perspektiv

HAHAHAHAHAHAHAHA.
Jag provar skratterapi, på egen hand.
Går ganska bra. Känner mej mycket gladare.

HAHAHAHAHAHAHAHA.
Kuuu-uuuul.

Jag har tänkte lite på Lars. Men bara lite. Eller lite mer men inte jätte mycket. Helt ärligt så tänker jag mest på mej själv men ibland så händer det att han får ta en roll i det hela också. Jag är ju lite egocentrisk.. tycker om att tycka synd om mej själv.
Nåväl. Det jag kommit fram till... när jag tänkt på mej själv och med Lars lite i bakgrunden är att jag hoppas att han förstår att han inte behöver oroa sej för att jag ska gå och kära ner mej i honom... och bli som en sån där jobbig klängig grej(kan inte komma på något konkret exempel på någon jobbig klängig grej just nu).
Jag... förväntar mej ingenting från honom. HERRE GUD, som om han inte gjort tillräckligt redan. Hjälp mej med lägenhet, låtit mej köpa hans soffa.... och bara funnits där och varit en kul person att vara runt.
Jag vet inte riktigt vad det är jag känner. Jag känner att jag tycker om honom. Men det finns en så himla stor ambivalens i det hela. Jag har väl aldrig varit speciellt bra på att tolka mina egna känslor och nu är jag, såååååååååååååå, förvirrad. För jag gillar honom... samtidigt som jag inte gillar att jag gillar honom. Eftersom jag är sjukt dålig på att gilla folk, eftersom, det gör mej så hemskt osäker.

Gillar jag honom. Jaa, kanske. Gillar han mej. Förmodligen inte. AH BUU-FUCKING-HU vad synd det är om mej. Ingen gillar mej, ingen kan någonsin gilla mej, jag är hemsk och vidrig... and so it goes on.
Ni ser ju. Det blir ju nästan lite komiskt. Hur är det möjligt att en människa kan tycka så hemskt synd om sej själv.
Det är jag, i ett nötskal. Det spelar ingen roll om han gillar mej eller inte. I mitt huvud är det redan klart att han inte gör det... eftersom det är mycket lättare att vara eländig än att känna något som är bra. Bra är ju inte för mej. Det verkar ju vara något som jag slagit fast för länge sedan.

Nu sitter jag här och vill höra av mej. Men jag kan inte. Så som det burkar vara.
För jag kan ju inte inbilla mej själv att han faktiskt kanske skulle kunna bli lite glad över att jag hör av mej. NEJ, han tycker nog bara att det är hemskt jobbigt. Herre gud, vilken besvärlig tjej.

HAHAHAHAHAHAHAHAHA.
Diana. Kan du inte bara sluta vara sån som du är, för en stund.

Sanningen;
Lars är en sjukt bra kille. Det är inte konstigt att jag tycker om honom, för helt ärligt, tror jag det är nästan omöjligt att inte göra det. Han är bara en sån där människa som man tar till sej och instinktivt gillar. Nu har jag rört till det lite eftersom jag tror att jag gillar honom lite mer än vad man vanligtvis gillar sånna där personer som man bara... gillar. Öhm. Ja.
Jag vet ingenting om vad han tycker om mej. För jag har inte frågat.
Men, i ärlighetens namn, om han inte gillar mej, så är det helt okej. Lite tråkigt, visst. Men sånt är ju livet. Jag kan inte tvinga fram känslor som inte finns och det vill jag inte göra heller för den delen.
Jag..
Jag är en härlig tjej. Jag är glad och hängiven. Och jag är god nog.

Vad skönt det kändes.
Det var som jag sa till en tjej på jobbet som blivit dissad;
"Det viktiga är inte om han inser att han gått miste eller inte.. det viktiga är att du vet att han gjort det!"