killar är inte farliga

Ska snart ner och möta upp Martin på stan. Just nu känns det mest jobbigt..
Jag har inte hybris eller något, tror verkligen inte att alla killar blir kära i mej... Men tanken på att risken finns att han blir intresserad av mej gör mej lite stressad. För jag vill inte det.
Inte för att han inte är en trevlig och bra kille. För det är han. Bara inte för att jag inte är öppen för det... och för att vi känns så väldigt inte lika. Jag vet att man egentligen inte kan säga att någon inte är ens typ. Men faktum är att han verkligen inte är det. Jag skulle förmodligen kunna tycka jätte bra om honom, men inte på det sättet. Jag kanske borde ha sagt nej. Som sagt. Inte hybris. Bara lite orolig.

Näe men okej. Skärp dej nu Diana Hörnström din dumma rädda lilla flicka. Killar är inte farliga.
Man kan faktiskt umgås med dem utan att det behöver betyda något. JA!
Okej. Det här blir trevligt.

Hm.

Gud vad jag är sorglig.

pang-boom så var det måndag igen

Man lär sej något nytt varje dag.
Dagens lärdom: Hårspray ska man ha i håret inte i ögat(aj).

Så var det måndag igen. Helgen hade bråttom och jag hann inte riktigt med i det tempo som den satt upp. I lördags träffade jag Martin. Vi tog en promenad i slottsskogen och avslutade med att ta en kopp kaffe på ett café nära järntorget. Trevligt. Han är en väldigt trevlig typ... inte min typ men ändå. Imorgon har han bjudit ut mej på middag. Har ni hört? Jag har aldrig, i mitt liv, blivit utbjuden på middag förrut. Jag sa ja. Han är som sagt trevlig och trevliga människor mår man ju inte dåligt av att umgås med, vare sej de är ens typ eller inte.
Sen var jag och Sofia på stan en sväng och kikade. Beklagade oss över vår egen dumhet i att välja en lördag efter löning att gå på stan. Går ju inte ens att gå.. folk är ju i vägen överallt! Ush. Trots detta blev det ändå några fynd. Köpt mej en superduper termos, ett par jeans, en blå tröja och en bok; fågeln som vrider upp världen av Haruki Murakami. Vet inte ritkigt när jag kan tänkas hinna med att läsa den men den verkar bra. Han verkar bra. Jag hoppas verkligen att jag gillar den.

Sen blev helgen som de flesta helger tenderar att bli när man inte riktigt orkar socialisera sej... eller när vännerna är upptagna av, vad man brukar kalla, att ha ett liv. Ja. Jag låg hemma på soffan och glodde Supernatural och målade. Äuhm. Ja. Precis. Näe. Har inget liv.

Jag känner mej lugn. Det är en känsla jag gillar. Nästan som trygg men inte hela vägen fram.
Lugn är, i alla fall, mycket bättre än irriterad och fånig. Så ja. Det känns bra. Får se hur länge det håller i sej.

Nu ska jag måla.. och se lite supernatural. Yeah.!

hallåå ellör!

VG på B-uppsatsen. Där satt den. Så himla gött!

Efter en 9-timmars dag i skolan är nu min första(förhoppningsvis inte sista) ambitiösa pluggvecka avklarad.

Igår hade vi en otroligt bra och rörande föreläsning om våld i nära relationer. Herre gud. Satt med en klump i magen från början till slut. Det hon gjorde så bra också var att hon inte drog till med extrema situationer utan verkligen visade på att det här är något som förekommer i helt "normala" förhållanden. Skrämmande. Var tredje kvinna i världen har någon gång blivit utsatt för våld i nära relationer. Inte så att alla kvinnor blivit slagna. Men våld är ju, som de flesta vet, mer än bara det fysiska. Hon berättade en väldigt hjärtskärande historia om en ung tjej som träffade "honom". Hon illustrerade historien med ett vitt ark som hon kallade flickans livsrum. Allt eftersom förhållandet fortskred och hans kontroll över henne eskalerade rev hon sönder bitar av arket... tills det ända som fanns kvar var en traskig lite lapp och nedanför på golvet låg de sönderrivna papperabitarna som ett söndertrasat liv. Fy... ja. Det låter kanske inte så hemskt men det grep verkligen tag om mej. Den där tanken på att, ja, vet du vad, det där kan faktiskt hända mej också. Kanske något jag kan tänka mej att jobba med i framtiden... kanske. Den som lever få la se..

