ensam är stark?

Jag har tänkte lite.
Jag blir lite bedrövad när jag möter äldre medelålders människor som är ensamma.
"Varför" väljer man att vara ensam, tänker jag ofta då.
Sen finns det ju även sådana människor som aldrig kan vara ensamma, som hoppar från förhållande till förhållande.
"Varför" skulle man inte vilja vara ensam ibland, tänker jag ofta då.
Här blir det lite kortslutning i mitt huvud. Hur funkar det egentligen?
Jag tänker mej att det finns människor som faktikst väljer att vara med andra och att det finns människor som skulle vilja vara med någon men som, lik förbannad, är ensamma.
Sånna som jag.
Det är ju inte så att jag vill vara ensam, jag råkar bara vara väldigt bra på det. Det gör mej inte så jätte mycket. Jag är rätt bekväm med ensamheten, man kan nog säga att den varit en naturlig del av mitt liv. Tänk om det är mitt öde, att vara ensam, bara för att jag är bra på det.
Det vore trist.
För jag vill inte vara det. Inte för alltid.
Snälla Gud, säg inte att jag ska sitta som 50-åring och behöva vara bedrövad över mej själv.!

Jag hade en släng av socialfobi när jag var i 17-års åldern. Ett symtom på vad jag gick igen då.. bdd:n och all den där skiten.
Jag kan väl inte påstå att jag är överförtjust i stora folksamlingar men jag brukar ändå kunna klara mej rätt fint. Oftast när man rör sej på ställen där det är mycket folk så är man ju ändå i rörelse. Blir det för jobbigt kan man ta sej därifrån eller bara koppla ner allt vad hjärnaktivitet heter.
Jag kan få ångest när det är mycket folk runt om mej, men oftast lyckas jag ändå med att hålla den borta.
Har ju berättat om att det känts jobbigt på jobbet.. med "djur i bur"-känslan. Att alla ser en. Men det är ändå en känsla som går att hålla i schack. I lördags när jag stod i ett helt nytt spel för min del höll jag på att få en riktig jävla ångestattack. I det spelet står man inte bakom en disk utan ute tillsammans med gästerna. Just detta spel är rätt populärt och det var folk "över allt". Jag stod alldeles inträngd och kunde knappt röra mej. Direkt jag försökte stötte jag in i någon och var det någon som spelade som behövde hjälp var jag tvungen att tränga mej genom folkmassan. PANIK, det var vad jag kände.
Höll på att flippa ut helt och hållet i samma stund som min avbytare kom tillbaka från rast. Han såg nog att jag inte mådde så bra. Handen på min axel och ett lugnande ansikte fick mej att slappna av igen. Guld. Han är guld. Synd att han slutat. Kommer sakna honom. En av mina absoluta favoriter på avdelningen. Misstänker att han är ungefär allas favorit, går inte att inte tycka om honom.
Nåväl.
Funderar på att lägga ett förslag i förslagslådan om att rita en linje, innanför får bara de som faktiskt spelar stå och utanför får de som tittar på stå... så man får lite andrum och faktiskt kunna utföra sitt jobb ordentligt.
Ja... det ska jag nog göra.

Nog om det.
Nu ska jag sova!