tankar om livet

Jaha-ja. Onsdagkväll och jag är uttråkad. Känns som om jag är helt ensam i hela världen.
Är ungefär 1 månad sedan någon sist var och hälsade på mej.... så stökigt har jag väl ändå inte?
Kanske. Inte vet jag... jag är väl inte så jäkla kul att umgås med helt enkelt. Hahaha. Herre gud. Kan man tycka mer synd om sej själv?

Nåväl. Nog om det.
Idag hade vi då något som kallas för PFS - professionsförberedande samtal. Låter ju väldigt avancerat så. Men det var det inte. Vår första uppgift var att rita vår väg under tonåren/ungdomen. Ja. Det låter rätt flummigt och det var det också. Ritade någon slags grafisk kurva med massa stup.. haha.
Sen skulle vi sätta oss i tre-grupper och prata om någon speciell tidpunkt som varit avgörande för oss.. något bra, eller något dåligt. Hade inte så mycket bra att välja mellan så det fick bli något dåligt.
Blev någon slags avslagen redogörelse för 10 år av självhat. Trodde inte att jag skulle berätta men jag hamnade med två personer som jag ändå kände att jag kunde berätta för.
Det var bra att berätta. För det gör man ju aldrig annars.. Inte på det sättet. "Här är min ungdom"- De förstörda åren. Det svarta hålet i mitt liv som jag aldrig kommer kunna få tillbaka.
Att kunna berätta om det och känna att det inte gör riktigt lika ont längre känns positivt. Det kommer alltid finnas kvar... och det kommer alltid att kännas men det är viktigt för mej att inte låta det förflutna påverka mej alltför mycket i nuet. Visst jag bär fortfarande med mej mycket från den tiden.. sår som aldrig riktigt kommer läka. Men undan för undan börjar det förflutna försvinna som in i en dimma och blicken riktas framåt, mot nuet och framtiden. För den finns.
Att jag ens kunde prata om det idag, även fast det kanske blev en lite känslolös och objektiv berättelse, är för mej ett tecken på att jag tagit mej framåt. Jag kan se hur jag förändrats. Jag kan se hur jag hittat mej själv. Jag kan se att jag gillar mej själv, kanske inte alla fysiska delar, men mitt jag är jag stolt över. Jag kan se att det nu finns ett mål i mitt liv och en strävan om att inte ge upp. Om att inte ge in för de där känslorna som säger att jag inte kan och att jag inte duger till. För jag kan. Jag har klarat snart 2 år på utbildningen. Jag har klarat snart 2 år i en helt ny stad. Jag kan.

Även de dagar när jag vaknar och känner mej som den fulaste människan på hela jordklotet så kan jag ändå uppmana den kraft som behövs för att jag ska ta mej iväg till skolan. Än så länge, den här terminen, så har jag inte stannat hemma än enda dag.. och då har jag ändå haft många dagar då det känts tungt och motigt.. ja till och med nästan övermäktigt att ens ta mej förbi min egen spegelbild.
Jag är medveten om att jag inte har det mest spännande livet men det är åtminstone ett liv som är värt att leva... och det är mitt.

Det finns många saker som jag vill förändra men jag känner ingen större stress. Lite kanske men inte så pass mycket att jag tänker nöja mej med något sämre än vad jag är värd. För jag är värd det bästa för mej. Jag har gått igenom för mycket skit för att nöja mej med något sämre. Från och med nu ska mitt liv vara av värde. När jag är 70 och tittar tillbaka ska jag kunna säga att visst, de där 10 åren från 14 och uppåt var åt helvete... men sen... sen började jag leva på riktigt och från dess har jag haft ett fantastiskt liv och inte ångrat något.

Ja. Nåt sånt.
Se där. PFS kanske inte är så pjåkigt ändå.