tid och otid

Tredje veckan på praktiken. Det går bra. Jag trivs och har bra folk runtom mej. Ska få börja ta lite egna delar av ärenden nu. Känns både nervöst, spännande och utmanande.
Än så länge känner jag mej lite vacklig... jag vet inte riktigt vem jag är, som socionom. Man har läst så mycket under 4 terminer och nu har vi chansen att komma ut och hitta oss själva lite i våra framtida yrkesroller. Jag vet inte exakt vad jag står för men jag känner att jag suger till mej mycket av mina medarbetare och lär mej nya saker, ser nya perspektiv varje dag. Det ska bli spännande och se vad som hänt om 20 veckor. Vem kommer jag då vara? Kommer jag ha landat lite mer i mitt framtida yrke? Det är en spännande tid nu.

Har sagt att jag ska börja dejta igen ett tag nu. Har försökt att ta tag i det.. men när det väl gäller så vill jag inte riktigt. Vill inte. Orkar inte. Försöker ändå. Svara på några mejl men när det blir snack om att ses skjuter jag upp att svara.
Jag har fortfarande någon slags idealiserande bild av hur jag ska träffa en kille och hur han ska vara.. Min idealiserande bild är så mycket bättre än verkligheten att jag på något sätt hellre håller fast vid den än att ge mej ut i det reella livet. GAAAAAH! Jag är så medveten om det men gör ändå inget å det. Jag bara drömmer vidare och missar livet.
BRÖL.
Terapi kanske.

Nu är hösten här. Löven har börjat falla från träden och bildar orange mattor på trottoarer och gräsmattor. Luften är kylig och kvällarna mörka. Regn. Regn. Regn. Stålgrå skyar. Människor som kurar ihop sej under sina paraplyn.
Hej hösten! Välkommen tillbaka.