fylletrattar, komplimanger och fiskkyssar

Jag verkar ha någon slags magnetisk kraft på fylletrattar.
I fredags när jag skulle till Anna satt jag mej längst bak på spårvagnen. Där finns fem säten och jag satt mej längst in mot ett fönster för att få vara lite ifred. En riktigt aspackad kille stiger på längre fram i vagnen och börjar vingla sej bakåt. Det sitter folk lite här och där men är ändå väldigt många lediga platser. Tror ni inte att han kommer och sätter sej ner bredvid mej.
Av 4 säten längs bak sätter han sej alltså på sätet brevid. Suck. Full som fan är han och självklart ska han börja prata med mej. Förstår knappt vad han säger. Men det framkommer att han tror att det är torsdag och att han är på väg hem. Han kan inte vara mer än 28 och fullkomligen stinker gammal fylla. Uäh. Han vinglar fram och tillbaka och kallsvetten rinner över hans ansikte. Spy inte på mej, spy inte på mej, SNÄLLA, spy inte på mej, är det enda jag kan tänka.
När han ska hoppa av lutar han sej över mej och viskar
"Ska du inte följa med mej!?"
Eh...näe.
I lördags när jag skulle till Alex och Markus, sådär klockan halvåtta på morgonen hoppar jag av 4an på korsvägen för att invänta 6an. Sätter mej på en bänk och väntar. Då kommer det en, ja, inte jättefull men förmodligen inte helt nykter karl strosandes på andra sidan vägen.
"Hej", skriker han på håll.
"Hej hej", svarar jag.
Detta tar han som en inbjudan och springer över vägen och gör mej sällskap. Som sagt så var han kanske inte sådär jättefull och ändå rätt trevlig. Han berättar att bankautomaten just svalt hans visakort. Och sen pratar han lite om att han ska på Liseberg och bla bla bla.
"Du var då en väldigt vacker tjej måste jag säga. Riktigt snygg", säger han och pussar mej på handen när min spårvagn kommer, "trevligt att träffas, sköt om dej".
Ja.. tack. Antar jag.
Måndag. Sätter mej på bussen hem från skolan. Ganska packat med folk men jag får ett eget säte. På sahlgrenska stiger det på ett riktigt fyllo. Han frågar om han kan sätta sej med mej.
Självklart. Sen börjar han tjöta. Om det ena och det andra. Inget hänger ihop med något och jag sitter och försöker vara så trevlig jag bara kan utan att egentligen förstå något alls av vad han säger. Efter ett tag plockar han fram sin mp3 och ska lyssna på musik. Tackar så mycket för att jag varit så vänligt som lyssnat på honom. Ja, det var ju snällt tänkte jag. Nu får jag kanske lite lugn och ro. Ack så fel. Han sätter igång musiken och börjar ganska snart sjunga med ganska högljutt. Känner hur hela bussen sitter och tittar på oss. Sen så börjar han prata med mej igen.. eller prata och prata, han har fortfarande musiken igång så han snarare skriker. Om att han varit så svartsjuk och jobbat på fabrik och att han varit så rädd att förlora henne.. men att allt är bra nu. Tipptopp. Jag bara sitter med ett stort leende på läpparna och känner: stackars människa. Och så blir jag lite arg på mej själv för att jag tänker så. När han äntligen går av och folk vänder sej om med medlidsamma blickar vet jag inte riktigt om jag ska skratta eller gråta.

Idag fick jag mej en riktigt fin komplimang av en äldre dement dam. Vi har varit med gruppen på en fältstudie på ett äldreboende. Vi gick en guidad tur på själva anläggningen och hamnade på avdelningen för dementa. I deras uppehålls rum satt en gammal dam som blev väldigt glad över att se oss. Hon ville att vi alla skulle komma fram och presentera oss för henne. Så det gjorde vi, en och en gick vi fram, tog henne i hand och presenterade oss.
När det var min tur lutade jag mej fram och sa;
"Hej, Diana heter jag."
"Men så fantastiskt vilka vackra ögon du har."
"Oj, jaha, tycker du det."
"Ja, verkligen vackra. Ser ni inte, vad vacker ögon hon har"
Jag brukar, normalt sett, ha väldigt svårt att ta åt mej av komplimanger. Men nu bara för att det var en gammal dement tant som sa det så kändes det så mycket mer geniunt.
När jag väl kom hem ställde jag mej i spegeln och tittade på mina ögon. Ser väl inte vad som skulle vara så vackert med dem, men det var ju kul att hon tyckte det.

Och ja, har ju varit på dejt i lördags också, med han wordfued-killen. Blev väldigt hastigt och lustigt. Han hörde av sej på lördagen och frågade vad jag hade på planer för kvällen. Svarade att jag bara skulle ta det lugnt och då frågade han om vi kanske skulle hitta på något och jag svarade ja.
Hade han frågat mej på fredagen om vi skulle hitta på något på lördagen hade jag med stor sannolikhet hittat på något ursäkt för att slippa. Men i och med att allt blev så väldigt impulsivt så hann jag inte ens tänka efter utan sa bara ja.
Så, for och hälsade på honom. Drack lite kaffe, snackade, såg film och myste lite. Har legat väldigt mycket i luften när vi snackat på wordfeud så det var väl inte så konstigt egentligen.
MEN JISSES vad besviken jag blev när det visade sej att han inte kunde kyssas. Nästan inte ens lite. Var som att kyssas med en fisk! Han bara öppnade munnen och sen....... ja, inte så mycket mer. Tungan hade han så långt in i käften att jag knappt nådde den. HAHAHA.
Efter första kyssen tänkte jag: nej fan... jag måste härifrån, det här går ju inte!
Men, eftersom han ändå var rätt sötsnygg och väldigt go så kändes det lite elakt att dissa honom bara för att han var lite kass på att kyssas. Så, jag tänkte, men fan Diana, det här ordnar vi. Vi lär honom. Det tog sitt lilla tag men till slut så blev det ändå rätt bra. Fick lura ut hans tunga lite och försöka få honom att förstå att det är svårt att bara pussas om han ska bara öppnar käften direkt man närmar sej. Jisses.
Nåväl. Han hörde av sej på söndagen. Varför vet jag helt ärligt inte för han skrev så jävla tråkigt att han likväl kunnat låta bli att höra av sej över huvud taget.
Visst, jag tror säkert att han är en sån där kille som jag skulle kunna börja tycka om men helt ärligt så orkar jag inte riktigt engagera mej. Så kommer vi ses igen? Nej. Det tror jag inte.
Skulle nog inte säga nej om han frågade men å andra sidan tror jag inte att han kommer göra det. Det var trevligt så länge det varade..... även fast han inte kunde kyssas. Lite närhet tänker jag ju inte säga nej till.. :P
Man måste ju trots allt prova på lite för att hitta mr right.
Tänk vad fint det hade vart om han bara kunde ploppa upp, här har du mej!
Åh, fint. Så slipper jag leta. Så slipper jag dejta... så slipper jag kyssa fler fiskar.
Så, om du känner på dej att det är du, tveka inte på att höra av dej.
Öuhm.
Näe. ska väl... göra nåt nu.. kanske.