svenska...aaa.

När jag gick på gymnasiet läste jag Svenska, bla.
Tror däremot att min svenska är lite halvdålig.
För, som jag har förstått det(eller snarare fått förklarat för mej, är den som lär ut svenska inte är någon svenskalärare utan en svensklärare.
Måste kanske erkänna att det ser lite bättre ut men det låter, i mina öron, helfel... och hur jag än anstränger mej så kan jag aldrig få det rätt. Jag tänker innan jag ska säga ordet, att nu fan ska jag säga svensklärare, men det slutar ändå med att jag säger svenskalärare. Fanåh.
Kan någon förklara för mej vars a:et tar vägen? Knuffar man bort det för att det ska se bättre ut eller är det någon slags grammatisk regel?
Vi talar ju trots allt svenska och inte svensk(förutsatt att vi inte är norrmän). Svenska. Svenska. Svenskalärare.. låter ju helt logiskt i mina öron.
Fast just nu känns ordet svenska allt mer än logiskt.... ni vet, när man upprepat ett ord alldels för många gånger så tappar det lite sin innebörd och blir bara..... konstigt.
Just det.

Oscarsgalan på söndag!
Grymt taggad.
De senaste åren har det varit lite si och så med mitt oscarstittande men i år känner jag att det är dags att köra en riktig helnatt med Filip och Fredrik. Kan bli något.
Kaffe, några kilo godis och jag är i hamn! ;)

Annars då.
Har en svårt sårad högerfot. En stor blodblåsa på stortån och så en blodblåsa under nageln på "pekfinger"-tån och så den "eviga" vattenblåsan på hälen. Underbart.
Kan knappt gå normalt. Ser ut som en gammal kärring med ledvärk.. vilket ifs inte är helt fel ute det heller.

Nu då.
Dags att försöka vakna till liv och ta sej bort på gymmet och fixa några till blodblåsor.

So long