Läste min egen blogg idag, eller ja, läste första halvåret 2011.
Jag bodde i sthlm på den tiden, var jätte super duper mega blond och sov inte om nätterna.
Jag hade ett kk som jag tyckte om även fast han var märkligt besatt av Arsenal och ganska skränig av sig. Vi brukade prata mycket och jag brukade klia honom på ryggen. Han brukade också ligga med väldigt många andra tjejer så en kan ju säga att det var mitt eget fel att jag fick klamydia. Inte så eftertänksam på den tiden kanske... hehe.
Jag bodde med min bror som, i sanningens namn, bodde mer hos sin flickvän än i våran gemensamma lägenhet. En gång ringde jag honom och grät för jag trodde jag höll på dö av en hjärntumör. Jag var väldigt rädd på den tiden, rädd för att dö ensam. Det är jag nog fortfarande. Som singel som bor ensam i en stad som inte är ens hemstad är det nog rätt vettigt att vara rädd för att dö ensam. Då som nu undrar jag hur lång tid det skulle ta för folk att märka att jag var död. Då hade jag ingen katt så jag behövde åtminstone inte oroa mig för att jag skulle dö och katten skulle börja äta på mig.
Jag var så rädd för att vara ensam.. och ensam var just vad jag var. Förutom Anna, Thom och mitt kk hade jag inte en endaste vän.
Jag var även mycket roligare på den tiden! Ironiskt, lättsam och världens största gnällspik (på ett roligt sätt). Jag undrar om det är socionomutbildningen eller livet i allmänhet som gjort mig tråkigare? Nu när saker och ting börjat falla på plats kan jag ju helt plötsligt inte driva om hur patetisk jag är längre... förutom ett område då möjligen - kääärleken.
Wohooo. På den fronten är jag ungefär lika patetiskt obevandrad som tidigare. Att säga på ett ungefär är ett tappert försök att få det att låta som om jag faktiskt gjort vissa framsteg.. men det stämmer inte. Jag har ännu inte lyckats uppleva kärlek. Jag har däremot lyckats tycka om en person.. som såklart inte var rätt person.
En av de bästa sakerna med stlhm var våra köksstolar. De var så förbaskat sköna. Sådär sköna så att jag riktigt såg fram emot att sitta och plugga vid köksbordet. Köksbordet var runt också.. jag gillar runda bord. Fönstret vette ut mot gatan så jag kunde sitta och titta på folk som kom och gick från tunnelbanestationen.
Ibland tog jag en promenad till Nacka reservatet och gick omkring där. Det låg väldigt nära.
När jag stod på löpbandet eller satt på träningscykeln på gymmet såg jag globen. Den var också nära.. 10 minuters promenad bort. Jag var så taggad på att gå dit och se SM-finalen i innebandy... det året flyttade de den (SM-finalen alltså, inte globen) till Malmö. Vilket nedköp.
När jag flyttade från sthlm trodde jag att jag bara skulle göra ett litet depåstopp hemma i byn och sedan flytta ner igen så snart jag fixat en bostad. Istället hamnade jag i Göteborg.
Idag är jag blond (-ish), rädd för att dö ensam och fortfarande hopplöst talanglös när det gäller kärlek. Där slutar likheterna mellan Diana 2011 och Diana 2015.
Jag är inte lika rolig längre, jag pluggar inte vid köksbordet och tittar inte lika mycket på innebandy. Dessutom är jag mycket gladare idag än jag var för fyra år sedan. Gladare, lugnare, och mer..... grounded (ibland är svenska ett svårt språk)
Over and out
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar