ett monster är jag

Vilken helg. Har varit så glad över att ha mina kära vänner här..
Samtidigt har det varit en sjukt tung helg i mitt huvud. Bröt ihop först på dagen när det var dags att gå på stan. Solen sken, så starkt ljus och jag kände mej ungefär fulast i hela världen.
Så efter att ha gråtit och blivit ompysslad av elli och bella stannade jag hemma medan de drog iväg på en shoppingrunda.
Satt hemma och var småledsen hela dagen.. Ledsen över hur risigt livet känns.. och ledsen över det faktum att jag inte kunde vara stark nog att bara skita i hur ful jag kände mej och ändå följa med dem på stan.
Sen blev det kväll och det var dags för fest. Förfesten kändes ändå helt okej. Jag tänkte inte så mycket på mitt utseende. Men så var det ju bara folk jag känner väl på festen också så då blir det inte riktigt samma grej.
Sen... utgång.. Direkt vi kom ut så var det som om någon tryckt på en knapp och..... helt plötsligt var jag tillbaka i alla hemska tankar. Jag kände mej så fel.. så ful och så obekväm. Försökte hålla fokus och ha kul med mina vänner men mest av allt ville jag inte synas.
Tack och lov blev det en väldigt kortlivad utgång och jag slapp bli partypoopern som ville gå hem tidigt.
Väl hemma fick jag dagens andra breakdown. Micke hade märkt att jag betett mej "annorlunda" ute och frågade vad som var fel. Vad än för spärr jag normalt sett brukar ha inför att berätta om hur jag känner för andra.... så fanns den inte där natten mot lördagen.
Fanåh.
Det gör mej så irriterad i efterhand. Att jag inte kunde dölja hur jävligt allt kändes... för jag hatar det. Jag hatar när folk får se den där sidan..... den ledsna Diana... den Diana som jag är när jag är ensam, när ingen annan ser. Den Diana som hatar livet, sej själv....
Fan fan fan.
Jag hatar att visa det för andra för jag tänker att de ska börja se mej annorlunda efter det....
Se mej som den svaga människan som jag desperat försöker ge sken av att inte vara....

Inget av det här låter vettigt.. jag vet.
Det spelar ingen roll hur mycket jag gråter....... tårarna förändrar inte ett skit.

Och jag önskar så att jag kunde tro er... när ni säger att jag är söt..... men
Det finns inte.
Hon finns inte.
Den söta Diana är en bluff.

Urk.
Jag är så less.
Så less på att vara ledsen.
På att hata mitt egen ansikte.
På rädslan över att det alltid kommer vara såhär.
Att jag alltid kommer vara ful.. bitter... och ensam.
För.... ingen kan älska ett monster.
Och ett monster... det är jag.