grönt gräs

Efter två såna där trist dagar då jag bara mest sitter på min feta häck och tycker synd om mej själv har jag idag försökt att vända på steken.
Krigsföring mot mej själv.
För det första ignorerade jag den där initiala känslan som slår mej varje morgon när klockan ringer (fan, nej, jag skiter i det här, ligger kvar.. drar täcket över huvudet och sover hela dagen).
För det andra, ignorerade jag den där känslan av avsmak som vanligtvis sköljer över mej när jag står framför spegeln i badrummet (ush, fy, hur ser du egentligen ut? sådana som du skall inte visa sej ute).
För det tredje ignorerade jag den där känslan av vanmakt som alltid infinner sej när jag ska försöka göra något med håret (så där kan du ju inte ha håret... ditt ansikte ser ju helt gigantiskt ut).

Jag brukar oftast klara alla dessa moment ganska bra.. men de senaste dagarna har jag helt enkelt inte känt någon lust till att ens försöka. Jag har bara velat hata mej själv. Velat låta mej själv ge mej hän åt känslan av självhat. Velat släppa alla tyglar. Släppa all kontroll.. och bara hata. Så som det ska vara. Så som den där känslan som jag har, fastspänd där inne, säger åt mej att det är.
Ibland fattar jag faktiskt inte hur jag pallar det. Hur jag klarar av att fungera så pass väl som jag ändå gör. Hur äckligt talangfull jag blivit på att gå omkring och låtsas som att det regnar... när det egentligen är full storm inombords.
Vad händer den dagen då jag tappar kontrollen helt. Den dagen då jag inte längre kan skärpa mej och ignorera det där mörka som sipprar ut ur mej.

Okej fan. Stopp. Så där kan jag inte tänka. Det är bara dumt. Dumt. Dumt. Dumt.
Jag får hitta mina strategier helt enkelt. Just nu är består mina strategier av att leva ett "normalt" liv. Skolan (även om den ibland är sjukt jobbig) är viktig. Den ger mej rutin och den ger mej mening.
Mina vänner i skolan ge mej trygghet.. och de ger mej en känsla av samhörighet.
Någon gång i framtiden kanske jag kommer ha en pojkvän som ger mej kärlek.. och som får mej att inse att jag är så mycket mer än vad jag någonsin själv kunnat föreställa mej. En dag kanske jag blir mamma... och då kommer mina barn, min familj få mej att se det viktiga i livet.
Det måste gå. Livet måste gå.. även fast man är lite trasig inombords.