pain is gain

Sen den 4 augusti har mitt knä varit elakt. Det har gjort ont, klickat, knäckt och låst sej.
Vissa dagar har det varit lite bättre men mest har det varit helt åt helvete sen dess.
Igår var jag på gymmet med några av ungdomarna på min praktikplats. Bestämde mej för att köra ett ordenligt jävla benpass (visa kidsen att man är stark va :P). Lastade på en massa vikter och körde även fast det gjorde så ont i knät att ögonen nästan tårades upp. Körde även några rehab-övningar.
På väg hem (ja, jag säger så nu, att jag kommer hem till jobbet, hehe) från gymmet var mina ben så trötta att mitt skadade knä (det knä som inte håller på att jävlas) gled och kläckte till... sådär läskigt som det gör när man har en korsbandskada, som om underbenet går åt ena hållet och lårbenet åt andra... hugga.
När jag gick och la mej igår kväll var jag orolig om jag ens skulle ta mej upp ur sängen idag. MEN!
Hör och häpna; idag har mitt knä varit helt smärtfritt, för första gången sen den där augustimorgonen.
Peppar, peppar ta i trä!

Imorgon har jag en rolig dag att se fram emot.
Först möte med vår familjeterapeut, sen bowling med en ungdom och till sist ska jag få vara med på ett möte med tolk. :D
Herre gud. Det här är fjärde veckan. Var fanken tar tiden vägen egentligen?