känslor

Okej. Jag har panik. Över det här med Lars.
Jag tror att jag faktiskt tycker om honom. På riktigt!
Vilket leder till att jag nu är helt övetygad om att han inte alls tycker om mej på samma sätt.
Seriöst. Jag kan nästan inte andas och får ingen ro alls i kroppen.
Det intresse som jag tog lite för givet i början känns inte alls lika självklart längre.
Så tänker jag; ja ifs, nu när vi umgåtts så mycket så har han ju insett att jag är ful och äcklig och helt jävla fucked up i skallen.

För i helvete Diana Hörnström. Vad är det vi alltid sagt!?
Aldrig sådana här känslor. De bara komplicerar saker och ting. Eftersom jag, helt uppenbart, är förbannad med en evig otur när det gäller... kärlek och sån där skit.. är det ju fördömt innan det ens blivit något. SÅ VARFÖR? VARFÖR är du så jävla dum.
Skyll dej själv!

Okej. Farligt nära att trycka på off-knappen nu. Sånt här orkar jag inte med.
Orkar inte med att veta att jag inte är tillräcklig. Någonsin.

GAAAAAAAAAAAAAAAAAAAH

framsteg!

Jag är så himla stolt över mej själv. Det här är helt otroligt. HÖR och HÄPNA.
Igår ringde jag, DIANA HÖRNSTRÖM, till comhem för att be om en överlåtelseblankett till bredbandet.
Och, det blir ännu bättre, idag, ringde jag, DIANA HÖRNSTRÖM, till statoil för att höra om det skulle kunna gå för sej att byta hyrestiden på lastbilen på söndag.
Jag är stum av beundran över mej själv! Normalt sett går jag och grubblar på såna här samtal i flera dagar och kommer på massa dåliga ursäkter till varför jag ska slippa göra dem. Det slutar oftast med att jag skiter i det, med eller utan dålig ursäkt.
Framsteg!

Imorgon är det fredag. I helgen väntar massa packande, städande och flyttande. Nånstans där emellan ska det klämmas in lite innebandy och en sväng förbi jobbet och lämna in kassan(nej, jag har inte gjort det än).
På söndag bor jag inte här längre. Skumt.

Ikväll ska jag hem till Lars och bara chilla. Har nog saknat honom lite(med betoning på lite) så det ska bli trevligt.

Det är svårt att veta vad man ska säga när man inte ens själv vet vad det är man tänker.

off

Jag har inte sovit på 28h. Jag är trött och jag har träningsvärk i hela kroppen.
Jag ska förtydliga; det är helt ok att tycka synd om mej!

Jag har så många tankar i mitt huvud. Vet inte riktigt var jag ska ta vägen.
GUD jag önskar att jag kunde forma mina tankar i ord men det går inte!
Så många motstridiga tankar och känslor. Känns som att jag är med i något jävla bachelorette-program.
Lars. Jag tycker om honom. Förmodligen mer än vad jag själv inser eftersom att jag inte är, som man i amerika skulle säga, "in touch with my feelings". Han är så snäll, så söt och så rolig att hänga med. GAAAH!, kan någon bara tala om för mej vad det är meningen att jag ska känna och hur jag ska hantera det här. Finns det inga manualer för sådant här?
Sen har vi han... och han kommer ju alltid vara han. Och vi kommer alltid att gå bra ihop. Men är han han som är han för mej?. Näe. Kanske inte. Va fan vet jag.!?
Jag blir helt jävla tokig.

Off

skjuter upp

Idag har jag tagit "att skjuta upp" till en helt ny nivå.
Planen var att kliva upp tidigt och dyka ner i böckerna. Klev inte riktigt upp så tidigt som jag först tänkt men väl uppe börjar jag ändå plugga. Malin stökar och bökar och packar inför flytten.
Följande tanke börjar gro i mitt huvud; "jag borde ju också flyttpacka". Här kommer det värsta. När jag ligger där med min "organisationsbok" och tragglar mej igenom tråkig text med störande mycket stavfel slår det mej att jag till och med ser fram emot att flyttpacka, det känns helt plötsligt jätte roligt.! Ni vet den där känslan man får i kroppen när man ska göra något riktigt kul!? Den känslan börjar sprida sej i mej och helt plötsligt kan jag inte ligga stilla och läsa en enda sekund till.
Jag hoppar upp, lägger täcket över boken(det jag inte ser finns inte), stänger av skuldkänslorna och börjar packa.
Vad i helvete är det för fel på mej!? Jag hatar ju att packa, mer än jag hatar något annat.
Vars fanken har disciplinen tagit vägen? Den kanske ligger och dammar under sängen.
Ush. Inte okej. Känns som att jag har en lång natt framför mej.

