"lite otur"

Helgen är över Diana, kom in i matchen igen.
Sitter och förtränger att jag har skola att fixa med till imorgon. Måste göra en "observation" av ett barn och analysera det ur ett anknytningsteoretiskt perspektiv. Nån som har något barn över att låna ut till en fem minuters observation. Näe. Precis. Blir väl att hitta på något....
Olle visar ett tryggt anknytningsmönster till sin mamma då han vågar utforska med vetskapen om att mamma finns i närheten..... bra, jätte bra.

Imorgon blir det eventuellt lite "after school" på en pub just vid skolan. Får se hur pigg man är efter seminariet. Kanske vore lite gött att ta en öl och stensätta sej inför fredagens tentaresultat. Hjälp. Vill inte veta. Skittenta. Vill fortsätta att leva i förnekelse...som om jag aldrig ens skrivit den där tentan. Socialpolitik?.. näe, det har jag aldrig hört talas om.

Har halvbestämt ytterligare en bakkväll med snyggHenrik. Jajjemänsan. Kors i taket och allt det där. Semlor står på schemat. När var och hur är inte riktigt bestämt, men någon gång den här månaden är det väl tänkt. Tack, ja tack. Han är en förjäkla trevlig typ och inte är han tråkig att titta på för den delen heller.
Annars så fortsätter räkan att ringa och jag fortsätter att ignorera. Skjuta upp.
Nej Diana, NEJ, det är ett ord som är full ok att använda ibland. Om man känner för det. Måste blivit någon fel i min utveckling eftersom jag är helt okapabel till att säga nej.

Den här psykologikursen får en verkligen att börja rannsaka sej själv. Jag är ju helt uppfuckad... och kommer förmodligen fucka upp mina framtida barn också. Om jag väljer att inte skaffa barn så kommer det vara pga den här kursen. :P Näe, riktigt så illa är det inte. Jag är ju inte pajad pga min barndom.
Jag gick sönder inuti den 22 maj 2001 när jag slet sönder mitt korsband och hela min identitet gick förlorad. Sen gick det bara nedför efter det. Det är så underligt att tänka att en händelse kan påverka en så pass mycket. Än underligare blir det när man tänker tillbaka på den där dagen. Det var inte ens meningen att jag skulle spela den där fotbollsmatchen, jag blev inkallad i sista minut. Tänk om jag inte spelat.... hur hade livet då sett ut idag? Hade det spelat någon roll?.. hade jag ändå utvecklat BDD och fått 10 år av mitt liv förstörda?.
Jag vet inte vad som var värst. Att jag började hata mitt utseende eller det faktum att inget jag gjorde riktigt räckte till längre. Prestationsångest. Heela tiden. Även när jag kom tillbaka till innebandyn och hade en av de bästa säsongerna i hela mitt liv med länslaget, breddläger med u-landslaget så var jag inte längre samma Diana. Jag njöt inte av framgångarna, det ända jag kände var ångest över att jag inte var god nog. Pressen jag satt på mej själv krossade mej. Ringde och grät under breddlägret och ville att pappa skulle hämta mej. Spelade en match i den blågula tröjan och kunde inte tänka på annat än att jag ville att det skulle vara över.
Självförtroendet på plan var som bortblåst och glädjen fanns inte längre. Ändå kunde jag inte sluta för utanför planen var jag ju ingen alls. Sen rykte andra korsbandet och hela världen rasade samman. Jag var helt plötsligt ingen alls, bara värdelös och hemsk. Mina utseendefixerande tankar fick fritt spelrum och jag ägnade två år av mitt liv med att misshandla mitt egen ansikte. Jag kom tillbaka till innebandyn igen men den kom aldrig att bli vad den varit. Den var som ett missbruk. Jag klarade mej inte utan den samtidigt som den fick mej att må dåligt eftersom jag aldrig var bra nog.
Att jag höll på så pass länge ändå... jag fattar det inte... att jag inte bara slutade tidigare och gav mej själv tillfälle att bli någon utanför planen. Jag fattade det inte då. Såg det inte lika klart som jag ser det nu. Jisses.

Man ska inte tänka om. Tänk om jag inte spelade den där matchen. Tänk om jag slutat spela innebandy tidigare. Det gör mej inte gladare, snarare blir jag bara bitter när jag tänker på att det inte skulle behövt vara såhär. :/ så mycket tid som gått till spillo.
Jag kan inte se någon mening med det än. Någon mening med varför man ska behöva hata sitt liv och sej själv. Kanske är man bara dum om man försöker se en mening i allt. Ibland har man väl, som min lärare uttryckte det idag, lite otur. Ha. Ja... jävlar. Lite otur.

Såg "livet blir bättre" tidigare ikväll med Emma Igelström. Hög igenkänningsfaktor, därav detta inlägg. Ha förbiseende med mej. Vissa saker måste man bara få ur sej även fast det är sjukt trist att läsa om det.