intresse, vilket jävla i-landsproblem

Sitter med Sofia på KTB och försöker fila på tentan. Börjar bli lite orolig faktiskt. Känns som om det gått lite för enkelt för mej. Är uppe i mina 2000 ord... men vetifan om det här är något att hänga i julgranen.
Urk, denna prestationsångest. Inte bra, inte ok. Men okej. Ska ta och skriva ut tentan nu innan vi drar iväg på sista kurstillfället i "sluta skjuta upp". Så kan jag sitta hemma och titta lite på den ikväll och försöka fatta vad det är jag skrivit. Kanske kan bli av med lite upprepningar och få in lite fler kopplingar till själva artikeln.
Murmeldjur vad jag inte gillar det här.
Planen är, i alla fall, att skriva klart den imorgon, så får den väl bli som den blir. Alltid samma visa när jag gör sånt här. Kan inte hjälpas att det känns som att jag är ute och cyklar.

Så. Alltså. Ja.Alltså, jag är lite bitter på mej själv. Faktiskt. Så mycket som skulle kunna hända om det inte var för att jag är så jävla fuck-up i min skalle. Har knutit så många nya kontaker sedan jag flyttat hit men jag orkar som inta ta tag i något. För att tala i klarspråk: jag orkar inte ge mej ut på dejtingscenen. Kanske inte så mycket orkar som vågar.... Livrädd kanske skulle vara ett beskrivande ord för hur jag upplever det här.
Duger jag? Duger jag inte?.. förmodligen inte så varför utsätta mej för det?
Den enda efter den andre som är intresserad av att "hitta på något" och det enda jag känner är...... gud så jobbigt.. jobbigt att försöka leva upp till någon slags förväntan om vem jag antas vara. Jobbigt att ta det från det trygga, att prata på nätet, ut till det verkliga livet. Här är jag, där är du. Hej hej.
Näe, fy fan.
Just nu har jag fullt upp med att gilla mej själv när jag är ensam. Hur fan ska jag då palla kraven som följer med att dejta? Hur ska jag orka leva upp till den person som jag, normalt sett, vet att jag kan vara. Just nu går det bara inte ihop. Mitt glada jag och mitt melankoliska jag har verkligen frontalkrockat... och jag står helt handfallen och vet varken in eller ut.
Kan det inte bara få bli jul så jag kan få åka hem och bryra ihop lite, så kanske jag orkar ta tag i det här med........ att dejta och...söka, när jag kommer tillbaka?
Men vem finns då kvar? Vem orkar vänta på någon som hela tiden kommer med ursäkter för att slippa ses?
Jag vet att jag inte skulle orka.
Murmel... nåväl. Vilket jävla i-landsproblem.