något litet

Var nästan så att jag inte tog mej till skolan idag.
Every morning is a battle against the mirror.
Men imorse tog jag mej förbi spegeln och äcklet och ut till busshållsplatsen. Sen när jag väl stod där hände något. I samma stund som bussen kommer körandes vänds hela min mage ut och in.
På en och en halv sekund mår jag fruktansvärt illa, kallsvettas och känner mej alldeles yrslig.
Istället för att gå på bussen vacklar jag hemmåt och sätter mej på toaletten.
Efter 10 minuter mår jag sen mycket bättre. Skriver ett sms till Anna och förklarar vad som hänt och att jag blir sen men att vi ses i första pausen.
Sen måste jag vänta en kvart på att nästa buss ska komma.
Tankarna hinner i fatt mej och jag står en lång stund och stirrar på min egen spegelbild. Äckel, äckel. Kanske ska jag stanna hemma ändå. Lägga mej i sängen, dra täcket över huvudet och gråta lite för att sen bara inte finnas för några timmar.
Börjar ta av mej jackan i samma stund som jag får sms av Anna:
"Vilken tur att du inte hann ta dig på bussen då. Hoppas på att se dig sen."
Stannar upp. Drar på mej jackan igen och går bestämt ut och ställer mej vid busskuren.
Det lilla smset fungerade som en påminnelse för något som jag känt många gånger. De dagar det är jobbigt så kommer jag mej iväg för att jag vet att det finns folk i klassen som jag mer än gärna spenderar en dag tillsammans med i gott mod än att ligga i sängen och tycka synd om mej själv.
Så lite kan göra så mycket.

Nu ska jag bara försöka komma ur mitt vemod lite och ladda för helg.
Imorgon blir det kalas.

Träningsvärk hallå, hallå!