En lite rolig grej(eller bara helt sjuk egentligen) som hon nämnde var att det idag, i Sverige, finns fler chefer som heter Göran än vad det finns kvinnliga chefer. Inte som heter Göran då. Utan totalt sett. Hjälp och dubbelhjälp.
Hm. Ja. Föreläsningarna på den här kursen har hittills hållt hög standard. Hoppas det fortsätter så :).

Höll på att bli överkörd av en buss idag.... igen. Vet inte hur många gånger det hänt men jag lär mej ju aldrig. Jag fattar att spårvagn alltid har företräde och att de inte stannar vid övergångsställen... men att bussarna inte gör det!?. Näe. Jag har nog bestämt mej för att vägra fatta det. Rent på prinicip så tycker jag faktiskt att bussar ska stanna... de är ju som bilar,  bara lite större. Tåg är de definitiv inte.

Jo. En annan sak... himla kul. Det här hur Göteborgare pratar... när de ringer till folk.
"Hallååååå ellör"
Haha. De är ju för söta.... hallå eller vad?.... nu hänger jag inte med.

Slutar med det tror jag.

tankeväckande föreläsning

Just nu är jag en hemskt ambitiös student.... hemskt. Ja. 8h per dag. Får se hur länge det håller i sej.
Lika bra att smida medan järnet är varmt, eller vad det nu är man brukar säga.
Man brukar nog inte säga det så ofta. Men man kan ju säga så. Tror jag.

Imorgon har jag möte med min "fantastiska" grupp. Enough said.
Före det ska jag sitta på KTB och läsa klart en av böckerna som jag inte orkat köpa än.
Efteråt är det storföreläsning på Linné med alla klasser samlade. Profilföreläsning om våld i nära relationer. Låter spännande. Kan ju hoppas på att jag inte behöver bli besviken.

Idag har vi haft föreläsning om anknytning och desorganisation. Sjuk intressant och vår föreläsare var helt fantastisk. Börjar tänka ganska mycket... på hur man själv kommer bli som förälder. Tydligen är det något som tenderar att gå i arv genom generationer. Alltså, man tenderar att uppfostra sina barn på samma sätt som man själv blivit uppfostrad. Så jag borde ju inte behöva oroa mej. Men det verkar vara en så väldigt delikat balans mellan barns anknytning och föräldrarnas omvårdsbeteende... tänk om jag inte är sensitiv eller lyhörd nog för mitt barn och totalt pajar det?
Otrygg anknytning sätter permanenta spår i människor och sättet som man förhåller sej till personer i sin omgivning. Tänk att bära det på sina axlar.. att man kan fucka-up en liten varelse helt och hållet innan den ens hunnit bli 3 år. Major shit!, säger jag. Men under vår föreläsning då, när föreläsare talade om den trygga anknytningen och om växelspel mellan barn och förälder så kände jag ändå att, ja, jag vill ha barn. För det där verkar helt magiskt.
Barn knyter an till sina vårdnadshavare. Det måste de göra ur ett överlevnadsperspektiv. Det är, först och främst, den fysiska närheten som skapar anknytningen. Sen spelar det ingen roll om det är en bra eller dålig förälder. Barn knyter an och ger ovillkorlig kärlek till sin anknytningsperson vare sej den personen behandlar barnet bra eller inte.... crazy.
Nåväl. Den här kursen kommer bli väldigt spännande. Känner det redan nu...
Jag undrar bara var fanken jag ska få tag på ett barn att intervjua. Känner inga barn.
Nån som har ett barn att låna ut?

hurra, hurra, hurra!!!

Min syster meddelades idag att hon, om hon vill, har en plats på Socionomprogrammet i Umeå.
Stort grattis. Så himla kul.
Snart är vi socionomer hela högen!

Bara du kvar nu Thom. ;)

Skolstart

Måndag och termin 4 har startat.
Termin 4, förstå hur fort tiden går. Får inte riktigt fatt om den.... den bara springer iväg.

