Det värsta med känslor.
Ju mer jag tycker om någon annan, ju sämre tycker jag om mej själv.
När jag börjar tycka väldigt bra om någon så går det upp för mej, helt plötsligt, att jag ju gärna vill att denna någon ska tycka väldigt bra om mej också.
Och det är i samband med denna insikt som det slår till, hårt, det oexisterande självförtroendet och den dåliga självuppfattningen. Vad är bra med mej? Eller, vad är så pass bra med mej att det skulle kunna, genuint, intressera någon?
Visst jag är en störtskön tjej. Jag är rolig, jag är fånig, knasig, dum i huvudet.... och för det får ni älska mej.
Men resten. Skalet.
Det är som att jag inte kan låta någon älska det... eller som att jag inte ens kan komma på tanken att någon faktiskt skulle kunna tycka om det.
Jag vet inte när jag bestämde för mej själv att aldrig känna kärlek.
Hur välmotiverat det valet än var kan det inte hjälpas att jag undrar hur mitt liv sett ut idag om jag inte tagit den vägen.
Det gjorde lite ont i mej här om dagen när jag insåg att jag aldrig varit kär. På riktigt. Visst jag tyckt om killar. Några 2 har jag tyckt om väääldigt mycket... men kär. Nej. Aldrig.
Jag vill kunna. Jag vill verkligen... men det känns helt jävla omöjligt. Som ett maratonlopp iförd cementskor och med en pyramid på ryggen.
Jag vet. Jag tycker synd om mej själv idag.
Det måste man få göra, ibland.(ibland kan också vara ofta.. ibland).
Plus i kanten till mej dock då jag faktiskt tagit tag i att ringa till en läkare för att försöka få Diane utskrivet. Nu ska de jävla hormonerna väck!!!
Nu ska jag torka mina patetiska tårar och dricka upp min svalnande kaffe.
Ha en trevlig dag
precis vad jag själv tänker på, varför ska det vara så svårt att hitta nån och bli kär men frågan är ju att man vill för mycket och tänker för mkt på det för att det ska hända nåt?
SvaraRaderaja.. man är ju tjej. svårt att inte tänka ;)
SvaraRadera