sjuk, ensam och rädd

Vilken hemsk start på veckan det blev.
På måndagkväll fick jag plötsligt lite ont i huvudet. Låg och tittade på innebandyn och tänkte väl inte så mycket på det. När så matchen var slut tänkte jag gå och ta en alvedon.
När jag ställer mej upp exploderar plötsligt en smärta ut från bakom ögat och upp i tinningen. Jag ramlar ihop på knä och kryper upp i soffan.
Väl i liggande ställning lugnar det ner sej men direkt jag ställer mej upp kommer samma exploderande smärta tillbaka.
Ligger kvar i soffan och somnar till slut.

Tisdag morgon.
Direkt jag lyfter huvudet från kudden blixtrar det till i tinningen. Ligger helt däckad hela dagen och försöker vid upprepande tillfällen ta mej upp men varje gång blir den sprängande smärtan för mycket. Känns som att ögat ska ploppa ur skallen på mej..
Tar det ganska lugnt hela dagen men sen på kvällen blir jag helt plötsligt väldigt rädd. Tänk om jag fått någon slags hjärnblödning... tänk om jag dör nu.. tänk om jag dör nu, helt ensam!
Börjar gråta hysteriskt... Pratade om det bara för några dagar sedan, det vore ju så jävla typiskt om jag ska dö nu, helt jävla ensam. Ringer storgråtade och smått panikslagen till Thom och hulkar fram:
"Tho-ho-ho-m, du.. må-må-må-ste ko-o-o-omma.. he-he-heeem."
Allt jag kunde tänka var att jag inte ville dö ensam. Vad som helst, utom det.
Sen ringde jag pappa och lät honom lugna ner mej. Senast var det ändtarmscancer, nu var det hjärnblödning ev en hjärntumör. Han lyckades, som vanligt, få mej att tänka lite mer rationellt och när vi väl pratat klart grät jag inte längre hysteriskt.. visst jag grät.. men det var mer kontrollerat än tidigare.
När Thom väl dök upp kändes det som om en stor lättnad. Nu var jag inte längre ensam och rädd utan hade min kära bror hos mej. Om jag dör nu så är han åtminstone här med mej.

Idag har det varit mycket bättre. Haft lite ont under dagen men här under kvällen har huvudvärken gått över helt. Det var sannerligen på tiden. Konstig huvudvärk.. aldrig varit med om något liknande. Fy farao så läskigt... och hypokondrisk som jag är så blev det ju genast ännu värre. Mon Dieu. Så, nya tag från och med imorgon. Träna och vara glad. Ja. Och på fredag kommer Elli. Fab.