Okej första dag. Haft två introduktioner. Det enda som eventuellt går att klaga på är väl att jag och Klara inte hamnat i samma grupp ;). Näe.. det finns annat att klaga på men jag klagar ju redan så det räcker.
Efter skolan tog jag en promenad ner på stan och införskaffade lite skolgrejer... block och nya pennor. Sen föll jag för frestelsen att kolla in rean. Blev tre nya tröjor, varav ingen köptes på rea. Japps, det är så jag gör det. Billiga tröjor iofs  men fortfarande lite onödigt kanske.
Sen när jag kom hem rensade jag min garderob. Ut med grejer som jag inte använt det senaste halvåret... okej.. inte allt jag inte använt det senaste halvåret men lite av det.
Duschade... pratade med Elli och började laga mat.

Fått betyg på vetenskapsteori och min flumtenta. VG. Trodde först att det var något slags skämt... min tenta var ju bara ett enda stort svammelflammel. Eller? Var tvungen att läsa igenom den... och den kändes faktiskt inte lika kass nu som när jag lämnade in den. Perspektiv.... antar jag.
Näemen. Kul med VG på ännu en kurs. :)
Ännu och ännu. Lät ju jävligt ödmjukt.... not.

Ska försöka bli en ambitiös student den här terminen. Så imorgon ska jag ta mej till KTB och sitta tre timmar innan första föreläsningen. Heja Diana... you can do it!

So long

big no-no

"Om jag ska vara ärlig... så är du rätt sexig... hihi"

OM jag ska vara ärlig så tycker jag att det är sjukt fånigt med vuxna män som skriver hihi.
Just saying.

IRRITERAD!

Jag är så irriterad att jag håller på att spricka!
GAAAAAAAH. SLUUUTA!
Och vad som irriterar mej ännu mer är att jag är irriterad. Varför!?
Jag vill inte vara irriterad. Jag vill vara härligt obrydd. JA. Inget mer, inget mindre.

Tur att man har vänner som man kan prata med.....

Okej. Hej hej. Det är tisdag. Jag har mens.... kanske har ett sammanband med hur irriterad jag är. Svårt att veta. Något säger mej att jag skulle vara exakt lika irriterad ändå... även fast jag inte vill.
PMS är inte min grej. Aldrig varit med om det...... men just nu är jag arg. Irriterad. Arg... någon blandning kanske. Näe. Mest irriterad. Jag är nog inte så arg av mej.

Andas Diana. Andas. Det är helt okej att vara irriterad på saker. Helt ok.
Men nej. Jag vill inte. Inte den här gången... jag vill bara sticka huvudet i sanden och låtsas som det regnar. Tra-la-la-la-la...... "kan du vissla johanna......"

Bara gå..... gå din väg. Sluta låtsas.

nostalgi

Jag har köpt målarbok och tuschpennor.
Herre jävlar vad kul jag har.!
Barnet i mej är fascinerat. Har suttit flera timmar i sträck. Vill aldrig sluta.

Det är de små sakerna som gör skillnad.

Åh. Ibland önskar jag att jag var liten igen.
Innan känslor blev svåra... och innan tankar började förstöra.
Det hade varit fint.

helvetes jävla skit!

Har börjat tänka. Aldrig riktigt bra... men ibland är det oundvikligt.

I helgen träffade jag Christian. Vi drack öl tillsammans med Sofia och Erik. Som alltid när vi ses så fanns det något där..... fast denna gång ändå inte. Vi satt och hetsade mot varande hur det kom sej att vi ännu inte hade haft sex.... han satt och hetsade över hur kär jag var i honom. Osv. När vi väl hamnade i samma säng i slutet av kvällen fanns inget kvar längre. Inget. Nada. Noll sexuell spänning. Vi somnade... sov länge... samma sak på morgonen. Inget. När vi sov ihop förra gången.. för var som nu känns som ett halvt liv sedan, var jag kåt som en jävla idiot på morgonen. Men den här gången kändes det ungefär som att dela säng med sin bror. Helt okej men ändå lite konstigt... för syskon borde väl ändå inte dela säng? Hela situationen var så sjukt konstig.... vad fan för jag här, var det första jag tänkte när jag vaknade. Varför gör vi såhär, var den andra. Försöker vi skapa något som inte finns?

