från ödet till toalettmannen

Öde eller slump?
Ibland känns det som att tajmingen stämmer lite för väl för att det faktiskt bara ska vara en slump och på något sätt känns tanken om ett öde ganska trösterikt. Inte så att jag är fatalist och helt och hållet lägger mitt liv i ödes nyck, lite egen vilja vill jag ändå tro att jag har, men på något underligt sätt känns det som att ödet ger livet en mening.
Ödet kan liknas med en nästintill färdigmålad tavla medans den egna viljan är ett blankt ark.
Vad är meningen med ett blankt ark?, att fylla det, såklart, med vad vi än kan tycka är av betydelse för oss, de saker vi värderar.
Finns det någon klar mening med livet? Nej, vi måste skapa oss vår egen mening.
Vad händer om vi inte hittar den? Vad händer om vi inte kan uppnå den?
Jag kan svara på de frågorna; tycks meningen med livet dold faller vi ofta ner i mörker.
Vad är meningen med lidande?, vad är meningen med motgång? På det vita arket finns inget svar. För vi kan inte, hur vi än försöker, förstå  meningen med att psykisk smärta, sjukdom i själen och vemod. Det finns inte med i det öde vi förutsett åt oss själva, för i grund och botten är vi optimistiska och vill gärna tro att vi förtjänar det bästa och att vi kommer uppnå det bästa.
När vi står där utan mening i våra liv, vad finns det då kvar? Precis, ingenting. Så varför leva?
Jag säger detta, på fullaste allvar, hade inte jag växt upp med kristendomen lite sådär halvt närvarande så hade jag inte levt idag. För när jag inte längre kunde se meningen med livet, med livet så som jag målat upp det på mitt från början vita ark, så fanns ändå tron där… och den gav mej en nästintill färdigmålad tavla. Jag kunde inte skönja framtiden men jag visste att den fanns där och att meningen med lidandet inte kunde vara för intet. Det låter ju helt vrickat, jag är medveten om det. Men något i tron gav mej hopp, trots att jag inte hade bett till Gud på många år. Något i tron gav mej en trygghet i en känsla att mitt liv inte var för givet, utan att varje litet steg var ett steg längs en redan utsatt väg. Min väg. Mitt öde. En inte helt färdigmålad tavla. Delar som redan är klara och delar som jag själv för fylla i allt efter livets gång.
Vissa saker måste vara ödet. Jag kan inte tänka annat. Det blir alldeles för svindlande att tro att vissa saker bara sker av en slump.

Tror du på Gud?
Det är så många som inte tror, som inte tror på något alls, knappt sej själva ens en gång. Jag är inte på något sätt alls extrem i vad jag tror på. Jag tror inte på Gud, även fast det händer att jag ber till honom då saker inte går som jag tänkt mej(exempelvis när jag får parkeringsböter, kniper jag ihop ögonen, ber och hoppas att boten ska vara borta när jag öppnar ögonen igen), och jag tror inte på Jesus. Visst, han fanns, men att han var guds son är ju omöjligt för mej att tro om jag nu inte tror på Gud.
Men jag tror på något. Jag vet, skratta bäst ni vill, förstår inte varför man helt plötsligt inte får tro på något, som varken står för att aktivt tro på gud eller att aktivt ta avstånd från att tro på gud. Näe, då är man en sån där typ som "tror på något" och det är så himla kul att driva om. Tröttsamt.
Något. Kanske är det ödet.. kanske är det mej själv.. kanske är det livet och döden. Kanske en blandning av allt.

Ett tag var jag helt inne på att vetenskapen var det ända rätta att tro på, den enda sanningen i hela världen. Det som kunde bevisas. Men vet ni hur tråkigt livet blir om det inte får finnas mysterium, konstiga, oförklarbara ting och händelser. Sjukt trist. Att sitta på alla svar på allt. Att inte kunna tillåta sej själv att förundras över underliga fenomen.
Spöken.
Jag tror på spöken. Jag har aldrig sett något men jag tror ändå.
Varför? För att jag vill tro att det finns något mystiskt med livet, något som vi inte kan beskriva, något som vi inte kan förstå. Något så ogripbart att vi slår knut på våra egna hjärnceller när vi försöker förstå.
Som liten trodde man på allt sånt där. Spöken, monster, troll, häxor, varulvar, tja, allt sånt där som man såg på de filmerna som visades när man egentligen skulle sova.
Jag såg Terror on Elmstreet när jag var 11 år. Vågade inte sova på flera dagar, helt övertygad om att Freddy Krueger skulle komma och sprätta upp magen på mej så blodet bara sprutade över hela rummet.
När jag sett Exorsisten för första gången var jag även helt övertygad om att jag, om jag inte bad ordentligt till Gud, skulle bli besatt av djävulen jag med. Alla dessa skräckfilmer som jag plöjde igenom vid alldeles för ung ålder ledde till en hel del sömnlösa nätter och till att jag utvecklade en ganska ordentlig paranoia. Mördare med stora blanka knivar smög omkring i vårt hus under nätterna. Jag kunde klart och tydligt höra deras fotsteg.
Jag gjorde alltid upp flyktplaner i mitt huvud och var mer än väl förberedd för att komma undan med livet i behåll.
Varulvar var min stora fasa under månklara kvällar under vinterhalvåret. Jag vågade knappt gå ut genom dörren ensam av rädsla för att gå en säker död till mötes.

Toalettmannen! Fy farao vad rädd jag var för toalettmannen när jag var liten.
Vi bodde i villa, två våningar och hade två toaletter, en på varje våning. Toaletten på övervåningen var väldigt liten och klaustrofobisk. Jag har en så tydlig minnesbild från när jag var, kanske en 6-7 år gammal. Hela familjen var satt samlade i vardagsrummet på undervåningen. Cool som jag ansåg mej själv vara bestämde jag mej för att gå på toaletten uppe, inte helt klar över varför eftersom toaletten på undervåningen känns som ett mycket närmre och bekvämare val, men men. När jag sitter på toa där uppe slår det mej plötsligt.
Toalettmannen!(han är lång, gulaktig i hyn, han är nästan lite vaxartad med kolsvarta ögon och långa variga fingrar). Skräcken sätter sej som knivar i mej. Toalettmannen kommer upp när små barn spolar i toaletten och så grabbar han tag i dem och drar dem ner med sej i toalettstolen där han…. Äter upp dem, eller nåt ännu värre.
Jag är alltså obeskrivligt rädd. Torkar mej. Stänger toalettlocket. Nu gäller det att vara modig och att, när jag spolat, ta mej ut ur badrummet och ner för trappen till familjen så fort som möjligt. Jag spolar och jag springer som jag aldrig sprungit förr. Hela vägen ner för trappan känns det som att toalettmannen långa fingrar är mej i hasorna. Jag nästan ramlar ner för de sista trappstegen fullständigt slänger mej in i vardagsrummet.
Han hann inte ikapp mej…..den gången.
Hur blev nu det här? Från ödet, via tro, till toalettmannen.