första dagen

Har gjort första dagen på mitt nya jobb idag. Just nu är jag väldans trött men glad. Det känns som att det här kommer bli riktigt bra.

Går bredvid denna vecka på de olika passen jag kommer jobba för att få lite koll på vad det innebär och vad som förväntas av en.
Idag har jag gått ett dagspass, imorgon ska jag gå natt och på fredag ska jag dygna. Sen nästa vecka går jag in på schema och då kör det igång riktigt på riktigt.

Eftersom jag ska göra natten imorgon ska jag försöka att hålla mig vaken lite längre i natt (vilket aldrig brukar vara något större problem) och sova lite längre imorgon. 

Ja. Vad ska en säga. Det känns så himla gott att få komma igång och göra något. Och jag gillar schemat även fast det innebär att jag vissa veckor jobbar uppemot 50h och andra bara 16h. Det passar mig sjukt bra med tanke på var jag befinner mig i livet.

Melker kanske inte kommer vara så nöjd över de tillfällen jag dygnar men det löser sig nog. Märker jag att han blir stressad över det ska jag se om det finns någon granne i korridoren som kan tänka sig att titta till honom lite under de dagarna jag dygnar (är bara 2 dagar under en fem veckors period). 

my imaginary boyfriend

Varför har ingen någonsin talat om för mig hur lätt det är att göra en fiskbensfläta? Va!?

Var med om något riktigt obehagligt i natt. Kunde inte sova, var inte ett dugg trött. Låg i sängen och tittade på tv och inväntade John Blund. Efter en stund blir jag kissnödig, hoppar ur sängen och går mot toaletten. När jag kommer fram till toalettdörren svartnar det för ögonen på mig, sådär som det kan göra ibland. Oftast innebär det ingen större fara. Det blir svart och jag brukar få stå lite på huk en stund och sen blir det bättre.
Men i natt. Fy fasen alltså. Det svartnar, mina knän börjar skaka som två maracas och mina ben viker sig under mig och jag ramlar framåt.. Jag lyckas ta emot mig med händerna men slår hakan i toalettsitsen och biter mig själv i munnen. Sitter på huk, lite kallsvettig några minuter innan det börjar kännas bättre.
Läskigt ändå.

Idag har jag varit oooootroligt segstartad. Förmodligen för att jag inte somnade förrän efter fem någon gång. Melker har vid upprepade tillfällen försökt skrika mig ur sängen.. utan framgång. Han dör knappast av att få mat nån timme senare... så han fick gott vänta. Drömde att jag var på solsemester och träffade Kit Harington (Jon Snow)  på en sandstrand. Vi blev kära men när jag försökte förklara för mina vänner så trodde de alla att jag hade blivit psykotisk och hittat på allt. Till slut började jag själv tro att jag hade hittat på allt.... och det blev väldigt rörigt och ledsamt i slutet innan jag vaknade. Efter den drömmen bestämde jag mig för att det var dags att kliva upp.

cellprovsförhör, kattpromenad och rökning

Idag har jag varit på cellprovtagning. Fast det kändes mer som ett förhör.. ett förhör med byxor och trosor av sittandes i en märklig stol medan en får en kall grej inkörd i hallongrottan. Jag kan åtminstone glädja mig åt att jag, om det varit ett  faktiskt förhör, hade fått alla rätt. Barnmorskan menade att många som kommer på cellprovning inte ens vet vad det är till för, så jag antar att det var därför hon förhörde mig. Såg jag så ovetande ut? Jag ska väl erkänna att jag kanske såg lite nyvaken ut med håret som spretade åt olika håll men annars såg jag väl inte mer tappad bakom vagnen än vanligt.... nåväl.

När jag kom hem gick jag ut med Melker. Han ser onekligen ut som en katt men beter sig mer som en hund/apa/papegoja. Han har på senare tiden fått vanan av att använda mig som klätterträd (som en apa). Han sätter sig på min axel och jamar (som en papegoja.. en jamande papegoja). Han kräver flera promenader om dagen och gillar att leka tafatt (som en hund). Ofta är det inte jätte roligt att gå på promenad med honom. Ibland får vi till ett riktigt bra flyt och till och med jag får gå av mig lite energi men allt som oftast hamnar vi i nåt snår (för att han sett någon fågel han vill jaga) eller så fastnar vid någon grästuva som han vill sitta och smaska på. Ibland händer det att vi springer.. eller ja, Melker springer och jag har inte så mycket annat val än att antingen hänga på eller strypa honom.
På den senaste tiden har vi börjat jaga humlor. De är lite lättare att jaga än fåglar. Fåglar blir lätt lite misstänksamma när det kommer en katt med en människa på släptåg. Det går inte riktigt att smyga sig på dem, även fast Melker verkligen försöker. När jag får jobb och första lönen ska jag köpa ett sånt där riktigt koppel som ger honom lite mer frihet i sitt fågeljagande.

