För jag blir så dum av dig

Nåt fel är det på mej.
Kärlekskrank, tror jag det kallas.
Nej, oroa er inte, har inte valt ut någon stackare att ösa mina förträngda romantiska känslor emot, nej.
Jag är bara inne i en sån där period där något inne i mej skriker efter kärlek, närhet, ömhet... vill ha, vill ha, vill ha.
Ser kärlek överallt... och känner mej utlämnad.
Förut har jag aldrig riktigt tänkt över hur viktigt det är. Att ha någon att älska, att bli älskad.
Men sedan mina syskon(framförallt) och vänner börjat stadga sej har det där tomrummet i mitt liv blivit mer och mer uppenbart för mej.
Önskar att jag skulle våga känna. Våga kasta mej ut för stupet. Våga förlora för att kunna vinna. Men mina emotionella spärrar tycks mej alldeles för stora.
Det är så sjukt.
Mitt huvud, mitt jag, säger mej en sak: jag känner aldrig!
Medans min kropp reagerar på ett helt annat sätt... för min kropp känner något. Det kittlar i magen och det dunkar nervöst i halsen på mej, precis som om hjärtat satt sej där.
Kär i kärleken.
And where does that leave me?
Med ingenting.

Gud vad jag är rädd för att vara ensam hela livet. :/

Nej. Fan. Ruska på skallen nu fröken Hörnström.
Nu är det dags för sista och första utgången i Umeå innan jag vänder kosan åter till stockholm. Ikväll kör vi.

So long