lugn

Gjorde min barnintervju igår. Det gick bra, hittade ett bra barn. Med lite hjälp. Tacksam för det.

Ikväll är en sån där kväll när jag inte får någon ro i kroppen. Har varit ute på promenad för att rensa skallen. Duschat. Ätit. Tittat på vem vet mest... men det är som om något kryper under skinnet på mej. Vissa stunder sitter jag som och skakar hela kroppen som för att få utlopp för nån slags överskottsenergi... strax efter sitter jag och stirrar rakt ut i tomma intet. Försöker att få tag om mina tankar men de är hala som ålar. Vet inte vad det är men något är inte rätt. Det är någon känsla av något som jag skjuter undan, något som jag inte vill veta av. Vad? Vet inte. Något jobbigt. Något som, förmodligen, skulle få mej att börja gråta. Kanske det är bäst att bara låta det vara... när bägaren rinner över så rinner den över.

Känns som om jag sitter och ruttnar.
Hör skratt och glada utrop på gatan utanför. Studenter som skall ut i natten.
Själv känner jag mej inget vidare glad. Inte ledsen heller. Vilket hade varit bättre.
Bättre att känna något än att bara känna sej helt avstängd. Lugn.
Jag tänker alltid att lugn är en så väldigt positiv känsla men nu känns den mest som om den lamslagit mej.
Jag bara stirrar. På mina torra knogar. På dammet på fönsterbrädorna. På partiklar i luften som jag inte kan se men som jag vet finns där.

Lugn.