Sen har jag städat, diskat och vikt tvätt. Efter det kokade jag kaffe och gick ut och satte mig i solen. Hade först tänkt strunta i det eftersom det blåser så förbaskat mycket. Men under promenaden med Melker hittade jag ett ställe i lä så dit styrde jag min kosa med femte boken  i serien Sagan om is och eld. Förutom att jag nästan blev träffad av en oaskad cigg som någon kastade ut från en balkong (hur dum i huvudet får en vara egentligen??) så var det ett rätt trevligt solställe.

Jag hatar inte rökare.. men jag hatar verkligen rökning. Sjukt otrevligt är det. Förra veckan stod jag och väntade på en spårvagn och så kommer en person och ställer sig bredvid mig och tänder, ganska omgående, en cigg. Jag står där och får all rök rakt i ansiktet.. och visst jag kan flytta på mig men det var fanimej jag som stod där först!! Jag vet inte om det är åldern men jag har uppenbarligen blivit överkänslig mot cigarettrök och börjar alltid hosta av den. Känner mig alltid lite tyken när jag börjar hosta eftersom jag tänker att personen som röker kanske tror att jag står där och låtsashostar eftersom jag vill att hen ska fatta piken och flytta på sig.... vilket jag iofs vill men det är inte därför jag hostar. Hade jag haft lite stake hade jag ju bara kunnat be personen blåsa sin rök åt nåt annat håll eller flytta på sig... men det har jag ju inte. Till slut gav jag hur som helst upp och bestämde mig för att gå till nästa hållplats.. bättre det än att stå där och dra in den där skiten i mina lungor.

Nu ska de dra in min snus också (snusning är mer ok än rökning... fast vi snusare borde bli mer noggranna med att inte slänga våra snus överallt, det är inte alls trevligt.. det finns trots allt soptunnor ungefär överallt.. nåväl). Min underbara catch pure mint kommer att utgå nu i april!!! Jag har varit en trogen köpare under 4 år men nu är det över.. fy vad ledsamt det är.

bästa mysbyxorna

Finns det nåt bättre än att komma hem efter en lång dag, tvätta ansiktet, ta av sig jeansen och dra på sig mysbyxorna? Det är fasen svårslaget. Mina jeans är så tighta att jag får blåmärken på höftbenet (spina iliaca anterior superior - för att vara exakt) så det är ofantligt skönt att ta av dem. Tighta jeans alltså, de ger mig den där känslan av att allt liksom är på plats, att jag liksom är fast. Inga dallriga lår eller någon hängig röv. Fast än den känslan är väldigt trevligt och får mig att känna mig lite fin så slår det inte känslan av den totala frihet som jag upplever när jag tar  på mig mina mysbyxor. Det är som att dyka ner i en tempererad pool där temperaturen i vattnet och i min kropp är densamma..så där så det känns som att kroppen är en del av vattnet. Helt sjukt magisk känsla.

Arbetsintervjun gick bra.
Mötet på socs gick bra.
Solen har strålat och vi har haft årets kanske varmaste och goaste dag. Folk på stan tog av sig sina jackor, flockades runt kanalen, åt glass och lunchade i gräset.  Mmmmm. En försmak av sommaren!

Är så trött, både i kroppen och i knoppen!

Sleep tight

Jag bodde i sthlm en gång.. för länge sen

Läste min egen blogg idag, eller ja, läste första halvåret 2011.
Jag bodde i sthlm på den tiden, var jätte super duper mega blond och sov inte om nätterna.
Jag hade ett kk som jag tyckte om även fast han var märkligt besatt av Arsenal och ganska skränig av sig. Vi brukade prata mycket och jag brukade klia honom på ryggen. Han brukade också ligga med väldigt många andra tjejer så en kan ju säga att det var mitt eget fel att jag fick klamydia. Inte så eftertänksam på den tiden kanske... hehe.

Jag bodde med min bror som, i sanningens namn, bodde mer hos sin flickvän än i våran gemensamma lägenhet. En gång ringde jag honom och grät för jag trodde jag höll på dö av en hjärntumör. Jag var väldigt rädd på den tiden, rädd för att dö ensam. Det är jag nog fortfarande. Som singel som bor ensam i en stad som inte är ens hemstad är det nog rätt vettigt att vara rädd för att dö ensam. Då som nu undrar jag hur lång tid det skulle ta för folk att märka att jag var död. Då hade jag ingen katt så jag behövde åtminstone inte oroa mig för att jag skulle dö och katten skulle börja äta på mig.
Jag var så rädd för att vara ensam.. och ensam var just vad jag var. Förutom Anna, Thom och mitt kk hade jag inte en endaste vän.