Jag fattade ingenting under hela dagen... gick bara omkring och var allmänt förvirrad.
Sen fick jag ett SMS från Lars.... då kom känslorna. Faaan också. Jag har varit så himla lugn och obrydd över det "här" med Lars men det där sms:et förstörde allt. För bara jag såg hans namn på displayen så kände jag det... det jag borde ha känt med Christian men som helt enkelt inte fanns där.
Fan. Fan. Fan.
Jaha. Nu då?
Varför gör jag alltid såhär? Får känslor för killar som jag inte kan få....... herre gud vad jag är trött på mej själv. Kan det aldrig... bara för en gångs skull.. stämma? Va.!? Kan jag inte bara få träffa den där killen som faktiskt tycker om mej... och som inte slutar tycka om mej när jag börjar tycka om honom?

Gaaah. Jag orkar inte.....

and then?

Idag har jag och Klara lämnat in vår B-uppsats. Kändes väldigt underligt att helt plötsligt ge ifrån sej något som man suttit så mycket med. Jaha. Vad ska vi nu göra då?
Bara och vänta och se vad vår eximinator tycker om den. G får vi ju, hur som helst... tror jag.

Sjukt trött idag. Sov nån timme när jag kom hem från skolan, så gudomligt skönt när man bara somnar sådär utan att ens försöka. Sedan klockan 21 har jag känt att jag velat gå och lägga mej men grannarna har börjat spela sin klubb-musik(unts-unts-unts) så utsikterna för att somna just nu är inte så goda.... rök. Känner mej rastlös... vet inte riktigt vad jag vill göra.
Lägga pussel... naa.
Läsa bok..... naaa.
Se nåt på datorn..... naaa.
Spela något på telefonen...... naa.

Jag hatar verkligen den där musiken. Visst när man är ute.... då fattar jag det. Men på en förfest!?
Varför? Låtarna tar ju aldrig slut... samma beat i en halv evighet. Döda mej... nu.

irriterande människor

Eftersom jag var tacksam igår tycker jag att det är på sin plats att jag är lite tjurig idag.
Jag går runt och irriterar mej.... på folk. Folk är så jäkla...dumma..ibland.
Har två exempel för att belysa detta.

Exempel 1
I måndags när jag skulle åka hem från Klara tog jag 60 bussen ner till Brunnsparken. När jag ska gå av möts jag av en vägg av människor som vill stiga på bussen. Ursäkta. Era små ärthjärnor. Men det kommer, förmodligen, underlätta er påstigning om ni låter mej kliva av först. GAAAAH. Det här är något som fungerar väldigt bra inom stockholms lokaltrafik. Innan man själv kliver på stiger man åt sidan och ger plats åt avstigande resenärer. Det är väl ett ganska vettigt sätt att lösa det på? Eller hur..
Men näe.... inte i Göteborg. Ush vad det gör mej arg. Hade bra lust att kommentera det när jag knuffade mej igenom väggen av påstigande resenärer.. men jag nöjde mej med att ge dem dödande blickar. Lika bra att gå hädanefter så jag slipper irritera mej.

Exempel 2
I fredags gick jag bakom ett gäng tjejer, varav den ena styrde en barnvagn. De suger alla tre på varsin giftpinne(cigarett) medan de beklagar sej över att barnet inte slutar gråta.
Öhm. Inte så konstigt tycker jag. Jag blir irriterad bara över att rökare över huvud taget röker när de är i närheten av andra människor..förgiftar min luft, inte ok... men då kan jag ju alltid välja att förflytta mej, bort från rökaren. Stackars unge som ligger där i sin vagn och inte har någonstans att ta vägen... inte ett dugg konstigt att han/hon(hen) gråter. Det hade jag också gjort.

Ah.... nu känns det så himla mycket bättre.

Jag har kommit på att jag ändå har tre nyårlöften till mej själv i år:
1. Duscha mer ofta.... jag tänker att om jag försöker göra det till en rutin så kanske jag inte kommer tycka att det är lika jobbigt. Nu låter det som att jag aldrig duschar... vilket inte är helt sant. Men jag drar mej ofta för att göra det eftersom jag inte tycker att det är en speciellt trevlig upplevelse.
2. Köpa mej ett par tajta jeans och försöka att klä mej mer "kvinnligt" åtminstone en dag i veckan. Har läst i en bok att BDD ofta yttrar sej i att man gömmer sin kropp i stora kläder. Så jag får se det som en utmaning att försöka använda mej åtsittande kläder.
3. Försöka att sluta, eller åtminstone dra ner på, snusandet. En fattig student som jag har inte råd med en sån här dyr ovana. Nej.