Flytt på söndag. Jisses. Vet inte om det riktigt om det sjunkit in än. Om en vecka bor jag inte i Möllan längre. Känns... underligt. Om en vecka bor jag själv för första gången i mitt liv. Hur ska detta gå?
Nu kanske jag måste lära mej laga mat... på riktigt..... köttbullar är ju gott.

...trött

Dagen som går i träningsvärkens och trötthetens tecken.
Varför kan man fråga sej.
I fredags var jag i Majorna och köpte mej tre stycken äppellådor. Så långt så bra. Problemet blev att forsla hem dem. Väl hemma var mina biceps två stora klumparaav mjölksyra och jag skakade okontrollerat. Därav en jävla träningsvärk både igår och idag.
Körde sedan ett sjujäkla knäböjspass igår så idag kan jag nästan inte gå.
Var och hälsade på Lars igår. Tog mej inte hem. Vi såg en massa film, tjötade och.. ja.
Helt plötsligt var klockan väldigt sent och min buss hade slutat gå. Tanken på att ta mej ner till stan för att åka spårvagn därifrån kändes långt ifrån tilltalande.
Så jag gjorde det ända kloka och stannade. Låg i soffan och hade en förträffligt trevlig natt.
Sen på morgonen tog jag en tidig buss hem. NU ska jag sova tänker jag när jag går innanför dörren.
Men nämen titta, där ligger ju mitt än oladga pussel... kanske ska göra klart det. Dumt tänkt.
Jag är trött. Jag gör ont.
Och jag har så mycket tankar som flyger runt i min skalle att jag inte riktigt vet var jag ska ta vägen.
Helt plötsligt var de tre. Vad fan är det som händer!?

Välkommen tillbaka

Då var jag tillbaka. Efter lite sommarlov, lite charter och lite allmän håglöshet vilket har visat sej i noll motivation eller ork att skriva blogg över huvud taget. Lite så.

Men nu är jag här. Sitter med datorn i knät, med snusen under läppen och massa motivation till att skriva. Nästan lite för mycket för nu kan jag inte riktigt bestämma mej för vad, av allt som jag gått och bärt på den senaste tiden, jag ska välja att ta upp.

Justin Bieber(heter han så?) måste jag helt klart behandla. Har gått och irriterat mej på honom i en halv evighet nu. Skriver jag några rader om det så kanske jag helt enkelt kan återgå till det underbara tillstånd jag befann mej i innan jag ens visste vem han var.
Första gången jag såg honom var i en reklam för ansiktsvård, be "pro-active" bla bla. Tyckte med ens ganska illa om honom. När jag senare kom att förstå att han är den nya superstjärnan som alla små tjejer är helt besatta av tyckte jag än mer illa om honom. Allt pga av den där reklamen.
Pro-active. Varför menar då Justin Bieber att man ska använda pro-active. JO, för att finnar är ju så jäkla ocoolt. Och pro-active är såklart lösningen. Nej. Stopp. För det första vill jag klargöra att jag fattar syftet med att använda någon som Bieber för att föra fram denna produkt. Vilken finnig liten jänta kommer inte vilja använda pro-active? Justin säger ju att det funkar, han säger ju, dessutom, inte rent ut men ändå, att det inte är riktigt ok att ha finnar. Och absolut, det kan funka. Finnar kan uppstå om man inte tvättar ansiktet ordenligt. Under nätterna rengör porerna i huden sej själva, är porerna tilltäppta kan talgen inte komma ut naturligt och det kan leda till inflamation och finnar. För dessa, lyckligt lottade människor, är säker pro-active ett jättebra alternativ då det ger en ordentligt rengörning av huden.
MEN, för många är förekomsten av finnar hormoniellt. Det kan handla om hormoner som gör att man får en överproduktion av talg. Detta fenomen biter inte fina rengöringsprodukter på. Det är medicinskt. Därför blir jag arg när Justin säger att finnar är ocoolt! Så onödigt. Snacka om att spä på alla de där tankarna som man som finnig går och oroar sej för. Syns det att jag har finnar nu? Tycker andra att jag är äcklig.... Ja, säger Justin. Äckel-Justin.
(jag inser till mitt fullo att Justin förmodligen fått något manus att läsa efter... men jag gillar honom fortfarande inte).

Flyttar nästa söndag.

Han hörde av sej. Fick nästa hjärtstopp. Men mest av förvåning inte av... något annat som man annars kan tänkas få hjärtstopp av.