love hurts

Fan.
Det verkar inte bättre än att den där killen jag dejtade inte har vett nog till att inte höra av sej mer.
Jag sa ifs.. före dejten, att jag ändå ville att han skulle höra av sej igen. Men det var ju för att jag är dum i huvudet och vill att killarna ska höra av sej även fast jag inte vill ha dem.. bara för att det höjer mitt ego lite. Det är ju kul att känna sej eftertraktad... "kul" att veta att jag fortfarande kan lura människor att tro att jag faktiskt är något att ha.
Så jag blev ju lite glad när han hörde av sej igen.. mest för att jag tänkte:
"Yes. Så jävla dum är jag inte"..
Men sen kände jag bara...... fan. Gud vad jobbigt.
För jag vill inte ha någon... just nu. Och jag orkar inte engagera mej. Inte ens om det så bara skulle vara ett KK. Jag har redan en.. typ KK.... så vad ska jag med ännu en sådant typ av relation till?
Jag känner såhär. Just nu är jag så jävla fucked up i skallen att jag inte kan påbörja något seriöst med någon... till och med så pass fucked up att jag inte orkar påbörja något oseriöst med någon annan än det lilla oseriösa som jag redan har. Det jag redan har är bra... med honom känner jag mej trygg. Vi har inga krav på varandra och vi blir inte kära. Okomplicerat så långt som det kan vara okomplicerat.... sen finns det ju alltid vissa saker som kan bli lite småkonstiga men jag tycker vi löst det mesta bra genom att vara öppna mot varandra.
Så.. var var jag?
Jo. Den här dejtkillen vill ses igen.. och jag orkar inte... även fast jag skulle orka skulle jag inte vilja för han är inte riktigt min typ. Jobbigt... för det här med att säga, tack men nej tack........ det... det är jag faasligt dålig på.
Merde.
Vilka värdsliga problem jag har.... verkligen.

Mitt problem. Jag vill att killar ska tycka om mej... men samtidigt vill jag inte att de ska göra det. För det betyder att jag måste börja känna........ jag tänker mej att det mest gör ont.
Love hurts... som någon så fint sa någon gång..