Tack och adjö. Nu ska jag lägga pussel.

tacksam

Tacksam. Det ska man vara. Synd bara att man så sällan berättar för människor hur tacksam man är för saker de, medvetet eller omedvetet, gjort som kommit att ha betydelse.

Tack, mamma och pappa. Alltid. För att ni står ut med en barnrumpa till 27-åring. Om jag har hälften så mycket tålamod med mina ungar så kan de skatta sej lyckliga.

Tack Angelica. För de där tisdagarna på café station. Jag vet inte om jag riktigt talat om för dej hur betydelsefulla de var för mej. Du var mitt ankare.. min fasta punkt i en annars väldigt kaotisk tillvaro.

Tack till min gamla fotbollstränare. Jag glömmer dej aldrig. Du har varit en riktig förebild.

Tack till min bror. Som tog hand om mej under året vi bodde i stockholm. Jag var inte den gladaste människan på jorden det året. Men du ställde alltid upp... speciellt den där gången jag trodde att jag skulle dö ensam av en hjärninfarkt.. då det egentligen var migrän. Ehe.

Tack Elli. För att du orkat med att vara min vän trots att jag ibland är dålig på att svara.... jag vet att du vet varför... och det värmer verkligen att veta att du förstår.

Tack till min syster. Utan dej vet jag inte var jag hade varit just nu. Vi har gråtit tillsammans.... vi har skrattat tillsammans. Vi har skrivit långa sms mitt i natten då vi inte vetat var vi annars skall vända oss. Din smärta... är min smärta. Tack för att du är du....

Tack till mina klasskamrater som ger mej motivation att ta mej till skolan även de dagar då jag bara vill stanna hemma och dra täcket över huvudet.

Tack till Birgitta som fick mej att våga, då, när jag egentligen trodde att livet var över.

Tack till Anna som aldrig ger upp med att försöka få mej att inse att det jag ser inte nödvändigtvis är det andra ser.

Tack...... tack alla, för allt!

förkyld start på nya året

Jullovet är över. Hej Göteborg!

Redan på planet hem började jag känna av halsen. Fan. Så dålig tajming... om det är någon gång man ska passa på att vara sjuk så är det ju när man är hemhemma. Där det finns värktabletter för alla möjliga krämpor, tv så man kan ligga och titta på något utan att det "bara tar slut"(som det gör när man tittar på filmer via datorn), en mamma som kan koka mej te när jag är för trött för att göra det själv.. och en pappa som är snäll och köper med sej halstabletter och snus..... nåväl. Ingen idé att vara bitter antar jag.
Har legat helt däckad hela helgen. Sovit. Snorat. Hostat. Bara stigit upp ur soffan för att gå på toaletten. Ätit några fjuttiga hårdbrödmackor.... Bättre start på det nya året hade jag knappt kunnat be om. Eller.
En liten ljusglimt i allt skit var att Lars kom hit på fredagen(innan jag hunnit bli megaäckelförkyld). Ja. Det måste ju ändå anses som trevligt.
Vi pratade, såg film(jag såg film, han somnade) sen gick vi och la oss, på riktigt då. Mysigt att ha någon där när man vaknar.. någon som är sådär varm och lukar gott... sådär som killar gör.
Sådär som Lars gör.
Och nej. Jag är inte kär. Jag bara tycker om och uppskattar honom.... bara och bara... det är verkligen inte fy skam det. Han är fin.

Nåväl.

Jag orkar inte skriva något om nyårångest eller bara ångest för den delen... tro mej, det finns gott om den. Jag väljer att inte tänka på allt det där jag inte har.... som ändå vill ha.. för helt ärligt så slutar det ju bara med att jag blir ledsen... och vad gör det då för nytta.
Ge mej någon månads frid.. så kan vi ta åldersnojan och allt det där till våren.
Sounds like a plan!