det är mitt liv

Den här huvudvärken håller på att göra mej tokig. Andra "anfallet" slog till igår efteriddag. Två stycken på en vecka nu och båda har hållit i sej längre än ett dygn.
Försökt att ta mej upp vid flertalet gånger idag men huvudet har sprängt så hemskt när jag ställt mej att jag varit tvungen att lägga mej igen.
Merde.
Fortsätter det såhär måste jag ju söka upp läkare... vill inte.

Elli har varit här i helgen.. och Rikard. Ellis nya ragg(jag använder ordet ragg i brist på annat). En sundsvallsbo som numer bor och jobbar i Malmö. Jävla trevlig prick. :) Så, helgen har, om vi räknar bort ett visst vemod, varit väldigt trevlig.

Jag vet inte. Det är så mycket dåliga tankar som virvlar runt uppe i min skalle just nu. Kanske därför jag har sådan huvudvärk. :P
Skämt o sido. Jag vet varken in eller ut längre. Jag bara sitter här i lägenheten och försöker att stänga av allt det där som ständigt maler.
Jag skriver om det här, för att det är det enda sättet jag vet. Jag.. jag kan inte prata om det. Jag vet att ni finns här för mej(ni vet vilka ni är) men jag kan helt enkelt inte lägga det på er. Jag vill inte vara den människan.
Jag förstår er när ni säger att det är svårt att tro att den Diana ni träffar och umgås med är samma Diana som skriver om hur ledsen hon är på den här bloggen.
Jag vet. Jag är två. Glada, trevliga(smått knasiga) Diana när jag är med andra.. och ledsna, deprimerade, avstängda Diana när jag är med mej själv.
Jag vill gärna tro att jag är mer i mitt rätta element när jag är glad... vill gärna tro och så är det förmodligen också. Men jag ska inte sticka under stolen med att jag alltid har det där andra med mej. Det finns alltid närvarande. Och även när jag skrattar och flamsar så finns det i mitt bakhuvud. Tankarna om hur jag ser ut.... tankarna om hur ful jag är. Tankarna om att jag aldrig kommer bli lycklig.. älskad.. och bekväm med mej själv.

Det är inte ett liv som är värt att leva.. men det är mitt liv.
Mitt liv. Mitt enda liv.
Så jag måste väl.. helt enkelt.. fortsätta leva. Försöka. Hoppas.

Jag vet.. De senaste dagarnas inlägg har varit allt annat än roliga.
Men jag måste få ut det.
Så jag slipper tänka på det.
Så jag slipper gråta mej till sömns.
Så jag kan få lite ro.