att jag skulle jaga honom runt i lägenheten. Det slutade med att jag struntade i att gå och lägga mig igen, skulle ändå ha klivit upp vid åtta för att gå till skolan. Efter att vi lekt en stund och Melker fått mat satt jag mig i soffan och tittade på nyhetsmorgon (misstankar om ryska u-båtar och ebola) och där blev jag kvar tills klockan blev åtta och det var dags att göra sig iordning, Går till badrummet för att tvätta ansiktet. Skruvar på kranen som tjuter till.. vattnet börjar rinna i en tunn, tunn stråle under några sekunder och sen försvinner det. Jahaja. Till saken hör att de under idag och imorgon har stängt av värme och varmvatten i samtliga lägenheter... nån typ av växel som måste lagas. Jag förstår att detta innebär att det inte finns något varmvatten... men vatten borde det väl finnas?
Blir på dåligt humör för det finns inget äckligare än att inte tvätta ansiktet.. och helt plötsligt, på ungefär en halv sekund, har jag bestämt mig för att inte gå på föreläsningen. Går, tjurig som en trotsig tvååring, och drar täcket över huvudet.

Jag hör av mig till Klara och säger att jag skiter i föreläsningen och istället kommer till seminariet på eftermiddagen. Vi bestämmer att vi ska ses vid 12 och förbereda presentationen vi ska hålla under seminariet.
Jag ligger sedan och tjurar i sängen.. somnar en snabbis och drömmer om snö. Får goda nyheter från Fia som fått jobb i Göteborg från och med februari. Blir på bättre humör.
Klockan 11 är det så dags att göra sig iordning igen. Istället för att tvätta ansiktet med vatten så använder jag mig av min ättikalösning, bättre än ingenting. Torrborstar tänder och börjar rota i den stora klädhögen. När jag gör detta kommer Melker tassandes från badrummet.. han ser väldigt beklämd ut.
"Vad är det kissen?"
Han sätter sig ner på arslet och liksom drar sig fram med tassarna med arlset på golvet (ni vet så som hundar gör om de kliar där bak typ). Först skrattar jag lite, men sen när jag ser bajsspåret han lämnar bakom sig så skriker jag till! Melker flyger upp och springer till andra sidan rummet där han sätter sig och gör exakt samma sak och lämnar ytterligare bajs efter sig. Bajs över hela halva golvet!!
Jag får tag på honom och han har en stor bajskorv som sitter fast i hans hår just till höger om skrevet. Herre gud. Hämtar papper och försöker få bort det.. Sen bär jag med honom till handfatet... när det slår mig "FAN" det finns ju inget vatten!!! Lyckligtvis har jag flaskor med vatten i kylskåpet (vattnet i göteborg blir aldrig kallt nog för att det ska vara gott att dricka). Så jag rengör Melkers bajsarsle med iskallt vatten. Stackars sate. Blöt och skamsen går han sedan och gömmer sig i sin leksakstunnel och slickar sina nedblötta bakdel medan jag går runt och skrubbar bort bajsmärkena på golvet.

Han var självklart tvungen att bajsa på sig just när jag ska gå iväg! Nu var jag tvungen att lämna honom blöt och traumatiserad. Lillen.
Tack och lov verkar incidenten vara glömd nu. Han kom, som vanligt, och mötte mig i dörren och nu ligger han här bredvid mig i soffan och vilar. Min lilla skrutt.

skriva av mig lite

Veckorna före och efter valet hade jag stora svårigheter med att vara ute på Facebook. För på facebook får alla tycka vad de vill och skriva exakt vad som helst i sina flöden. Jag fann det så extremt provocerande att läsa massa rasistiska åsikter i flödet.. både från folk jag aldrig träffat och från folk som jag känner till. Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta åt det -  åt hur ignoranta vissa människor faktiskt är och hur hatiskt de uttrycker sig. 

