nog fan är jag roligare än en vägg

I lördags lagade jag veglasagne, HELT SJÄLV, det är ju helt... o-klokt! Fanken vad jag känner mej vuxen. Det hela flöt på bra utan större olyckor. Rev som vanligt höger tumme på rivjärnet, det går som inte att undvika, samma sak varje gång. Ritch-ratch-aj-blod. Skar mej även lite på världens kanske slöaste kniv. Ni förstår nog att det krävs ganska mycket talang för att klara av något sådant. Förutom det och att det, som vanligt, såg ut som om någon släppt en bomb i köket när jag väl var klar så tycker jag nog ändå att jag gjorde rätt bra ifrån mej. Gott blev det i alla fall. :D
(jag ringde mamma ungefär 5 gånger för att fråga om råd men det hör väl ändå inte hit?)

Igår var jag och såg innebandy hemma hos kära ex-kombon och hennes nye sambo. Räkan var också där.. och räkans nya flickvän, vi kan kalla henne morot. Ja. Ett passande smeknamn. Det första jag tänkte när jag såg henne var;
"Herre jävlar, hon måste vara Björn Ranelids bastard"
Huruvida det var så eller inte kom inte fram under den lilla tiden jag var där. Men hon var misstänksamt orange.
Jag undrar just hur han fick henne på kroken: "Hej jag heter räkan. Jag är innebandyproffs".
Nåt sånt säkert.
Alltså va fan. Räkan får flickvän. Vilket jävla nederlag. Inte för att jag bryr mej om honom. Men va fan! Han! Och inte jag! Seriöst!? Han är ju ungefär lika kul som... som.. som en betongvägg. Okej, jag ska inte påstå att jag är jätte kul men nog fan är jag bra mycket roligare än en vägg(läs; honom).
Näe men alltså.. jag är inte bitter. Näedå.

Rolig föreställning idag. Vår föreläsare kom från NSPH (Nationell samverkan för psykisk hälsa). Trevlig typ. Drog en massa exempel på hur folk kan bete sej vid psykoser och så.
Han berättade om en man, från Stockholm, som varit med om en väldigt traumatisk operation. Även vid fysisk påfrestning kan kroppen, psyket dissociera från det jobbiga, som stänga av och förtränga det. Den här mannen låg nersövd i 1,5 månad och när han väl vaknade var han i psykos. Han var helt övertygad om att säpo hade kidnappat honom till Helsingborg. Alla läkare och sköterskor jobbade för SÄPO så han vågade inte prata om någon med sina misstankar. Vidare vågade han inte heller berätta något för sin familj eftersom han var rädd att någon av dem skulle råka berätta det för "personalen"(säpo i förklädnad). Efter några veckor tog han dock mod till sej och pratade med sin son; "passa dej, det är säpo".. osv. Sonen hade såklart gått direkt till en läkare och sagt;
"alltså, va fan är det för fel på farsan". Läkaren förstod med ens vad det handlade om och förklarade för sonen att det är en ganska naturlig reaktion på en traumatisk operation. Senare samma dag hämtade han upp mannen med rullstol och tog honom till de stora fönsterna vid ingången till Södra sjukhuset varifrån man har en god utsikt över ett av Stockholms mest kända landmärken, nämligen Globen.
"Hörre du, sa läkaren, vad tror du att det här betyder?"
Mannen berättade i efterhand för sina vänner att det första han tänkt var;
"men herre jävlar, hur har de lyckats få ner globen till Helsingborg?"
Efter ungefär 6 veckor kom mannen ur sin psykos... men ändå ganska häftigt att se vad den gör med verklighetsuppfattningen. Han var helt säker på att han blivit kidnappad av Säpo och att de, på något sätt, lyckats få ner globen till Helsingborg. Sjukt. Hjärnan är bra fascinerande.