en perkolators berättelse

Jag har blivit avkalkad ungefär 12 gånger (på ett ungefär). Vi hade alltid varit ett team. Hon laddade mig med underbart kaffe och jag fick göra det som jag är född till att göra. Som tack fick jag se henne le när hon tog den första, försiktiga klunken av den dryck jag skapat. Hon såg också alltid till att rengöra mig och hålla mig fin. En gång för över 3 år sedan glömde min ägare bort att rengöra mig innan hon åkte hem över jul. När hon kom tillbaka till Göteborg.. Mölndal om vi ska vara noga, ( nej, det är inte Göteborg, rent tekniskt) möttes hon av en stor mögelhärd som slagit läger inuti mig, hennes älskade perkolator.

Hon rengjorde mig vid upprepade tillfällen men trots all nit hon lade ner på att skrubba så rynkade hon på pannan när hon läppjade på kaffet jag producerade. Klagade inför sin sambo och sa att kaffet, onekligen, smakade mögel. Hon stoppade undan mig i ett skåp. Där bodde jag i över 8 månader innan det blev dags att flytta till Johanneberg. Då plockade hon fram mig och började dividera med sig själv över min framtid. Hon övervägde att kasta mig men till slut blev jag ändå nerpackad i en flyttkartong med övriga köksredskap. Väl i den nya lägenheten plockade hon upp mig ur flyttkartongen och stoppade in mig längst inne på översta hyllplanet. Ibland öppnade hon skåpdörren för att hämta något men jag var så högt uppe och långt in att jag inte kunde se henne... och hon kunde inte se mig, hon kanske inte ville se mig.

Hon fick en kaffepress och glömde allt eftersom att tiden gick bort mig där jag stod längst inne på min skåphylla.
Åren gick och det var åter dags att flytta. Eftersom hon glömt bort min existens blev hon överraskad när hon började städa ur skåpen och hittade mig, längst inne på översta hyllplanet bland en massa bröte och kartonger. Hon inspekterade mig grundligt och konstaterade att jag fortfarande luktade konstigt. Hon bestämde sig för att kasta mig. Hon skulle flytta till en lägenhet som var mycket liten och hade inget förvaringsutrymme för en oanvändbar, stinkande perkolator som jag.

"Du vet att du kan avkalka den va?"

Det visste hon inte.

Som ett mirakel från ovan överlevde jag ännu en flytt. Hon har använt mig cirka 5 gånger sen vi flyttade, om jag inte räknar med alla otaliga avkalkningar. Kaffet smakar fortfarande inte som det bör, hon rynkar fortfarande på nästan och dricker sällan mer än några klunkar. Jag kan inte klandra henne. En perkolator ska lukta härligt. Den ska sprida aromen av underbart mörkrostat kaffe i hela lägenheten. Jag sprider doften av upphettad metall.

På senaste tiden har hon försökt intala sig själv att jag behöver "skolas in". Att kanske den rätta smaken kommer om hon ger mig tid. Därför låter hon mig brygga kaffe varje dag så det blir lite ingrott och göttigt i mig. Sådär som i hennes mamma och pappas perkolator, som gör gott kaffe. Jag är glad att få göra det jag är född till att göra. Även fast hon inte uppskattar resultatet så mycket som hon brukade göra... för länge sedan.

Det är hennes fel att jag inte duger något till.
Trots att det kan göra mig bitter är jag ändå glad att hon inte gett upp hoppet om mig.