En blir väldigt skrämd.. när folk pratar om muslimer som kommer till Sverige och våldtar "våra" kvinnor.. (för våldtäkt är ju en del av deras kultur, visste ni inte det?) muslimer som kommer och tar "våra" jobb (har du så dåligt självförtroende så borde du gå i terapi). Invandrare som kommer och tar "våra" bostäder. Om att en som singel och ensamstående minsann inte kan förstå varför muslimer är så farliga, det förstår en först när en får barn förstår ni, för då måste en ju skydda sina barn från muslimerna. Muslimer som kommer hit och beter sig som djur och minsann inte kan ta "seden dit de kommer" (seriöst, folk, förstår ni ens vad det betyder?)
Det mest skrattretande av allt är de som uttrycker sådana här åsikter och ändå försöker övertala folk om att det inte är rasistiska åsikter. Eller hur. HAHAHA.

jisses.

en får be om ursäkt

Det var en tid då jag nästan glömt bort att jag hade en blogg.

Sen kom det en tid av mycket plugg. Jag satt och slogs med tiden för helt plötsligt vad disken diskad, katten kammad och golvet sopat. Hur var det nu förut, frågade jag mig själv. Vad gjorde jag egentligen av tiden när jag inget annat ville än att skjuta upp pluggandet?
Kan det ha varit så att jag låg i sängen och stirrade i taket? Nåväl, det hände väl ibland.
Satt jag och gjorde annat på datorn? Ja, så måste det ha varit. Så jag sätter mig och lägger lite spindelharpan och känner att det är något som fattas. Något som jag glömt bort, något som jag brukar göra när jag bör plugga bara för att få ur mig frustrationen i att jag bör men inte gör.

Just det! Jag brukade blogga. 

Jag bor numer på 24 kvadrat, min egna lilla vrå (skokartong) här i världen. Jag var ändå rätt positiv inför flytten. Tänkte att en mindre lägenhet skulle få mig att vara mer ordentlig, ha mer ordnar runt omkring mig. Det höll i ungefär 3 dagar innan det gick upp för mig att jag, trots att jag inte har så mycket grejer, har alldeles för mycket grejer för att bo på 24 kvadrat. Varenda skåp är fyllt till bristningsgränsen. Min köksvrå är så litet att två tallrikar blir ett diskberg. Man skulle kunna tro att det gör mig bättre på att diska mer ofta.... men näe. Eftersom köket är så litet så lagar jag numera mat än mer sällan än förrut.. vilken typ innebär att jag aldrig lagar mat (i genomsnitt en gång i veckan). Förr när jag hade separat kök kunde jag ju laga mat, stöka ner i köket och sedan bara gå därifrån - och låtsas som att det regnar några dagar - nu innebär matlagning total nedstökning av ungefär hela halva lägenheten.

Min dusch har många funktioner. Förutom att vara dusch är den även städskrubb och kattoalett. Eftersom Melker är så slarvig av sig när han går på toa och drar med sig ungefär 1 liter kattsand ur kattlådan per vecka kan man säga att hela mitt badrum också är hans toalett. 

Kattsanden förekommer förövrigt överallt annars i lägenheten också.

Trots att det känns om att jag lever i en skokartong som hotar att svämma över av pussellådor, disk, kattsand och kläder så trivs jag ändå rätt bra. Det är en fräsch lägenhet och den ligger bra till. Det finns en liten innergård där jag och Melker brukar smyga omkring och jaga skator.. fast han smyger inte så mycket. Han springer mest, och jag springer efter.. sen sätter han sig under trädet där skatan sitter och så skriker han. Jag tror inte riktigt att han har den där naturliga "fånga-fågel-genen" i sig. 

Sådär. Vad skönt. Nu har jag lyckats skjuta upp plugget några extra minuter. Nu ska jag göra lite kaffe... och kanske spela lite spel på mobilen och sen kanske eventuell plugga lite.

Jag och Klara har förövrigt utmanat varandra i att sluta skriva "man". Ganska knepigt. Inte lika knepigt i bloggsammanhang som i skolsammanhang men än dock knepigt. En får tänka både en och två gånger... ;)

So long