åtrå, inte ok!

Det är söndag kväll och jag är inte på Kaninfest.
Varför Diana, varför?
Det är egentligen inte så underligt. För det första är jag så trött att jag knappt kan stå upp. Tanken på att dricka och vara social fick mej nästan att svimma. Orkar inte.
Sen kom Henrik och frågade om jag inte skulle kunna tänka mej att byta pass med honom imorgon.
Istället för att jobba 17-23 ska jag nu jobba 11.30-17. Så himla gött. Efter det bytet kände jag än mer att det nog var på sin plats att skippa festen. Rätt av mej va?
Fy vad jag kommer få skit för det här imorgon. De där unga människorna kanske orkar jobba en hel dag, festa en hel natt och jobba följande dag men jag gör det inte. Ha det så kul, ungdomen!


I fredags var jag och fikade med Sofia innan jobbet, lika trevligt som vanligt.
Sitter där och pratar när plötsligt "han" dyker upp.
"Men titta, där är ju ***!", säger Sofia just innan hon ropar på honom.
MEN CRAP, här sitter jag och ser ut som något katten käkat upp, spytt ut och grävt ner i rabatten.
Han kommer fram och småpratar lite med oss tills hans buss rullar in.
Guuuuud. Han hade varit och tränat och var så sexig att blodet börjar bubbla precis som om det vore kolsyrat. Under hans tröja såg man bröstmusklerna.. och så var han sådär härligt brun och fräsch... Oj-oj-oj!. Jag har inte suktat mycket i sommar men nu fan var jag tvungen att hejda mej för att inte sitta och dreggla som en hund under middagsbordet.
Röv. Jag som lyckats så bra med att förtränga honom hela sommaren och så dyker han upp och är sådär oförskämt het! Sen gick jag omkring hela dagen och var helt jävla hög på hur han hade fått mej att känna i just det ögonblicket, ÅTRÅ, INTE OK!
Sofia tyckte självklart att jag skulle höra av mej. Ett perfekt sätt att bryta isen tyckte hon.
Skriva något i form med, "kul att se dej idag, vad sägs om att ta en öl någon gång".
Fin tanke. Men nej. Kommer inte hända. Han må vara nå jävla het och nå jävla trevlig men jag tänker fan inte slänga mej framför honom som någon patetisk idiot för det. Nej!
Ibland hatar jag mej själv. Varför kan jag inte bara, någon gång sådär, inbilla, lura mej själv, att jag faktiskt skulle kunna ha en vettig chans på en kille som han. Bara slänga självföraktet åt skogen och våga lite, men nej.
När jag är 50 år och fortfarande singel kommer jag ångra så himla mycket. Denna feghet.

Nu tänker jag sova.