hopplöshet

Ligger och läser om MI, Motiverande intervjuer, eller vad man nu väljer att kalla det. Intressant.
Får mej att börja reflektera över mej själv. Om vad det egentligen är som hindrar mej från att söka hjälp. Jag vet att jag har ett problem och jag vet att det inte kommer att försvinna av sej själv.
Och jag vill inte gå omkring, hela livet, och hata mej själv. Så varför söker jag inte hjälp?
Ingen jävla aning. Jag tar mej bara inte för det. Det är bara så krånligt. För det första vet jag inte var jag ska vända mej.. och för det andra har jag en dålig erfarenhet från en viss situation där jag inte alls togs seriöst. Något får mej att tänka, att om jag sökte hjälp, så skulle jag förmodligen inte tas på allvar. För jag lever ändå. Jag har ett, till synes, normalt liv.
Men bakom det där normala livet med studier, vänner och relativt god materiell status så är jag helt trasig. Det finns ingen självinsikt. Inget självförtroende. Inom mej är det svart. Mörkt och kallt. Inget ljus kan tränga sej in. Inga förhoppningar om något gott. Bara rädsla för misslyckanden och känslan av avsmak.
Jag vill inte ha det såhär längre.
Hjälp!