sånt vi inte pratar om

Vissa saker ska en inte prata om. För vissa saker är svåra att hantera. Men idag har jag en sån där deppig dag då jag inte bryr mig om vad man ska eller inte ska säga… vad man ska eller inte ska lägga ut på bloggen. JAG BRYR MIG INTE, jag måste bara få avbörda mig skiten.

Jag var med om en sak.. när jag var fjorton år gammal. En sak som kommit att påverka mig i ganska stor utsträckning, åtminstone är det vad jag tror när jag försöker analysera det för mig själv.

Det tog ungefär 12 år för mig att våga prata om den här saken… men på något sätt var det som att det jag sa inte var det jag kände.. och de människor jag försökte prata om det med förstod därför inte heller hur hemsk den där händelsen hade varit och hur mycket den hade påverkat mig. Ni vet, när man varit med om något hemsk kan man antingen välja att överdriva det hela eller så försöker man förminska det man varit med om, man försöker banalisera det. Jag antar att det är ett typ av försvar för att man inte riktigt orkar hantera hur jobbigt det hela faktiskt var…är.

I somras var jag med om en liknande händelse.. och precis som förr banaliserade jag över den, förminskade dess inverkan.. kom fram till att det förmodligen var mitt eget fel.

Jag har ljugit hela mitt vuxna liv för att jag varit så desperat i att passa in… att vara som alla andra.

Men nu ska jag vara ärlig. Jag är 29 år och har aldrig varit i ett seriöst förhållande för att jag är livrädd för närhet och för att bli lämnad. Jag är 29 år och har aldrig fått en orgasm. Förlåt ni vänner och er killar som jag ljugit för, men det var helt enkelt för skamligt att erkänna för både mig själv och er att jag inte kunde komma under samlag. För det ska ju vara så härligt.. och det kan det också vara, men inte så pass härligt att jag bara kan ge mig hän för det skulle innebära att det krävs något mer än bara ett one night stand… mer än bara sex för sex skull.

Det som jag var med om när jag var ung har gjort mig rädd. Jag vågar inte lita på män. Och varje kille som jag träffar lever på något magiskt sätt upp till den synen jag redan har på mig själv – att jag inte är värd kärlek och att jag inte går att älska. Det här är inte på något sätt killarnas fel.. det är hos mig problemet ligger. Min dominanta berättelse om mig själv som någon som inte går att älska gör att alla andra alternativ berättelser försvinner, blir ogiltigförklarade och glöms bort. Alternativa berättelser är skrämmande, och hotar att riva de försvar som jag så omsorgsfullt byggt upp för att skydda mig själv, så jag förtränger dem.

Att skriva av sig har alltid varit lite som egenterapi för mig. Jag sitter och skriver, gråter en skvätt och sen när det är klart känns det bättre. Det här är ingen desperat rop – ingen behöver tycka synd om mig (det klarar jag mycket bra själv) och ingen behöver känna att.. ”åh.. fan vad jobbigt, måste vi prata om det här nu eller”, för nej, det måste vi inte göra. Jag kan ändå inte prata om det på ett sådant sätt som skulle vara nyttigt för mig så därför kan vi lika bra låtsas som att det regnar.

Nu ska jag plugga.. och sluta tycka synd om mig själv.