en berättelse om ögonbryn

När jag var tonåring(ungdum) fick jag för mej att raka av mej ögonbrynen och istället rita dit tunna små bågade streck med ögonbrynspenna.
När jag tittar på kort från den tiden(vilket inte händer ofta) får jag lite ont i magen och så tänker jag;
HUR är det möjligt att jag nu och jag då kan vara av samma kött och blod? Är vi ens samma person?
Jag då verkade ju ha skrämmande låg intellekt och någon slags brutal oförmåga till att motstå impulser. Visst, jag kan än idag slås av plötsligt infall som att jag nog ska klippa av mej allt hår eller hyvla av näsan så den blir lite mindre, men nog i hela friden är jag klok nog att hindra impulserna från att bli mer än just impulser

Jag kommer faktiskt ihåg den där gången, när jag rakada av mej ögonbrynen, rätt väl. Som ett minnesmärke i en historiebok.
Tanken var, i början, att jag bara skulle trimma dem lite. Jag var sjukt stressad och belysningen på toaletten var under all kritik(jag känner att det är viktigt att jag nämner detta då jag tror att det hade en viss inverkan på mitt mindre genontänkta beteende). Jag kände mej inte i slag för att ställa mej och peta med pincetten, så, jag drog åt mej min mammas rakhyvel och började ryckigt försöka få bort de utväxta hårstråna som störde mej.
Ryckigt är aldrig en bra taktik om man ska trimma ögonbrynen med en rakhyvel!
POFF, och så var halva ögonbrynet borta.!
Här kan man tycka att jag skulle ha stannat upp, insett mitt felaktiga val av instrument för ögonbrynstrimning, men ack, nej.
Jag stannade, för all del, upp en 2-3 sekunder, tänkte förmodligen inte en enda klok tanke eftersom mitt nästa drag blev att, med ytterligare ett ryckigt drag med rakhyveln, avlägsna resten av mitt kvarvarande ögonbryn.
Tog sedan upp min ögonbrynspenna och målade dit ett ögonbryn som jag tyckte passade mej bra. Stod sedan och begrundade mitt arbete.
Nöjd med resultatet, måste jag misstänkte, eftersom mitt nästan drag var att raka bort även mitt andra ögonbryn.
Guuud, det är så sorligt att jag nästan skäms att berätta det. Hur många friska nervceller har man när man kan intala sej att det är en klok idé att raka av sej ögonbrynen?

Inga.
Det visade sej ganska snart att ögonbryn faktiskt fyller en funktion.
Jag spelade innebandy(när jag tänker närmare på det så var det nog därför jag var stressad, jag skulle åka och träna. Pappa som tillika var tränare stod och stampade utei hallen och nästan kved åt mej att skynda på för annars skulle vi bli sena) och just den här träningen märkte jag ganska snabbt tre saker som gjorde att jag väldigt snabbt ångrade min ögonbrynsrakning;

1) Utan ögonbryn rinner det en faslig massa svett ner i ögonen.
2) Nyrakade ögonbryn svider utav bara helvete.
3) Ögonbrynspennor är inte alltid vattentäta, min var det åtminstone inte.
I slutet av träningen sprang jag omkring utan ögonbryn och såg ut som ett riktigt cancerbarn(ja, man kan säga så, inte helt PK, men helt sant). Från den stunden började jag fylla i dem med tuschpennor, för att de skulle motstå svett och vatten. När den bruna tuschpennan tog slut gick jag öevr till en brunröd nyans och såg helt galen ut.

Jag rakade aldrig ögonbrynen igen. Kanske ligger den där incidenten i grunden  till varför jag, än idag, känner mej lite flintskallig(på ögonbrynsnivå) när mina ögonbryn inte är färgade eller ifyllda. Som om jag tänker;
finns de verkligen där?