frustrerande vana

Jaha. Då har jag använt upp mina 2400 ord. Får inte skriva mer. Faaaaan-tastiskt.
Sitter och surar. Är klar. Men det är ju bara en massa skit, får ju fanken inte plats med någon smart. Kula.

Grät igår kväll, IGEN. Märkbart frustrerad över denna nya vana. Det irriterar mej något fruktansvärt att jag hela tiden måste göra mej själv ledsen. Varför kan jag inte bara förtränga allt som jag brukar göra? Det är som om jag öppnat upp nån jävla sluss och nu vägrar tårarna sluta rinna. Det finns inget slut på den självömkan som tydligen måste komma ut.
Allt är känslornas fel. Detta säger jag på fullaste allvar. Jag är fungerar fan mycket bättre när jag inte behöver känna. Men nu, iom det här med Lars så kan jag inte inte känna.... och istället för att vara rationell och klok har jag blivit någon slags överreagerande dramaqueen!
Så tröttsam är jag. Så tröttsam att det enda jag vill göra, så snart jag kommer hem från skolan, är att gå och lägga mej. Så jag inte börjar tänka och känna.

Tänker att jag borde säga upp kontakten med Lars. Så jag slipper det här. Men det kan jag ju samtidigt inte göra. Inte nu när han fortfarande får sin post hem till mej. Sen kanske. Eller ja, säga upp och säga upp. Bara inte umgås mer med honom... och inte höras så mycket med honom.
Fast det vill jag ju inte heller samtidigt.
Jag vill inte att han ska försvinna..... som alla andra. Jag...
Fan. Varför ska man vara så himla rädd för?

Talanglöst.