Jag var även mycket roligare på den tiden! Ironiskt, lättsam och världens största gnällspik (på ett roligt sätt). Jag undrar om det är socionomutbildningen eller livet i allmänhet som gjort mig tråkigare? Nu när saker och ting börjat falla på plats kan jag ju helt plötsligt inte driva om hur patetisk jag är längre... förutom ett område då möjligen - kääärleken.
Wohooo. På den fronten är jag ungefär lika patetiskt obevandrad som tidigare. Att säga på ett ungefär är ett tappert försök att få det att låta som om jag faktiskt gjort vissa framsteg.. men det stämmer inte. Jag har ännu inte lyckats uppleva kärlek. Jag har däremot lyckats tycka om en person.. som såklart inte var rätt person.

En av de bästa sakerna med stlhm var våra köksstolar. De var så förbaskat sköna. Sådär sköna så att jag riktigt såg fram emot att sitta och plugga vid köksbordet. Köksbordet var runt också.. jag gillar runda bord. Fönstret vette ut mot gatan så jag kunde sitta och titta på folk som kom och gick från tunnelbanestationen.

Ibland tog jag en promenad till Nacka reservatet och gick omkring där. Det låg väldigt nära.
När jag stod på löpbandet eller satt på träningscykeln på gymmet såg jag globen. Den var också nära.. 10 minuters promenad bort. Jag var så taggad på att gå dit och se SM-finalen i innebandy... det året flyttade de den (SM-finalen alltså, inte globen) till Malmö. Vilket nedköp.

När jag flyttade från sthlm trodde jag att jag bara skulle göra ett litet depåstopp hemma i byn och sedan flytta ner igen så snart jag fixat en bostad. Istället hamnade jag i Göteborg.

Idag är jag blond (-ish), rädd för att dö ensam och fortfarande hopplöst talanglös när det gäller kärlek. Där slutar likheterna mellan Diana 2011 och Diana 2015.
Jag är inte lika rolig längre, jag pluggar inte vid köksbordet och tittar inte lika mycket på innebandy. Dessutom är jag mycket gladare idag än jag var för fyra år sedan. Gladare, lugnare, och mer..... grounded (ibland är svenska ett svårt språk)

Over and out

blandade känslor

Först tänker jag berätta att min perkolator numer gör skapligt kaffe. Till och med så pass att jag vill dricka flera koppar om dagen. Synd att kaffe ska vara så dyrt bara...

Imorgon är det en stor dag. Jag ska på arbetsintervju på förmiddagen och sen på eftermiddagen ska jag till socs. WOHO. Massa papper som jag måste fixa och skriva ut till dess och jag har ännu inte riktigt kommit på hur jag ska fixa det. Blir förmodligen så att jag går till stadsbiblioteket och kollar om de kan hjälpa mig där... hade först tänkt gå till universitetsbiblioteket och dra ut allt via usb men bankuppgifter och sådant kan en uppenbarligen inte skriva ut på annat sätt än direkt från hemsidan... så där gick den planen i stöpet. Hur som helst, efter min intervju imorgon ska jag flänga runt och försöka få tag i och skriva ut och kopiera alla papper jag behöver för att kunna få hjälp med mina utgifter i slutet av denna månad. Har ingen vidare stor lust att gå dit.. för ungefär en halvtimme sedan satt jag och funderade på om jag skulle boka om för att kunna skjuta upp det hela lite längre... i väntan på att det ska börja regna pengar från himlen.... eller nåt sånt.

Om socialsekreteraren jag möter imorgon är lika tyken och otrevlig som den jag pratade med över telefon kommer jag börja gråta. Jag kanske ska ta med min kandidatuppsats om attityder och värderingar mot arbetslösa försörjningsstödstagare och läsa upp den för henne?
Okej. Det är mitt fel att jag är arbetslös men det är ju inte för att jag är en dålig människa och jag behöver verkligen ingen taskig myndighetsperson som säger åt mig att jag ska söka städjobb. För faaan. Inte ok. Förlåt för att jag är dålig på att skriva cv och personligt brev och inte har några andra erfarenheter av det sociala arbetet än mina studier.. förlåt för att arbetsgivarna kanske väljer bort mig till förmån för någon annan. Gaaaah.
Jag blir så less... att nån jag inte ens känner och som jag pratar med i bara några minuter ska få mig att känna mig helt jävla värdelös. Det kanske säger mer om mig än om henne iofs. Blah.

Nu ska jag gå och lägga in en ny tvätt och sen ska jag söka lite fler jobb.