från tisdagsmys till dåligt självförtroende

En gråmulen dag i sthlm. Javars, man är la van med gråa skyar. Jag bor ju, trots allt, i Göteborg. :P

Igår blev det tisdagsmys(helt ok att ha mys alla dagar, förutom fredagar... har ni för övrigt sett OLWs "nya" solos?... påminner ju inte alls om något annat snacks.. näedå, nyskapande, det gillar jag). Vi gjorde lite mat och vi drack lite öl och spelade kort. Jag vann.
I morse satt vi länge, länge och drack kaffe, käkade kakor och löste korsord. Om det inte är livskvalitet så vet jag inte vad. Sen åt vi frukost och spelade mer kort... jag förlorad. Helt fantastiskt dålig var jag. Spelade plump och jag fick hela, håll i dej nu, 11 poäng! Jajjemänsan.
Thom är på jobbet nu. Anna lagar möbler och jag har suttit lite med SOL-övningarna. Ush, jag har varit så sjukt slapp den här kursen att.... hur jag ska klara den här tentan vet i gudarna.

Jag har märkt att jag har en rätt cynisk bild av killar. Ofast när jag skriver om killar i bloggen så förlöjligar jag dem totalt genom att ge dem fåniga smeknamn och poängtera hur hjärndöda de är. Jag är inte elak, egentligen.
Jag tror det hela bottnar lite i mitt dåliga självförtroende.... och det faktum att det är lättare att vara jättekräsen än att bara acceptera nivån på killarna som jag faktiskt kan få.
För att försvara mitt killspe så måste jag ju ändå poängtera att de killar som jag hånat ändå varit delvis förtjänta av det. Har man inte vett nog att fatta en diss så är det rätt åt en....

Jag hatar killar. De är så förbannat... jobbiga. Aningen hör de av sej alldeles för ofta... eller så hör de inte av sej alls. Aldrig blir det rätt. Mörtar. Jag har suttit i en vecka nu och väntat på att "han" ska höra av sej. Inte ett ord. Nähä.. näe men då har jag väl kanske inbillat mej att vi kanske var lite nyfikna på varandra då. Det pågår en sorts dragkamp i min skalle mellan den delen av mej som säger "äh, vad fan trodde du, att du skulle vara god nog för honom, hahahaha, sluta nu" och den andra lite hoppfullar delen som säger "men diana, hör av dej själv".
En inte helt jämn dragkamp, hoppet finns ju alltid kvar men det är inte mycket att hänga i julgranen... för jag vet att jag inte är god nog. Men jag hatar att det är så!, tänkt att nån gång få känna, FAN, du ska fan vara lyckligt lottad att jag ens bryr mej. Jaha... och?
Precis. Det blir asfånigt.... ´han ska inte tro att man är någon, speciellt när man inte är det.
Jag har inte dålig självkänsla, även fast det kanske låter som så. Jag är väldigt medveten om vem jag är och jag gillar den jag är. Jag har dock inget storhetsvansinne... jag anser mej inte bättre än någon annan och det kanske är däri delar av problemet ligger. För... är man aldrig bättre än någon annan så är man alltid sämst.. och vem fan vill köpa ner sej.

Dåligt självförtroende.. Det är så himla osexigt.. Jag vet! Man har bara lust att kräkas på folk som håller på som jag gör nu. Bu-fucking-hu vad synd det är om dej då. Jag vet, tyck synd om mej.
Skämt o sido. Jag tycker synd om alla som lider av dåligt självförtroende och dålig självkänsla för det kan verkligen ställa till det i livet. Saker som man tycker om sej själv reflekteras över till att bli saker som man tror att andra tycker om en. Alla de hemska tankarna man bär projiceras över till omgivningen och det svarta man bär inombords står plötsligt som skrivet i blicken hos de man möter. Även fast man är medveten om att det är självskapat så kan man inte slå ifrån sej tanken på att det är något som är allmängiltigt.... självklart... absolut.
Tilliten krosas som en valnöt på julafton. Den finns inte längre. Inte till någon. Man sätter sej själv på en tron och anser sej ha rätt i att bedöma vad alla andra tänker. Allt kretsar kring mej. Ingen förankring i verkligheten.. bara luftslott byggda av självdestruktiva tankar.

Jag är ful

Jag hatar det ordet.

Jag hatar det ansiktet.

Jag hatar det håret.

men jag gillar mej.